…ja jag menar inte något som man irriterar sig på nu utan något som man kan ha som rättesnöre genom livet.

Som liten blev jag ”indoktrinerad”, dels av mormor och hennes frireligiösa övertygelse men också av det 70-talistiska synsättet på samhället. Att klasser inte längre fanns och att alla har lika värde och lika ansvar.

Idag är klasser ett ord som många använder och frågan är om vi inte snart är tillbaka på medeltiden om man tänker på HUR stora skillnaderna är i inkomster och levnadsstandard…?

Men det där med att hänga upp sig, jo, jag skulle vilja påstå att vi var och en måste komma fram till vad som känns mest rätt för oss. Det ska vi sedan hålla oss till.

Men jag kan också förstå att de av oss som fått starkare indoktrinering än den jag fick som liten kan ha svårt att tänka utanför de givna ramar som de fått. Då tänker jag på människor i starkt religiösa familjer, starkt kulturellt påverkat och styrt samhälle och så vidare… Att säga åt någon som idag är 20-90 år och som vuxit upp där hederskultur och kvinnoförtryck är vardagsmat att detta är fel blir det samma som att säga åt en som mig att sluta prata svenska. Det beror alldeles på hur hårt indoktrinerad personen är eller om det varit tillåtet att tänka utanför ramarna…

För mig känns det där med allas lika värde och ansvar rätt för mig. Många håller säkert med mig. Men jag ser nästan dagligen prov på att det där ansvaret oftast bara räcker till den egna personen. De som hamnar utanför i samhället får skylla sig själva och inte behöver väl du eller jag bry oss om hur det går för dem…? Eller..?

Hederskultur

Jo, men hederskultur är ett begrepp som faktiskt finns bland oss svenskar också även om det inte tar sig lika drastiska uttryck. I ett samhälle som Forshaga där alla känner alla finns det de som bara genom födseln får en rang, ett rykte eller ett epitet. Dessutom finns det vissa tabu som inte vi svenskar gör. Skulle vi göra något av det som är tabu så blir vi ”rökta” när omgivningen får reda på det.

Så är det ju med kvinnorna som hoppar från balkongerna för att deras släktingar kommit på dem med något som tagit hedern ifrån dem. De känner sig rökta och ser ingen annan utväg.

Men jag vet att det finns de i Forshaga som vet ”vad folk tänker” när de går ner på ICA. De vet att vad deras familjemedlemmar gjort i tidigare generationer vilar på deras axlar och för mig blir det också en hederskultur. Det är ju bara ”vi andra” som inte har kriminella, alkoholiserade och allmännt ”bösiga” släktingar som har hedern i behåll…? Eller hur…?

Jo, jag vet, det är STOR skillnad….

Men ändå, det FINNS likheter mellan hur vi i det här landet fungerar och hederskulturen. Tendenserna är de samma och en psykolog, sociolog skulle säkert hålla med mig om jag påstår att mekanismerna är de samma. Det är bara graden av efterverkningar som skiljer.

Förväntningar

Häxbränning på bål. Att begrava självmördare utanför kyrkogården. Att frysa ut oäktingar. Ja allt detta är ju sådant vi har lärt oss av med… eller…? Hm… jo förr tog det sig så där drastiska uttryck men idag är det mer subtilt. Det smusslas och tisslas och tasslas och när det kommer till kritan så skulle ingen som förlorat sin heder bli uttagen till någon särskild position eller få någon utmärkelse av något slag… inte som förstahandsval i alla fall.

När det gäller skam som går i arv så finns det ett fint ord för det, stigmatisering. Det innebär i princip att ”vi andra” vet vad de är för ena, de där mördarsläktingarna…. Stämpling är kanske också ett begrepp som passar. Men då är det inte släkten utan individen själv som gjort något som stämplat den på något sätt.

Men oavsett vilket så förväntas en alkholists barn börja supa för det skulle bara bekräfta det som alla vet om ”sådana där”.

Tro och ideologi

Idag är det inte många i vårt land som kan ta till sig ordet religion som jag lärt mig. I stället tycker jag att folk är allmänt livrädda så fort det handlar om tro och Gud.

Ibland börjar jag undra om det gäller ideologi också? Folk är allmänt livrädda för att verka ”höger” eller ”vänster” också. Moderater ska vara arbetarparti och Vänsterpartister är vänner av näringslivet. Hm…

Men i grunden handlar det inte om näringsliv eller arbetare, det handlar om syn på samhället tycker jag. Vad är viktigast? Individens frihet eller kollektivet? Alltså ska samhället ta hand om sina invånare eller ska var och en ta hand om sig själv (och andra?) efter bästa förmåga?

När jag var mycket yngre än jag är idag minns jag ett samtal som mamma och jag hade.

Det slog mig vid något tillfälle att det jag lärde mig i pingstkyrkan som liten var ungefär det samma som det socialdemokrater säger, att alla människor är lika oavsett hudfärg och ursprung. Det spelar alltså ingen roll om du kommer från Afrika, Kina, USA eller Sverige. Inte heller spelar det roll om du är Jude, Hindu eller Muslim. Det har heller ingen betydelse om du är rik eller fattig, välutbildad eller analfabet. Du har samma värde som alla vi andra.

– Ja, sa mamma, din morfar sa precis samma sak. Att socialdemokratin och den kristna läran så som han predikade den som pastor, hade ungefär samma grund.

En kollega som jag jobbade natt med förr är muslim. En natt när det var lugnt och inte så många larm satt vi och diskuterade religion hon och jag. Vi var rörande överens trots att vi utgick från två olika religioner. Det vi var överens om var att Guds vilja var att vi människor ska ta hand om varandra och även vår planet som vi bor på. Det handlar om kärlek och respekt för livet och livets grunder helt enkelt.

Lever vi så i vårt samhälle idag?

Min morfar var pingstpastor och en av pionjärerna i pingströrelsen. För på den tiden ansågs pingstkyrkan som djävulens påfund av många….

Min mormors pappa var socialdemokraten Erik Dahlberg som var en av de första sossarna i riksdagen. Bland annat var han med och röstade FÖR kvinnlig rösträtt när det begav sig. Som kommunalpolitiker i Borlänge, där han kom från, hade han stora planer på att inför spårvagnar. Det blev inte så men han har en teatersal uppkallad av sig där i alla fall.

I min familj finns stark tro och stark ideologi bakåt i tiden. Kanske är det därför jag gärna tror jag med! Inte bara på Gud på mitt sätt utan även på att ideologin är viktig!

Vad är rätt och vad är fel?

Egoism

Ska individen ha sin frihet måste det nog vara så att detta inte får leda till egoism. Så tycker jag. Att förtrycka kvinnor är manlig egoism. Att roffa åt sig på andras bekostnad och sedan säga att de som inget får har sig själva att skylla är också egoism.

I det här samhället vi lever i nu, som av många sägs vara narcissistiskt, är det lätt att människor blir egocentrerade. De ser bara så långt som till den egna personen och möjligen även till sina familjemedlemmar. Men att andra blir utförsäkrade och hemlösa är inte deras problem…

Att människor lider nöd och flyr sina länder på andra håll i världen, dels på grund av krig men även på grund av naturkatastrofer, är inte heller deras bekymmer. Det är egoism.

Att företag får lov att ta ut vinster på samhällsnyttiga tjänster tycker jag är egoism och dessutom oetiskt. För om vinsterna flyttar till skatteparadis så kommer de ju inte samhället till nytta alls, då fungerar i stället skolor, äldreomsorg och flyktingboende som mjölkkor som ska sugas ut på vinsternas bekostnad.

 

Så vad ska vi hänga upp oss på? 

Att sköta oss själva och skita i andra och låta starkast vinna i slutänden….? 

Är du själv en bättre människa än ”dom andra” och har du därför rätt att se ner på ”dom andra” bara för det…?

Eller är du en av ”oss” alla och bryr dig om dina medmänniskor vare sig de är gula, vita, svarta eller hinduer eller muslimer…? 

Behövs en ideologi i botten i politiken eller ska vi fokusera på sakfrågor…?

Behöver vi en tro på att världen är större än vår egen lilla värld?
Personligen skulle jag nog fundera på om livet kan ha mening då…?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.