När jag var liten minns jag att min syster och jag letade insekter. När jag blev lite större var jag ute ofta med kikare och fågelbok. I mina tidiga tonår var kärnkraftsomröstningen, så ung jag var så var jag lika engagerad som de vuxna och röstberättigade. Jag var bara 14 när jag ritade och skrev ihop flygblad som vi delade ut och jag minns att jag stod utanför Biblioteket i smällkalla januari och sålde klistermärken för linje 3.
Kärnkraften har jag inte ändrat min hållning till. Det är fortfarande oacceptabelt att satsa på det i stället för att satsa mer på alternativen.
Däremot är jag inte lika arg som jag var då och jag har en större förståelse för hur samhälle och människor fungerar. Inte för att det är något som ursäktar vårt destruktiva beteende gentemot natur och miljö. Att det finns en orsak är inte det samma som en ursäkt.
Jag har byggt upp en webb-plats, www.ekosidan.se, som jag tänker fortsätta bygga på. Tanken är att det ska finnas lättillgänglig miljökunskap där att ta till sig. Ofta handlar miljö och elände och katastrof och visst kan vem som helst bli lite svart i sinnet när man ser varthän vi är på väg… Men det är aldrig för sent att ändra sig och det finns möjligheter fortfarande. Det gäller bara att ta fasta på dem!
Vi kan om vi vill och det gäller att vilja! Ska man vilja måste det finnas en belöning i andra änden och belöningen är vår fina natur. Skogen, fälten, havet och sjöarna!