En Novell


MÄNSKLIGT SMITTÄMNE..?

En novell med delvis autentiska uppgifter av Cicci Johansson, Göteborg, Sverige, Europa, Tellus, Universum…..? Den här historien börjar kanske någon helt annanstans än där jag startar min berättelse..?


Det var en helt vanlig kväll i Februari 1996. Jag var på väg uppför Aschebergsgatan på min 21-växlade cykel genom ett sådant där typiskt göteborgskt regn, ett sådant som inte riktigt regnar utan blåser omkring i luften. Man blir våt i hår och ansikte utan att kunna undkomma varken med paraply eller genom att böja huvudet framåt. Jag var på väg till jobbet. Min titel, om man nu kan använda det ordet till ett så simpelt yrke som mitt, är vårdbiträde inom åldringsvården. Det blev rött ljus precis innan jag skulle ta av åt höger mot Kapellplatsen.

När jag stod där tänkte jag på boken jag höll på att läsa. Kanske jag är för realistiskt lagd för den. Den heter ”Inre kontakter med yttre världar” av Kristina Wennergren. Det är en samling berättelser om och av människor i Sverige och Norge, vilka påstår sig stå i förbindelse med andra civilisationer i Universum.

En del har på telepatisk väg långa samtal med sin vän från till exempel Plejaderna, vilket är en samling stjärnor i Oxens stjärnbild. Andra blir hämtade, inte kroppsligen utan själsligen, och får åka med i rymdskepp.

Det gemensamma budskapet är dock att vi på vår planet behöver ändra livsstil, bli mer hänsynsfulla mot varandra och mot naturen, detta för att upprätthålla balansen i universum. Det ställer jag gärna upp på, finns det en sorts ekologisk balans på Jorden så kanske vi människor hotar den universella ekologin på något sätt.

Det kan ju tänkas att det finns en sorts ekologi i rymden som störs av att vi stör Jordens ekologiska system. De flesta ekologiska system är ju beroende av varandra. Men jag har svårt att bara svälja att människor kan ha en så konkret kontakt med andra civilisationer på det sättet som det beskrivs i boken.

Det blev grönt igen och jag trampade vidare genom regnet över den svarta asfalten, förbi Kapellplatsen och fram till det stora 60-talskomplex som utgör Landalahus. Här finns tre olika former av boende för äldre, servicehus för de friskare, ålderdomshem för de lite sjukare och gruppbostäder för senildementa.

Förutom de här två typerna av boende finns det dessutom en tillfällig hemvist för sådana som står i kö till en permanent plats. Oftast klarar inte hemtjänst och anhöriga av att hjälpa dem hemma längre och då får de komma och bo hos oss tills det blir en plats ledig någonstans.

När jag kom fram till ytterdörren tryckte jag koden och tog som vanligt med mig cykeln in, trots att jag vet att städerskan inte tycker om det. Jag vill inte lämna min fina cykel inom eventuella tjuvars räckhåll på utsidan.

Det satt ingen i receptionen men en dam kom emot mig från hissarna, säkert någon som haft besök, tänkte jag och nickade leende mot henne. – Ska du cykla mellan pensionärerna i natt, frågade damen och log tillbaka. – Ja, sa jag, vi i nattpersonalen gör alltid det, skrattade jag och gick mot hissen. Innan hissdörren gick igen hörde jag damen ropa; – Cykla lugnt då!

Cykeln och jag åkte upp till andra våningen där Hönös expedition ligger. Alla de olika avdelningarna har namn efter öar i Göteborgs skärgård. Jag parkerade min cykel på det vanliga stället utanför omklädningsrummen och klev in genom dörren till expeditionen. Elsy var redan där, hon satt vid ett av skrivborden med benen i kors och bläddrade i en personaltidning.

Det finns sammanlagt fem skrivbord på expeditionen, men det är bara ett som egentligen används, och det är hemsjukvården som förvarar sina saker där. Jag arbetade fortfarande ihop med Elsy i februari, men nu har hon flyttat till Dalsland. Hon har blivit säsongsarbetare istället. Hon har titeln slussvaktare numera, vid den 19:e och den 20:e slussen i Dalslands kanal.

Det var nog bara jag och några till som visste om hennes planer vid den här tiden. Elsy är gift och har en son. De har två katter och när de flyttade till Dalsland köpte de en hund också. Elsys man Per skulle arbeta kvar här i Göteborg och bara komma hem över helgerna. Eftersom slussvaktarstugan ligger lite ensligt tyckte hon att det skulle kännas tryggt att ha en stor schäfer som vakthund. Så numera bor även Tyson,(hunden, inte boxaren), i Billingsfors, i Dalsland.

Vi arbetade på Morkullan, den nyare delen av Landalahus. Elsy och jag började arbeta där tillsammans när det öppnade -93. Hon arbetade på översta våningen förut och jag i öppna hemtjänsten. Jag är ingen morgonmänniska så det passar mig bättre att arbeta på natten. Min gamla tjänst var dessutom på heltid, nu arbetar jag bara 64%, vilket motsvarar ungefär tio nätter per månad.

Jag är också gift, min man heter Håkan. Vi har två barn, Jonatan 4 år och Ruben 2 år. Vi har också en hund som heter Sachi, hon är bara en vanlig cocker spaniel, ingen boxare direkt.

Det var efter vårt första barn som jag ville byta arbete. Delvis för att hemtjänsten innebär alltför stor psykisk och fysisk ansträngning, men även för att jag kanske skulle kunna studera vidare samtidigt som jag arbetade. Men familjen har visat sig vara alltför krävande för att jag skulle vilja studera samtidigt som jag arbetar. Jag får nog ta tjänstledigt i så fall.

Elsy hade tagit emot rapport av alla enheterna utom två när jag kom, Trubaduren och Vrångö. Inom Morkullan ryms tre ålderdomshem, två gruppbostäder och ett gästboende för senildementa. Trubaduren är gästboendet och Vrångö är ett av gruppboendena.

Från Trubaduren kom Susy, en glad och mysig tjej som alltid skrattar. Det hade som vanligt varit kalabalik. Alla gästerna hade upprepat sina enformiga frågor hela kvällen och någon ville åka hem, men nu hade alla lagt sig. – Hoppas att de sover nu så ni får en bra natt, sa Susy och vinkade adjö med ett sedvanligt leende. – Vi ses i morgon bitti!

Elsy hann precis säga att hon hade något att berätta, då kom Kalle från Vrångö. Han rapporterade att Greta hade vägrat lägga sig, hon hade till och med vägrat äta mat tidigare på kvällen. Det var väldigt jobbigt med henne nu sedan de bytt ut några mediciner för att prova andra.

De senildementa medicineras med lugnande medel av två orsaker, för det första naturligtvis för sin egen oros skull, det genereras mycket oro inom en förvirrad människa, utan att han eller hon själv förstår varför. Men de lugnande medlen behövs också för att personalen skall ha en chans att klara dem när oron sätter in.

Att arbeta med dessa människor kan vara oerhört tidskrävande ibland. Ofta har de kvar vad vi kallar värdighet medan de saknar omdöme om tid och rum. Mitt i natten händer det ofta att de kan klä på sig för att gå ut och göra sina ärenden på stan. Det kan krävas ett uppbåd av tålamod, fantasi och övertalningsförmåga för att få personen i fråga att gå och lägga sig igen.

Kalle sa att han var så trött att han skulle få problem att vara vaken tills han kom hem. Han och hans sambo Elin bor inte så långt från Landalahus. Men Kalle sa att den lilla biten kändes som hundra mil när man haft en sådan dag på jobbet. – Ring och väck mig om jag inte kommit i morgon klockan sju, sa han och gick.

Elsy sa att Sara på Hönö hade satt på kaffe till oss. Vi gick ut i Hönös kök och tog varsin kopp. Sedan gick vi tillbaka till expeditionen och satte oss. – Det var lugnt på de andra ställena, sa Elsy och tog en klunk av kaffet. – Vad var det du skulle berätta, undrade jag. 0- Jo, ja just det ja! Sa hon och såg ut som om hon hade något mycket sensationellt att komma med.

Elsy har ljust hår till axlarna ungefär, hon är av medellängd och normalt byggd. Nu lyste hon upp och fick lite färg på kinderna medan hon började berätta. – Min mamma såg ett UFO igår kväll! Hon vaknade vid tresnåret och gick upp för att dricka vatten. När hon stod där och tittade ut genom fönstret så såg hon en stor rund lysande boll.

Den såg ut som månen, men månen var på andra sidan huset, det visste hon. – Är det inte häftigt? – Jo, sa jag. Var det inte månen ändå, kan hon inte ha tagit fel? – Nej, hennes sovrum är åt andra hållet. När hon gick upp lyste månen in genom sovrumsfönstret så att hon inte behövde tända för att kunna se. Mamma sa att grannen, Nisse, sagt idag att han också var vaken vid tre och han såg det också.

Just då ringde det i larmtelefonen. Ljudet fick oss att återvända till nuet ganska abrupt. Vi har bärbara telefoner på oss när vi arbetar. De tar emot larm från pensionärerna, ringer om någon trycker på porttelefonen och dessutom tar de emot interna och externa samtal. Nu var det ett externt samtal.

Elsy svarade. Hon pratade en stund och när samtalet var klart sa hon att det var Lena på Öckerö. Hon hade glömt att ge Svea kvällsmedicinen . Lena sa att en i personalen hade varit sjuk idag. Det var mycket att hinna med i vanliga fall och när någon blev sjuk var det nästan ohållbart ibland, de fick verkligen slita för lönen då.

Sedan ett tag tillbaka får inte dagspersonalen ringa in vikarier om någon blir sjuk, det är en besparingsåtgärd. Jag tycker ofta synd om de som arbetar här på dagen. När någon i personalen blir sjuk får de svårt att hinna med de mest primära arbetsuppgifterna, som städning, matning och personlig hygien till exempel. Carl-Einar Häckner sa en bra sak en gång, något i stil med; – Politiker fattar beslut men de fattar inte besluten, det kanske inte var exakt citerat, ursäkta mig i så fall, Carl-Einar?!

De gamla, de sjuka och de svaga är i det moderna samhället en förlustaffär, något som bara kostar utan att ge något tillbaka är inte så mycket värt. Vi lever i en tid där det enda sanna värdet är det som är mätbart i ”tillväxt”. Hela vår värld håller på att bli en enda stor ”produktenhet”. Naturen och naturkrafterna är resurser som skall utnyttjas till att producera sådant som människorna behöver till sin egen utveckling. En utveckling som på finanssidorna i tidningarna kallas progress, vilket också betyder framåtskridande.Vad är i så fall målet? Varthän skall vi skrida framåt?

Elsy och jag tog våra väskor med oss och gick genom Hönö till Öckerö. I köket låste vi upp medicinskåpet och letade fram Sveas medicin. Jag tog den och gick in till henne med den. Svea var en något förvirrad 90-årig dam. Hon kunde klä av sig själv och gå och lägga sig när hon sett nyheterna, vilket hon hade gjort nu.

Jag fick knacka lite i väggen i hallen så att jag inte skulle skrämma henne där hon stod med ryggen mot mig. Hon var i full färd med att klä av sig. Rummen som pensionärerna bor i är väldigt fina, tycker jag.

Det hela ser ut som ett slags ”allt-i-ett-lägenhet”. När man kommer innanför ytterdörren vilken ser ut som en helt vanlig lägenhetsdörr, står man i en liten hall med garderober på ena sidan och en toalettdörr på den andra. Tittar man rakt fram ser man genom själva rummet och fram till fönsterraden. Rummet är rektangulärt till formen och rakt fram täcks nästan hela väggen med fönster.

Hälften av rummen på Morkullan har utsikt mot gården, den andra hälften har fönster mot någon av gatorna eller mot Landala Kapell. Utmed ena kortsidan finns det som utgör köket; kylskåp, diskbänk, skåp och spis. På toaletten, som är stor och rymlig, finns en dusch.

Svea hörde min knackning och vände sig förvånat om. – Vem är det, sa hon och kisade lite åt mitt håll. Det var dåligt upplyst i rummet, bara nattlampan lyste över sängen. Man kunde ändå urskilja hennes gamla vackra möblemang, bokskåpet med de spröjsade glasdörrarna och matsalsgruppen i mörkt trä vid fönstret. Men en aning malplacerat blev det med den moderna Panasonic-TV:n i hörnet.

– Det är bara jag, Cicci från nattpersonalen. Jag kommer med din nattmedicin, sa jag och gick närmare. – Har jag inte tagit den, det trodde jag att jag redan hade gjort, sa Svea lite undrande. – Nej, Lena ringde och sa att hon glömt ge dig den innan hon gick hem. Och jag hittade den i köket nu innan jag kom in till dig, sa jag och log. – Jaha, ja då så får jag väl lita på dig då.

När du nu ändå är här kan du väl hjälpa mig med hyskorna i min BH också? – Ja det kan jag, sa jag och lade ifrån mig medicinen på sängen så länge. När Svea hade ätit sin medicin och lagt sig, gick jag ut i korridoren igen. Jag låste med den huvudnyckel som jag blivit tilldelad den här natten, vi har alltid varsin till låns när vi arbetar.

Elsy väntade i köket. – Larmet gick från Stures dörr på Vrångö, sa hon när jag kom ut i köket. Sture är en ganska rörlig men mycket senil farbror. Han har ett dörrlarm istället för den vanliga typen av anordning.

De gamla har allihop varsin larmknapp att trycka på när de vill kontakta personalen. Det är viktigt att de har den på sig alltid, om de skulle ramla så illa att de inte tar sig upp måste de kunna påkalla uppmärksamhet på något vis. Larmknappen sitter antingen på ett armband eller hängande på ett snöre runt halsen.

Stures larm är istället en dosa som sitter bredvid dörren på väggen, från den går det ett snöre till en krok på dörren. När Sture öppnar sin dörr åker proppen ur dosan och larmet går. Sture kunde förr på kort tid ta sig ut från Landalahus. Han klarar att öppna kåporna över vridlåsen och han klarar att åka hiss och spårvagn.

En gång när han tog sig ut skulle han åka taxi. – Jag ska åka till mamma, sa Sture. Då körde chauffören till polisen med honom istället och så kom han tillbaka till oss. Det kanske är sorgligt att man skall behöva bli sådan när man blir gammal, men det är fullt naturligt att också hjärnan blir utsliten efter ett helt liv. Vi tycker kanske inte om det, men det är lättare att acceptera utslitna knän och ryggar när vi blir gamla. Det är däremot svårare att tänka sig att man kan bli som bland andra Sture.

När Elsy och jag kom in genom dörrarna till Styrsö kom Sture gående i korridoren. Han gick där iklädd nätbyxor och linne. Blöjan hade han tagit ur byxorna, det betydde att det blivit ett vått spår i korridoren där han gått fram . – Var är jag? Kan ni säga vart jag ska gå, frågade han när han såg oss. – Ja det kan vi, svarade Elsy lite tröstande. Följ med mig du, så skall jag visa dig vart du skall gå. Stures något spända anletsdrag slappnade av en smula, och så tog han Elsys arm medan de vandrade neråt korridoren mot Vrångö.

Korridoren låter sterilt och sjukhuslikt, men den beskrivningen stämmer inte på hur det ser ut. Hela Landalahus är stilenligt möblerat om än inte så praktiskt. I dagrummen, köken, och i korridorerna står ljusa fina möbler och hemtrevliga gardiner hänger i fönstren. Det går kanske inte att säga att den typiska institutionskänslan är helt utplånad, bara nästan. Det är mysigt och det syns att man gjort vad man kan för att skapa en så ”hemlik miljö” som möjligt.

När Elsy hade lotsat Sture till sitt rum satte vi igång med vår första runda. Vi går runt och tittar till de som kan bli oroliga, byter blöjor och dessutom vänder vi på några som annars kan få liggsår. Det tog ungefär en timme, sedan satte vi på kaffet. När bordet var dukat med bröd, pålägg, och lite överbliven mat från Styrsö, placerade vi oss i soffan med varsin kopp kaffe och började som vanligt att prata.

Vi brukar sitta i Styrsös dagrum när vi har vårt nattfika. – Jag fick ett infall när jag läste i illustrerad vetenskap, sa jag. Det handlade om virus, hur de tar sig in i en cell och börjar omvandla den till en virusfabrik. Jag tyckte att det påminde om vad vi människor håller på att göra med Jorden. Vi omvandlar den här planeten till en cell i vår tjänst, det vill säga en enda stor fabrik.

Den här fabriken tillverkar alla möjliga saker som alla tjänar till att göra livet lättare för oss. Med den senaste gentekniken kan man skapa en ko som mjölkar människomjölk, vilket ger vällingtillverkarna dollartecken i ögonen.

I England har de en grisfarm som föder upp svin med mänskliga organ, sedan slaktar man grisen och transplanterar dess njure till en sjuk människa. Ett virus har olika faser i sin utveckling och en av faserna heter just produktionsfasen. Då har viruset tagit kontrollen över cellens produktion av ämnen som är livsviktiga för cellen själv. Istället producerar cellen nya virus.

När cellen har producerat tillräckligt många virus börjar de ta sig till nästa cell. – Hur menar du att det stämmer med hur det ser ut på Jorden då? Undrade Elsy. – Vi har ju börjat ta oss ut i rymden nu till exempel. Befolkningsexplosionen är fakta, livsmedlen räcker inte åt alla. Det finns filmer, till exempel ”Star Trek” som just handlar om människor på jakt efter nya planeter.

Vi är kanske som virus, invaderar en planet och gör om den till en produktionsenhet i mänsklighetens tjänst. En skrämmande tanke. – Ja, och i så fall kanske det upptäcks ett nytt botemedel i en annan dimension just nu. Kanske det sitter ett forskarteam och upptäcker att en viss kemisk reaktion utrotar människor på en annan planet, i ett annat solsystem. Usch!

– Ja, sa jag, om du tänker dig att universum är en bit av en enorm varelse och Jorden en cell hos honom eller henne. Kanske denna varelse har gått till doktorn för att han känner sig hängig. Tänk om läkaren kommer med det nya preparatet som förslag då, och jätten säger ja tack? Då är det kört för människorna!

– Men, sa Elsy, om det är så att universum är en del av en jätteindivid, tänk om det släktet som den tillhör då också beter sig som virus? Jag menar de kanske också invaderar världar och gör om dem i eget syfte. Det blir som om man håller en spegel framför en annan spegel så att de speglar sig i varandra, du vet så där så det ser ut som om det är en korridor som försvinner in i spegeln. Eller som en sådan där rysk docka, om man lyfter på locket på en finns det en ny innanför.

Det är rätt så läbbigt att tänka så här. MTV var på, och just då spelade de en sådan där science-fiction-inspirerad musikvideo med rymdvarelser. Både Elsy och jag fastnade med blicken på TV-n. Vi tänkte över vårt lilla resonemang, på samma gång dränkte musikvideon oss med samma sorts overklighetskänsla som kommit över oss i samtalet.

Vi satt där och begrundade likheten mellan människan och viruset. Den lilla, lilla världen och den större världen som vi lever i. Tanken på människorna som en sorts ohyra inom en enorm varelses cell, Jorden, var om möjligt ännu mer skrämmande. Skulle det vara sant och det kom någon form av behandling mot oss vore vi helt utlämnade.

– Jag kom på en sak, sa jag. Tänk på alla dessa som säger att de blivit ”rymdnappade”. Tänk om det är den här större världen som tagit prover på oss för att kunna hitta rätt botemedel mot oss? De som blivit bortrövade säger ju att de blir undersökta med olika instrument, stuckna i ögonen med vassa instrument till exempel. En annan sak de säger är att de är skoningslösa, de som undersöker bryr sig inte om bedövning. De får offret att känna sig som en försökskanin. En del påstår ju till och med att de har chips inopererade under huden.

Om vi har suttit här och avslöjat sanningen, ja då finns det UFO i verkligheten. En sort som kommer från en större dimension än vår, och en annan som är våra artfränder i samma dimension. Det finns ju massor av olika sorters virus. Då måste det finnas liv på andra planeter, eller andra ”celler” också.

Elsy satt och smälte vad jag just sagt, sedan såg hon ut som om hon fick en ide. – Vi kanske skall berätta vår teori för Eva? – Ja, kanske det. Hon säger ju att alla som besöker oss från andra planeter inte är snälla. De som hämtar henne är inte snälla, säger hon.

Eva har en timanställning här på Landalahus, vi lärde känna henne när hon vikarierade på natten. Eva är från Östersund och pratar så där mysigt som de gör där uppe. Hon har gått Reikki-utbildning, det vill säga, hon har lärt sig en sorts healing. Man får ligga på en brits och så balanserar hon energierna i kroppen genom att hålla på och över olika punkter, chakran.

Enligt Reikki finns det flera olika centrala energipunkter i kroppen. Om det blir obalans i energiflödet mår man inte bra fysiskt, och fungerar sämre psykiskt. Nu kom det smygande steg i korridoren och vi blev nästan lite rädda. Men det var bara Ulla, hon bor på Vrångö. Hon är väldigt självcentrerad. Det är minsann aldrig någon som hjälper henne och mat får hon aldrig.

Ibland orkar vi inte höra allt elände som drabbat just henne och då lämnar vi henne tassande i korridoren. Hon brukar för det mesta gå och lägga sig efter ett tag. – Och här sitter ni och latar er, det är inte konstigt att man aldrig får någon hjälp, sa Ulla med sin karakteristiskt gnälliga röst. Sedan satte hon igång med att stöna, pusta och stånka.

– Vad vill du ha hjälp med nu mitt i natten, undrade jag lite kyligt. – Mitt i natten? Ulla såg ut som om hon trodde att jag drev med henne. – Klockan är ju åtta på morgonen, sa Ulla och tittade förebrående på mig. – Nej du. Se själv, sa jag och visade henne mitt armbandsur. Klockan var fem minuter i halv två. – Jag har inga glasögon på mig ser du väl! Ulla nästan spottade ut de sista orden.

Då tittade vi på varandra i samstämmighet, reste på oss och gick. Vi lämnade resterna av fikarasten på bordet. Man sover ju alltid lite bättre med något i magen, det sa i alla fall min mormor. Resten av natten var rätt lugn.

Det enda som hände utöver det vanliga var att Märta på Björkö ramlade. Vi hittade henne i hallen utanför sin toalettdörr. Hon hade klarat fallet utan att slå sig allt för mycket. Den enda skadan var ett litet sår på benet. Märta fick ett plåster och ett glas varm mjölk innan vi gick. Hon somnade troligtvis om igen, vi hörde inget ifrån henne under resten av natten i alla fall.

Morgonrundan gick utan komplikationer även den. Vi hade inte mycket att rapportera till den morgontidiga dagpersonalen. Kalle sa att han somnade ”som en klubbad oxe” kvällen innan, redan klockan tio. Det betydde att vi inte behövde ringa klockan sju och väcka honom. Han kom istället först av alla!

Den nya dagen var en tisdag och vi hade en natt kvar, sedan var vi schemalediga i nio nätter. Vi hade ett annat schema förut då man bara hade som längst tre nätter ledigt mellan passen. Det här är mycket bättre. Elsa hade som vanligt bråttom hem, Per åkte alltid direkt till sitt jobb när hon kom hem.

Jag ville hem till sängen så jag var färdig samtidigt med Elsy. Vi hade sällskap ner i hissen. – Vi får väl se om vi har blivit utrotade av något antivirusmedel eller inte i kväll, sa Elsy och log. – Ja, hoppas vi inte dör en alltför plågsam död i så fall.

Vi skildes åt utanför dörren, Elsy gick till bilen och jag cyklade iväg mot Aschebergsbacken, nerför den här gången. Det var kallt men inget regn flög omkring i den isiga luften nu på morgonen.

Jag tycker om att cykla, det har jag nog gjort sedan jag var liten. Min cykel är nog favoriten bland mina ägodelar. Jag har cyklat ”Beda & Ada trampet” fyra år i rad. Eftersom jag inte har något körkort är det mitt sätt att snabbt ta mig fram. Dessutom är det nyttigare än bilkörning, både som motion och för miljöns skull. Det finns så många som tar bilen när de inte egentligen behöver. Jag tycker det känns bra att cykla när jag tänker på det.

När jag kom hem kom Jonatan emot mig i hallen. – Pappa går aldrig upp och gör välling till mig, sa han och såg otålig ut. Varken Håkan eller jag tycker om tidiga morgnar. Han hade helt enkelt somnat om igen. Jag tog av mig skorna och gick till sovrummet. – Gå upp nu, Jonatan vill ha välling. – Oj, jag somnade visst om, sa Håkan och såg sömndrucken ut.

Ruben sov som vanligt fortfarande, han verkar heller inte vara pigg på att gå upp tidigt. Det kan väl hinna ändra sig kanske, men än så länge sover han till halv nio eller senare. Jonatan vaknar nästan alltid mellan sju och åtta någon gång.

Jag gick tillbaka ut i hallen och satte på mig skorna igen. Nu skulle hunden ut och rastas. Håkan skulle ändå få fullt upp när de skulle gå till dagis så jag brukade ta ut hunden innan jag gick och lade mig.

– Sachi, ropade jag. Efter en stund kom hon gående genom hallen. Hon stannade till och sträckte på sig samtidigt som hon gäspade. Till och med hunden är morgontrött, tänkte jag och tog kopplet och några bajspåsar med mig ut genom dörren.

När jag stod där i parken och väntade på att Sachi skulle uträtta sina behov, funderade jag igen på nattens samtal. Vilken hisnande tanke det var. Att tillhöra en sorts mikroskopisk art i ett enormt universum.

Genom hela skoltiden får man som människa en känsla av att vi verkligen är skapelsens krona. Detta vore att omintetgöra sådana tänkare som till exempel Hitler. Vad skulle han ha sagt om det visat sig att den vita rasen var den skadligaste virusrasen på den här cellen, Jorden.

Finansmarknaden skulle totalt tappa fotfästet. Vilken mening finns i exploaterandet av råvaror om det är det samma som att förstöra sina möjligheter att öka tillväxten? ”Cellen” kommer ju inte att finnas för evigt. Men med tanke på eventuell utvandring till andra himlakroppar faller det resonemanget, eller….?

Om möjligheten finns att fortsätta invaderingen av det universum som vi känner så går det nog att få utdelning där också. Om virus tänker, så gör de nog det i samma banor som topparna på finansmarknaden. Den fas som kommer efter produktionsfasen heter just utsöndringsfasen, då beger sig viruset ut ur modercellen för att söka reda på nya celler att invadera.

Jag har läst en del science-fiction-böcker och sett en del filmer. I flera av dem är det just att till exempel hitta till exempel mineralfyndigheter som är målet för en expedition ut i rymden.

Sachi väckte mig ur tankarna när hon kom springande med den sedvanliga pinnen i munnen. Hon har en pinne med sig hem varje gång hon varit ute . Ofta gör hon sina behov, hämtar en pinne och vill gå hem igen. Det ville hon nu, hon var nästan ute på Bangatan igen innan jag hann ikapp. Pinnen lämnar Sachi i rabatten utanför porten innan vi går in, där ligger ofta en hel hög. Vi borde haft en öppen spis, då hade allt virket kommit till nytta.

TV-n stod på rätt högt när jag kom in. Håkan hade satt på nyhetsmorgon på TV 4. Nyhetsuppläsaren lät ovanligt intensiv på rösten tyckte jag. – Vår huvudnyhet är att några forskare i Belgien upptäckt ett hittills okänt ämne. Det nya ämnet påverkar produktionen av könsceller hos människor. Man har genom tester på djur inte funnit någon som helst reaktion hos deras fortplantningsförmåga, hos människan blir könscellerna däremot sterila.

Henri Guillaume, docent i biokemi vid universitetet i Gent samlade för en halvtimme sedan till en presskonferens. Jag hade satt mig i soffan bredvid Håkan när docenten började tala. Min franska är usel så jag fick läsa texten istället.

”-Det här ämnet liknar inget annat ämne på jorden. Kanske kan man likna det vid ett slags protein men till sammansättningen har det få molekyler. Kroppens försvar mot virus är uppbyggt på ungefär samma sätt. Det har tagits prover på nederbörd över hela Jorden och det har visat sig att det här ämnet finns över hela planeten. Om vi inte lyckas hitta ett annat ämne som neutraliserar det här nya hotas hela mänskligheten att dö ut på någon generation bara…..”

SLUT……?

Share