En dag i 86-åriga Gretas liv


En berättelse om 86-åriga Greta, en vanlig dag…

En dag i Gretas liv


Jag vaknar på morgonen när Anna kommer in och säger godmorgon. Hon ler och frågar om jag sovit gott. Jag är 86 år och inte är riktigt klar i huvudet så jag har svårt att veta hur jag sovit. Men jag svarar naturligtvis att jag sovit bra. Tankarna surrar och jag ser säkert förvirrad ut men det vet jag inte om själv. Anna tar av mig täcket och säger att jag ska få gå på toa innan vi tar på kläderna och stoppar tänderna i min mun. Jag försöker le och säga något trevligt tillbaka. Anna är ju snäll och jag känner instinktivt att jag tycker om henne.

Vi hjälps åt så jag kommer upp till sittande. Sedan sätter Anna på mig skorna och hjälper mig över till rullstolen. När jag väl sitter där kör hon in mig på min toalett. Jag känner mig lite orolig över att åka i rullstolen och vet inte riktigt om jag ska hjälpa till att hålla i mig i väggarna utmed vägen. Anna säger vänligt till mig att lägga händerna i knät eller hålla i rullstolens armstöd i stället så att hon får lättare att köra.

Väl inne på toa får jag hjälp över till toastolen. Mina ben är skakiga och det är svårt att hålla balansen men Anna är van och vet hur hon ska stödja mig och samtidigt hjälpa mig att få ner byxorna med blöjan i. Blöjan är våt och luktar illa. Det känns obehagligt att lukta illa. Inte roligt när man har sällskap. Man vill ju inte lukta kiss. Anna verkar inte bry sig om det och hon pratar hela tiden om något annat så jag behöver inte tänka så mycket på att jag luktar.

Jag får sitta på toa en stund medan Anna går tillbaka till sängen och bäddar den. När hon kommer tillbaka har jag kissat lite men inte torkat mig. Anna hjälper mig att torka mig och tar på mig kläderna. Sedan får jag tvätta händerna och ansiktet innan hon hjälper mig att få i mina löständer i munnen. När jag är klar kör hon ut mig ur rummet, nerför korridoren och in till min plats vid bordet i matsalen. Sedan försvinner Anna och jag blir sittande där. Framför mig står en kaffekopp och en assiett.

Nu följer en halvitmma då personalen snabbt går fram och tillbaka. Matsalen fylls successivt med andra äldre. De bor oxå här men jag är osäker. Känner jag de här människorna? Var är jag egentligen? Jag känner ju igen mig men vet inte riktigt var jag är. En del av de gamla känner jag igen. Men jag vet fortfarande inte riktigt var jag är. Jag försöker påtala att jag nog ska upp för en backe och sedan ner på andra sidan för att komma hem till mig. Personalen svarar mig snabbt att det snart blir frukost. Det gör de med ett leende och ibland får jag en kram eller en klapp på axeln. De är så snälla men verkar ha så bråttom hela tiden. Ingen har riktigt tid med mig känns det som.

Så sitter till slut en pensionär på varje ledig stol eller i sin rullstol vid varje ledig plats i matsalen. Då kommer någon och häller upp kaffe i min kopp och jag får en smörgås. Det ser gott ut. Jag dricker mitt kaffe och äter min smörgås. Damen mitt emot frågar hela tiden varför jag gör si eller så. Hon frågar ganska anklagande, som om jag gör något fel eller som om jag inte får göra som jag gör. Jag ställer kaffekoppen på assietten och lägger smörgåsen på kaffefatet men det är som om jag inte riktigt vet hur man gör. Känns underligt för jag vet ju egentligen hur det förväntas av mig att jag ska göra.

När jag ätit min frukost och fått mina morgontabletter avfolkas matsalen allt eftersom. Det blir mer och mer tomt. Kvar blir bara jag och en annan dam. Hon somnar i sin rullstol med kinden mot axeln. Hon sover alltid så där. Jag ser mig omkring. Personalen springer fram och tillbaka. De torkar av borden och dukar av. Ibland pratar någon med mig ett och annat ord. Men det gör de bara i förbifarten. Tråkigt…

Efter en stund blir det alldeles tyst och tomt i matsalen och köket. Då och då kommer någon i personalen förbi. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Någon har lagt en dagstidning i mitt knä och jag läser lite förstrött rubrikerna i den. Men jag förstår ju inte riktigt vad det som står där betyder. Något om övervikt, att det ska ge klirr i kassan står det. Jag förstår inte…

Så går några timmar. Jag sitter där i min rullstol. Mitt emot mig sitter damen fortfarande och sover. Ibland vaknar hon till och börjar prata om att hon ska gå till sin mamma. Hon försöker resa sig ur rullstolen men personalen säger åt henne att sitta ner och inte försöka resa sig. Hon kan ju ramla.

Jag tröttnar på att sitta där jag sitter och försöker själv förflytta mig. Mina ben bär mig inte så jag försöker i stället dra min rullstol från bordet. Då kommer Anna tillbaka och kör mig bort till TVn. Åh, så trött jag är på att se på TV!!! Jag försöker påtala det men blir i alla fall placerad framför apparaten. Okej, tänker jag uppgivet. Jag får väl se på TVn då. Där är ett program om någon träningsmaskin. Slanka unga människor rör sig i trikåer med hjälp av någon apparat av något slag. Det är inte ett dugg intressant. Men det händer i alla fall mer än det gjorde förut vid bordet.

Efter en stund börjar personalen duka borden igen. Nu blir det kaffe snart säger de. Kaffe är ju alltid gott. Det kan ingen säga något om. Jag blir hämtad från TVn med träningsapparaten och körd till min plats vid bordet. Återigen fylls matsalen med folk och alla får sitt kaffe. Vi får en sockerkaka och några kex till kaffet. Gott!

Jag dricker mitt kaffe och äter mina kakor. Damen med den anklagande rösten är åter och hon påpekar att jag har mina fötter på hennes ben. Det kan inte jag hjälpa säger jag. Flytta på dem då säger hon. Jag blir arg och säger till henne att bry sig om sina egna bekymmer så tar jag hand om mig. Personalen kommer och backar min rullstol lite så att jag inte längre kommer åt hennes ben under bordet. Då börjar hon i stället påpeka att jag ställt min kaffekopp på assietten och så frågar hon varför jag gjort det. Åh, dumma människa tänker jag och blänger på henne. Personalen kommer och säger till henne att hon ska koncentrera sig på sin kaffekopp och inte bry sig om min. Bra tänker jag.

Min förvirring sitter fortfarande i. Min bordsgranne vid sidan frågar mig vad det är för datum. Hur ska jag kunna veta det? Jag svarar att det nog är midsommar snart. Då skrattar några vid bordet vid sidan om vårt. Någon påpekar för mig att nyårsaftonen just varit och att det är den 6/1, trettondagen. Jaha tänker jag och känner mig lite förvirrad. Inte konstigt att jag inte hänger med i datum och sådant. Jag är ju 86 år och vill bara över backen ner på andra sidan till mitt!

Efter kaffet blir jag återigen körd till TVn. Nu är det ett naturprogram. Åh så söta de är de där vargungarna! Det här var roligare att se än träningsmaskinen. Men TV är fortfarande inte vad jag skulle vilja. Jag vet inte riktigt vad jag egentligen har lust med. Jag vet inte var jag är men jag känner igen mig. Matsalen ligger i anslutning till soffgruppen där TVn står. Jag har suttit här så många gånger förut. Det vet jag ju. Men jag har tråkigt. Det kryper i kroppen av tristess. Jag försöker flytta mig lite. Bredvid mig står en mycket avancerad rullstol med en mycket gammal dam i. Hon kan inte äta själv så en av personalen sitter där och matar henne. Ibland hostar hon och ibland säger hon att hon inte vill ha mer. Flickan som matar henne försöker prata med henne men hon hör inte vad flickan säger. Jag tar tag i hennes rullstol och försöker dra mig upp. Då protesterar den mycket gamla och flickan som matar henne säger åt mig att sätta mig ner igen.

Ja ja tänker jag och sätter mig ner igen. Jag ser mig omkring och möter Annas blick. Hon har varit och lämnat ett par paket med sockerbitar i köket och är precis på väg förbi mig till korridoren igen. Jag påtalar för henne att jag behöver hjälp. Hon frågar vad jag vill ha hjälp med. Jag funderar. Sedan säger jag att jag vill upp för backen där borta och ner på andra sidan. Ut på gatan. Då säger Anna leende att det är kallt ute. Mycket kallt. Det bryr jag mig inte om säger jag för om jag får sitta här mycket längre klättrar jag på väggarna. Anna får något sorgset i blicken men ler ändå och säger att jag måste sitta här. Om en timma kommer middagen säger hon och går sin väg.

Efter en stund har jag slumrat till lite. Vargungarna är borta från TV-rutan. I stället är där ännu en sådan där träningsmaskin och fler unga vackra slanka människor som talar om hur fantastisk den här maskinen är. Så tröttsamt! Vad ska en gammal käring som jag med en sådan där till? Det undrar jag i mitt stilla sinne och försöker få kontakt med någon i personalen igen. Jag vill inte sitta här längre säger jag. Jag vill hem till mitt nu.

Efter att ha jobbat på att försöka komma någonvart ett tag har jag tappat mina tofflor och sitter lite snett i min rullstol. En av flickorna kommer och hjälper mig till rätta igen och tar på mig mina tofflor. Hon frågar om jag behöver gå på toa. Ja tack säger jag. Då kör hon mig ner genom den långa korridoren igen till mitt rum och min toalett. Väl där får jag hjälp över till toa. Får sitta där en stund. När jag är klar blir jag hjälpt över i rullstolen och körd tillbaka till matsalen. Den här gången placerar de mig vid min plats vid matbordet igen. Ja ja tänker jag. Då var det dags för mat igen då.

Det bråkar ute vid hissen. In kommer en ung man med en vagn på hjul. På den står ett par tre lådor i silverblänkande material. Han kör fram mot köket och lastar ut några kantiner till flickorna i köket. De tar emot maten. Tackar killen och sedan börjar de prata om potatis och grönsaker. Är potatisen färdig? Räcker grönsakerna? När de kikat i kantinerna står det klart att där inte finns någon passerad mat. Passerat? Hm… Tja, jag förstår inte men det gör väl inget tänker jag.

Nu börjar folket strömma in i matsalen igen. En dam går med en rullator i höjd med armhålorna. Hon undrar vad för grismat det är idag? Biffar sås och potatis med blandgrönsaker säger flickorna. Tänk att de kan svara henne så obehindrat fast hon använder en sådan snorkig ton och sådna ord. Damen snäser att såsen är ingen riktig sås och potatis är det enda man kan äta här för grönsakerna får hon ju aldrig med tillräckligt mycket smör på. Damen är mycket nedlåtande om maten. De andra pensioärerna vid de andra borden skakar lite på huvudet åt henne. Flickorna börjar hjälpa de som ska ha förkläden på sig och sedan serverar de maten. Någon har fått äpplejuice och vill hellre ha mineralvatten. En annan vill ha lättöl i stället för mjölk.

Jag sitter mest tyst och tittar mig omkring. Mitt emot sitter hon som sover. Flickorna väcker henne och säger att maten är serverad. Hon äter lite men somnar snart om. Damen som hela tiden måste påpeka för mig hur jag bär mig åt kommer oxå och sätter sig. Hon frågar direkt varför vår andra bordsgranne sover. Ska hon sova eller ska hon äta säger hon med sin snipiga röst. Äh, låt henne vara säger en av flickorna i personalen.

Jag äter min mat lite förstrött medan jag ibland måste svara på tilltal om varför jag gör si eller så när jag äter. Flickorna i köket springer fram och tillbaka med mat och sedan med dessertskålarna. Vi får alltid efterrätt men det vet inte jag för det minns jag inte från dag till dag. Idag är det i alla fall aprikoskräm. Det är gott tycker jag.

Efter maten blir det återigen tyst och tomt i matsalen. Min bordsgranne lyckades hålla sig såpass vaken att hon fick i sig det mesta av sin mat men nu sover hon igen. Jag suckar och plockar lite med min servett som jag har kvar sedan middagen. Personalen dukar av och torkar bord. Någon har satt igång och skalar potatis till morgondagen. Jag hör hur de pratar om vilken kvällsmat de ska ordna idag. Igår var det ju crepes och i förrgår hade vi räksmörgåsar. Ska vi ta köttbullemackor idag kanske säger en. Ja säger en annan. Då kan vi ta biffarna som blev över idag oxå. Bra säger ytterligare en. Då slipper vi kasta så mycket.

Köttfärs blir det ofta, i många olika former säger någon där ute i köket. Jag känner mig förvirrad för jag minns inte vilken mat vi fick igår? Jag minns knappt att jag ätit middag idag, för mindre än en timma sedan. Det hela känns mycket förvirrande. Hallå, säger jag, är det någon som kan hjälpa mig uppför backen där borta och sedan ner till mitt?

En stund senare sitter jag vid TVn igen. Nu är det en debatt av något slag. Män i kostym och tjusiga kvinnor som pratar om något allvarligt. De är osams. Jag har ingen aning om vad de pratar om för ljudet är så lågt. Det spelar ingen roll heller för jag vill inte se på TV.

Här sitter jag och känner hur otåligheten kryper i kroppen på mig. Ett par gånger försöker jag resa mig eller snurra på min rullstol. Jag vill ha hjälp säger jag men ingen vill hjälpa mig uppför backen där borta och ner till mitt. Anna säger åt mig att jag inte ska sitta ensam inne på rummet. Jag förstår inte vad hon pratar om. Jag vill ju bara hem och se om mamma är där. Hon kanske är orolig för mig ju men ingen förstår mig här. Ingen vill hjälpa mig hem till mitt. Jag ger upp och sitter till slut och slumrar lite lätt medan TVn flimrar framför mig.

Några timmar senare är det kvällsmat. Smörgåsarna är jättefina. Färska grönsaker och rödbetssallad gör köttbullarna sällskap på det ljusa och mörka brödet. Så fina de är. Och kaffe är ju alltid gott. Men det blir samma tjat från damen som hela tiden kommenterar mig. Åh vad trött jag är på henne! Kan någon få henne att hålla käft nån gång? Eftersom ingen annan säger åt henne så gör jag det själv! Håll käft! Säger jag och blänger. Flickorna suckar i köket och säger att vi nog får sära på de där två. Ja gör det tänker jag. Ta mig härifrån och låt mig slippa henne och hennes tjat om hur jag bär mig åt när jag äter! Nu klagar hon på att jag spillt rödbetssallad bredvid assietten. Hon tycker det ser äckligt ut säger hon.

När så kvällsmaten är över och borden torkade får jag sitta en stund vid TVn igen. Nu är jag så trött att jag inte orkar protestera. Jag sitter snällt där och väntar. Efter bara en liten stund kommer en av flickorna som arbetar kvällen och frågar om jag vill gå och lägga mig. Det vill jag gärna säger jag. Hon kör mig ner i korridoren igen. In på mitt rum. Jag får hjälp på toa först. Hon är mycket gullig mot mig och skojar och skrattar. Det känns bra att få lite sällskap tycker jag och skojar och skrattar tillbaka så gott jag kan. Det är ju inte alltid som jag förstår vad hon pratar om flickan som hjälper mig. Men jag spelar med och svarar så gott jag kan. Hon tycker det är mycket roligt för hon skrattar när jag säger något. Det tycker jag om.

När jag fått tänderna ur munnen, kläderna av kroppen och nattsärken på lägger hon mig i min säng. Nu kommer nattpersonalen och väcker dig nästa gång säger hon. Ja säger jag och låtsas att jag förstår vad hon pratar om. För det gör jag egentligen inte… Det är svårt att veta var man är och då är det ännu svårare att veta om det finns nattpersonal eller inte. Men hon har säkert rätt så jag håller med. Gonatt och sov gott lilla Greta säger flickan och går ut och släcker ljuset.

Jag somnar efter en stund….

Share