Allianser och grupperingar

Read Time:7 Minute, 34 Second

…har ofta ett ädelt syfte från början, men förr eller senare börjar nästan alla sådana grupper utse fiender. När den dagen kommer så går det åt för mycket energi åt till att bekämpa fiender och för lite energi till att arbeta med gruppens syfte.

Jo, jag har upplevt att de till och med kan försvinna helt ibland. De går under för att de lägger energi på fel saker…

När jag var barn och gick i skolan fanns det nästan alltid grupperingar i klasserna jag hamnade i. Där kanske det inte fanns något ädelt syfte i starten men fienderna utsågs alltid.

Varför är vi människor sådana? Varför utser vi så ofta fiender och varför är den driften ibland starkare än att vara konstruktiv, medmänsklig och generös i stället?

När jag gick i skolan, det är ju där vi formas till de vuxna vi blir, så pratade jag inte som de andra i klassen och jag såg inte ut som dem heller. Det var de två kriterier som behövdes för att jag inte fick en given plats. Jag blev aldrig vald att ingå i allianserna i skolan eftersom jag var annorlunda.

Men jag har alltid hävdat att jag har en självklar rätt att vara som jag är. För har jag något val egentligen…? Jo som person och medmänniska har jag ett val och det har jag gjort. Jag vet vilka mina ambitioner är och det är just att försöka vara en konstruktiv medmänniska som är generös, lyhörd och vidsynt.

När jag var barn fick jag acceptera att jag var göteborgare i Värmland och sedan exilvärmlänning i Göteborg. Jag fick acceptera att jag inte var bra på lagsporter och alltid blev vald sist när klasskompisarna skulle välja lagkamrater.

Som vuxen är det annorlunda. Men så väldigt stor skillnad är det egentligen inte.

Nu är det ännu mer så att jag har rätt att vara den jag är. Det jag inte har rätt att vara är ondsint och jag måste stå för mina handlingar och ta konsekvenserna av dem. Jag har inte rätt att göra mina medmänniskor illa.

Jag har återkommit till detta flera gånger i min blogg med vem jag valt att försöka vara. Det kom jag fram till en dag att det var vad jag ville och från den dagen valde jag också mina strider. Jag valde helt enkelt att INTE slå tillbaka, att försöka låta bli att känna mig kränkt när jag inte blir självklar i allianser hit och dit. Men jag kommer aldrig att välja bort att följa mitt hjärta och göra det som känns mest rätt för mig själv.

Visst kan jag slåss för det jag tror på och stå upp för den jag är. Men inte för att behålla en position eller för att bekämpa en fiende.

Vad är det för mening att slåss för slagsmålets skull? Vem vinner i krig? Nä just det, alla är förlorare…

Jag tycker ibland att prestige, ära och berömmelse ibland verkar mer åtråvärt för många av mina medmänniskor än det är att vara medmänniska och utgå från att andra också är det. Det händer att jag blir ledsen när de ser ett hot i mig och börjar bekämpa mig som om jag hade ett ont syfte i att vara den jag är. Det är rätt sorgligt egentligen att människor är på det sättet när det kommer till kritan. Men det är väl därför det finns krig i världen…

Jag tycker om det moderna ordet samverkan för att det handlar om att hjälpas åt och arbeta för att nå mål. Men jag önskar ibland att det var fler som la energi på det i stället för att slåss för att få behålla en position. Vem slåss de mot egentligen? Vilka är fienderna och varför blir de fiender?

Någon sa en gång att det är de goda som stryker med och så är det ju i historien. Människor med goda föresatser dör för dem. Det är bara att ta Jesus och Martin Luther King som exempel. Jo nog sågs dessa båda som fiender av de som hade en position.

Men om jag får välja förebilder så väljer jag ändå mycket hellre personer som dessa två än människor som vill vara lojala mot varandra i första hand.

Jag tänker följa mitt hjärta. Är det ett hot för vissa så må det vara hänt, då får jag gå samma väg som mina förebilder i så fall. Fast förhoppningsvis är det väl ändå ingen som korsfäster mig eller skjuter mig och så länge jag är i livet så är jag den jag är i alla fall. Det är inget de kan göra något åt oavsett vad de tar sig till.

Förtroende

Ordet förtroende har jag funderat på de senaste dagarna. Vad är det egentligen? Passar det ordet bara i en grupp allierade som är lojala mot varandra, eller kan man ha förtroende för andra som kanske inte ingår i gruppen? Kan man ha förtroende för personer som kanske inte är lika som jag, pratar som jag, ser ut som jag och har samma ursprung som jag…?

Vad ska förtroende vara bra till? Vad är syftet med förtroendet?

För mig betyder förtroende mycket i vänskap. Att kunna lita på den jag berättar hemligheter för är viktigt.

Men politiker är förtroendevalda, valda av andra som har samma åsikter och erkänner sig till samma ideologi. Men se hur det är i partierna, var finns förtroendet mellan de förtroendevalda?

Som aktiv i föreningar har jag själv blivit förtroendevald flera gånger genom åren. Men det är inte alltid förtroendet är gott mellan styrelsens medlemmar. Ofta är det när prestigen får större utrymme än föreningens syfte som det spårar ur. Då är det alltid någon som förlorar ”kriget” och i slutänden följer gruppens syfte med när allt faller…

Men vilket kommer först? Förtroendekrisen eller prestigen? Vad är hönan och vad är ägget? Vilket kom först?

Nä, förtroende borde vara något vi har för varandra oavsett vilka vi är men i olika grader. Vi kan ju inte vara bästa vänner och berätta våra innersta hemligheter för alla. Men nog borde vi vara bättre på att ha förtroende för varandra ändå?

Vilka av oss är mindre förtjänta av just ditt förtroende och varför är de det egentligen? Hur kom det sig…?

Tja, man kan inte älska alla helt enkelt. Men måste det leda till strid bara för det? Är det inte bara att acceptera att vi alla är olika…? Den som skadar är det svårt att ha förtroende för, men alla kan begå misstag och det är väl inte alltid var och en av oss tänker rätt heller. Det kan bli fel fast det var tänkt att bli bra…

Måste allt förtroende försvinna för att någon begår misstag, eller går det att vara förlåtande och se det för vad det är…?

Själv kan jag ibland känna att jag har fiender och vid de tillfällena börjar jag rannsaka mig själv och fundera över om jag gjort något fel som jag inte själv varit medveten om…

Men ibland tror jag faktiskt att det är precis som det var när jag gick i skolan. Det ska vara någon som inte får vara med och då blir det jag för att jag inte är som andra, kommer från samma plats, har samma erfarenheter i ryggsäcken och kanske tycker annorlunda. Som vuxen handlar det inte om att jag inte är bra på lagsport på gympan. Det handlar heller inte om att jag pratar annorlunda, eller? Jag kanske inte kan spela fotboll, men samarbeta kan jag. Men bara så länge det inte förväntas av mig att jag bara okritiskt ska göra som jag blir tillsagd. Det kallar inte jag samarbete i så fall, det heter något annat…

Nej, vad jag än gör så vill jag ha möjlighet att göra det med hjärtat. Gör jag fel, tänker jag fel, så förutsätter jag att mina medmänniskor kan berätta det för mig innan jag gör någon annan illa av misstag. För jag har ALDRIG syftet att göra andra illa!

Jag har gott förtroende för alla som jag (sam)arbetar med i styrelser och på annat håll. Det hoppas jag att ni har för mig också, alla ni som känner er träffade. Ingen är felfri, inte ni och inte jag. Att ha förtroende för mig är frivilligt. Går det inte så hoppas jag att det finns goda grunder för det så att det inte bara handlar om att känna sig hotad av mig. Är det så tycker jag att den som känner så ska ta sig en funderare på hur det kommer sig.

JAG kan i alla fall LOVA dig att jag inte har några vassa armbågar och jag har inget ont uppsåt så om jag är hotfull så måste det bero på något annat…? Många gånger borde jag nog ha vassare armbågar än jag har och många anser att jag är naiv som tror på det goda hos mina medmänniskor. Men hellre det än motsatsen, fy så hemskt att gå genom livet och se alla andra människor som ondskefulla intrigmakare…

Så tänker jag nu, klockan fem på morgonen en torsdag morgon då jag inte kunde sova…