…jo, det är allt bäst det. Å ibland går det upp o ibland går det ner… 

Igår kom ett roligt och ett sorgligt samtal. Idag skrev jag ett mejl till en go vän och eftersom vi inte setts och hörts på länge fick jag ta med både uppsaker och nersaker… 

Men visst är det så livet är? Å visst finns det saker man inte kan göra något åt, eller så kanske man KAN det  fast jag vet inte hur man gör…?

Ja jag menar, för ganska exakt 6 år sedan skrevs det kommentarer i min blogg. Kommentarerna kom från en person som ville vara anonym men som ändå ville berätta några saker om sig själv. Dels att hen tycker väldigt mycket om Tommy och tillsammans med andra saknade honom ”ute i svängen”. Dels att hen tycker att jag borde göra något åt mig själv. Läs i kommentarerna här själv >> och här >> 

Jag vet, min mamma sa alltid att man inte ska prata om pengar. Men jag har dragit mitt strå till stacken så gott jag har kunnat. Mer än så kan ingen göra, än sitt bästa alltså.

Ibland tänker jag att alla kvinnor, fram till dess att jämställdheten kom, alltid har varit parasiter genom alla tider. De har ju levt på vad mannen kunnat åstadkomma för att ge familjen inklusive kvinnan mat i magen och kläder på kroppen.

Nu ska samhället vara jämställt sägs det. Kvinnor har samma krav på sig som män att dra in inkomster till hushållet. Men handen på hjärtat, hur många kvinnor har lyckats med det…? Jo, det finns några som faktiskt tjänar mer än sina män kanske. Men inte är de många inte…

Skiljer man sig som jag gjort och sedan träffar en ny man som har barn och själv är skild. Ja hur blir det då egentligen…? Om jag fortfarande inte tjänar mer än mannen jag bor ihop med och dessutom har två barn att försörja som bor med oss? Ska jag försörja mina barn och han sina då eller är vi som bor i samma hus en ny familj där båda vuxna ska dra in inkomster till hushållet? Hm…

Personligen känner jag att det finns en stor skillnad mellan att vara en parasit, som kommentarerna antydde, och att vara den jag är. Skillnaden är att jag alltid kämpat för att hitta sätt att tjäna pengar på det jag kan och är bra på. Mitt mål har aldrig varit att sitta på rumpan och rulla tummarna och låta andra betala för mitt uppehälle. Nej fy 17 det skulle jag aldrig stå ut med!

Nej, min dröm vore att tjäna så mycket pengar att min käre sambo skulle kunna använda sin lön som fickpengar! Då skulle JAG i stället betala både huset, maten och kläderna vi har på kroppen PLUS bjuda honom och mig själv på resor och renovera och bygga om huset.

Men visst är det underbart med alla dessa människor som vet hur allt är hemma hos andra? Som hen som skrev kommentarerna i min blogg? Tänk att det finns de som känner mig och som vet hur vi lever och resonerar i det här huset trots att de inte ens vågar gå ut med vilka de är? Fast det är kanske just därför…? För själva är de kanske ingen, det måste ju vara vi här som är någon. Någon att bry sig över…? Hm…

Att jag lägger energi på sånt folk tänker du? Att jag inte bara struntar i det kanske du tänker…? Nä, det är inte alltid så lätt. Sett ur hens synvinkel så kanske det är så att jag borde struntat i att hitta inkomster på det sätt jag har försökt göra det på. Jag kanske skulle ha ljugit mig in i en annan bransch och påstått att jag kunde något jag inte kan för att få vilket jobb som helst. Bara det gav mer betalt än jag lyckats få hittills…?

Hur än hen hade gjort i mina kläder så har jag i alla fall skaffat mig en utbildning som jag valt själv efter mina intressen och mina färdigheter. Jag hade gärna fått jobb direkt efter utbildningen var klar också. Men så lätt var det ju inte. Det finns undersökningar som visar att det inte är utbildning och kompetens som ger jobb. Det är i stället kontakter och förmåga att kunna sälja sig själv som ger jobb.

Jag vet många exempel på både män och kvinnor som är jätteduktiga, ärliga och arbetsamma men som ändå inte lyckas få de där välbetalda och fina jobben som de har kompetens till att utföra. Jag vet också att det finns de som är jätteduktiga på att sälja sig själva och bre på. De kanske till och med ljuger om vad de kan och ändå lyckas de hur bra som helst.

Men sorry, den sorten är inte jag. Jag vet vad jag kan och jag vet också att det är många mer än jag som kan saker och ting minst lika bra. Att gå ut med en attityd som att jag är den enda som kan det jag kan är inte min grej. Jag är den jag är. Jag skulle aldrig må bra om jag överdrev eller försökte lyfta mig själv över andra och slå mig på bröstet och framhäva mig. Nej, jag står med bägge fötterna på jorden och är realist.

Genom åren har jag skaffat mig många kontakter och jag har jobbat ihop med många olika personer både som företagare och som ideell arbetskraft. Det har jag kommit långt med tycker jag. Men jag är fortfarande en ensam företagare och jag har alltför hård konkurrens där ute. Jag borde kanske försöka bli mer bredkäftad och jag borde kanske försöka armbåga mig fram och vässa dem så de blir riktigt vassa. Då kan jag kanske ta mig fram över andra, minst lika kompetenta, som om de vore lik? Hm… Näe förresten, jag kan inte det för jag är inte sådan…

Det är bara så! Jag gör så gott jag kan och jag vet vad jag kan och vad jag INTE kan!

Jag vet också att det finns alltför många i min situation…

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.