0 0
Read Time:4 Minute, 48 Second

…ibland för mycket för mitt eget bästa. Jo, det är sant… sådan är jag, skrattar för mycket och grubblar för mycket! Det är jag i ett nötskal! Jag är inte och har aldrig varit och kommer heller aldrig att bli en person som ser fiender i alla andra människor. Jag kommer inte att misstänka mina medmänniskor tills de har bevisat att det inte behövs. Inte heller ser jag andra människor som konkurrenter och medtävlare i livet. Vi har alla fått varsitt liv att ta hand om och vi är alla stjärnor i vår egen biografi. Det vill säga, jag behöver inte kämpa om att spela  huvudrollen i någon annans liv. Vi lever alla våra egna liv och det gör även jag. Mitt liv är min uppgift och andras är deras.


Ibland får jag en känsla av att vissa jag möter då och då till och med blir provocerade av att andra människor andas och finns till. Det är som om vad de än gör så är det i utmaning. Om jag säger att jag besökt en plats så letar de genast i sitt minne efter en historia om ett besök som de själva gjort som var häftigare, fräckare, värre och så vidare.Att ständigt ha folk som tävlar mot sig när man inte själv gör det är hur jobbigt som helst. Det är som att sitta fast i klister som man inte kommer ur för vad man än gör så tävlas det om att vara värre, bättre, större, om att vinna och vara ”on-top-of-the-world”.

Ibland blir jag så trött på alltihop att jag får lust att sätta mig ensam på en bergstopp och sitta där med armarna i kors och bara skita i allt!

Ensam må vara stark i vissa lägen men inte i alla. För att åstadkomma något av värde i världen behöver man samarbeta. Då behöver man vara fler. Men ska man vara fler så blir det jobbigt om alla ska se varandra som konkurrenter och medtävlare hela tiden och aldrig låta ”de andra” vara som de är och tycka som de tycker och ha upplevt det de har upplevt. Om alla i ett rum ska tävla hela tiden om att vara störst, bäst och värst blir det omöjligt att samarbeta.

Jag ser andra människor som potentiella samarbetspartners som kan komplettera mig med resurser som jag kanske saknar själv. Då menar jag egentligen allt från materiella ting till personlighets- och karaktärsdrag. Ja, jag menar om jag ingår i en projektgrupp är det bra om någon är duktig på siffror och kan räkna eftersom jag hellre håller mig till bokstäver. Det är också bra om någon kan stå inför en grupp och har pedagogisk förmåga eftersom jag inte är så road av det. Däremot kan jag diskutera, komma med idéer, planera och redovisa i text och bild.

Ibland kan jag känna mig kritiserad, det kan kännas som om andra människor vet saker om mig som de inte säger rakt ut men som ”alla vet”. Det i sin tur får mig att fundera på vad dessa fakta i så fall består av. Ja för alla som provat visk-experimentet vet att om den första personen i en grupp på 15-20 personer viskar något i sin grannes öra och denne granne sedan viskar historien vidare till nästa och så vidare. Ja då är det en HELT annat sak som kommer ut i andra änden när siste man berättar vad som viskats i hans eller hennes öra!

En historia om mig som kanske från början var rätt oskyldig kan ha tagit en sväng förbi någon som känner sig utmanad och provocerad av mig och vad jag gör. Då är det väldigt lätt att denne någon lägger till någon liten detalj och så har historien fått ett nytt innehåll. Går historien runt tillräckligt mycket kan det ju hända att det som ”alla vet” inte ens är sant alls. Det kan vara oerhört frustrerande att möta ett par som bor här i Forshaga när de hälsar glatt på Tommy men ignorerar mig. Det här paret såg jag idag och de låtsades som vanligt inte se mig. Jag känner dem inte, har aldrig pratat med dem och vet bara att de känner folk som vet vem jag är och att de naturligtvis mycket väl vet att jag bor ihop med Tommy…

*suckar* Man kan undra vad de här två vinner på att göra så? Kan de sträcka på sig och känna sig stolta över sitt beteende? Nä, knappast för det tillhör verkligen inte god sed att göra som de gör. Egentligen säger det mer om dem än det gör om mig.

Jag har full rätt att vara den jag är, och både tycka, tänka och göra som jag vill. Min begränsning i handling består av det här landets lagar och min egen moral. Själv känner jag nog ingen jag vill ignorera. Möjligen finns det ett par personer som kränkt mig och gjort mig illa på ett sådant sätt att jag blivit riktigt riktigt ledsen. DEM hälsar jag helst inte på. Men då handlar det om ett mänskligt beteende från deras sida gentemot mig som egentligen skulle krävt en ursäkt, en ursäkt jag aldrig fått. Av den anledningen väljer jag att ignorera dem de få tillfällen jag råkar hamna på samma plats samtidigt…

Men mig veterligen har jag aldrig gjort mig skyldig till något sådant mot det paret jag såg idag… jag har ju aldrig kommit i kontakt med dem personligen över huvudtaget och jag har definitivt inte pratat om dem till någon eller utfört någon annan tveksam handling som skulle kunna ha skadat dem på något sätt. Därför har jag så svårt att förstå…? Jag hade ju själv inte gjort som de gör!

Ja som sagt, ibland grubblar jag för mycket…

Happy
Happy
0 %
Sad
Sad
0 %
Excited
Excited
0 %
Sleepy
Sleepy
0 %
Angry
Angry
0 %
Surprise
Surprise
0 %

Average Rating

5 Star
0%
4 Star
0%
3 Star
0%
2 Star
0%
1 Star
0%

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.