Jonatan och Ruben. Foto Gunilla Lindahl
Jonatan och Ruben. Foto Gunilla Lindahl

I torsdags fyllde Jonatan 18 år. Dagen innan, den 12 maj slog det mig plötsligt att det var så länge sedan. Men jag minns denna morgon då klockan var fem och jag vältrade min stora svullna kropp ur sängen och gick på toa. Jag hade en kudde som jag la benen över för att de inte skulle svullna och för att jag hade så ont av mina foglossningar. Det var ett helt företag att lägga sig till rätta och att kliva upp var en syn för Gudarna. Flodhästar framstår som graciösa i jämförelse med hur jag antagligen såg ut.

När jag kom tillbaka till sängen igen efter toabesöket och precis hade lagt mig igen så gick vattnet. Hela sängen blev plaskblöt och vi blev nervösa, jag och Håkan. Det var ju första barnet vi väntade. Han ringde till Mölndal där de sa att om jag inte hade värkar kunde vi äta frukost i lugn och ro och sedan komma in. Så det gjorde vi. Åt frukost alltså.

Det var mulet väder, regnade och snöade samtidigt och ju längre dagen led desto blåsigare blev det. Det var till slut ett riktigt ruskväder denna majdag. När vi vankade fram och tillbaka i korridoren högst upp i Mölndals sjukhus där förlossningen ligger så var det nästan som om hela skyskrapan gungade. Så mycket blåste det. Jag gick med en sådan där rullator som man lägger armarna på, som går upp till armhålorna. Jag fick ett bad också kommer jag ihåg. Mamma kom dit och hämtade vår bil som hundarna satt i. Hon kom in på salen när jag precis fått epiduralbedövning, saltvatten i ryggen. Fyyy så ont det gjorde att få den! Det minns jag fortfarande! Det är nästan det jag minns som värst, inte själva förlossningen.

Fast jag minns ju förståss hur jag mitt i värsta värkarna hör den ena sköterskan säga att hon fött två barn. Då svor jag åt henne och sa att hon kunde ju för f-n inte vara riktig i huvudet som ville göra det här två gånger!

Efteråt, när jag hade lilla Jonatan i famnen och vi satt där, mamma, pappa och barn så kom samma sköterska in och frågade hur jag kände nu, kunde jag tänka mig att få ett barn till.
– Jaaa da, svarade jag glatt varpå alla skrattade!

Dagen efter sken solen och det var 25 grader varmt. Jonatans första dag var också det årets första sommardag av många. För hela sommaren var det nog så varmt och soligt tror jag. I alla fall i Önnered där vi bodde då ute vid havet.

Två dagar efter förlossningen, den 15 maj, fyllde mamma 50 år. Hon hade hyrt lokal och bjudit in människor från när och fjärran till en heldag. De fick åka till södra skärgården på dagen och på kvällen var det fest i en lokal på Axel Dahlströms torg. Jag som var inlagd på Mölndals sjukhus fick permission för att vara med på kvällens fest. När jag ser bilderna från den där kvällen så tycker jag att det syns att jag fött barn två dagar tidigare. Jag ser sååå trött ut. Jag minns också att vi fick åka tillbaka tidigt för jag VAR trött.

Igår tänkte jag på detta att det var på dagen 18 år sedan mamma fyllde 50. Det känns som om det var igår men ändå inte. Så mycket har hänt sedan dess… Vi flyttade till Majorna när Jonatan var ett år och bodde i en fantastiskt mysig lägenhet som vi stortrivdes i. Ruben kom till världen två och ett halvt år efter Jonatan och när han kom flyttade vi igen till en annan lägenhet som inte var lika mysig men större. Stor och dyr. Det slutade med att vi bytte igen och flyttade till en trea som var jättemysig men mindre. Där trivdes vi också men när Jonatan skulle börja förskolan fick jag panik. Jag ville ju inte att han skulle behöva gå på Karl-Johansskolan!! Hemska tanke! Där hade jag gått själv och då var det ett fängelse i jämförelse med Centralskolan i Forshaga.

Båda grabbarna gick på föräldrakooperativt dagis i Masthugget och det var både bra och jobbigt den tid de gick där. Ibland saknar jag matlagningsveckorna i köket på Delfinen. Det var ändå rätt mysigt att vara dagiskökstant! 🙂

Men nu vill jag inte skriva mer får nu ska jag laga mat…

En tanke på “Milstolpe och minnen”

  1. Tack för en fin berättelse om din sons födelse. Jag tror att vi kommer ihåg exakt varje barns födelse, eftersom de är så speciella.
    Jag är glad över att jag inte behöver gå igenom det igen….men igenkänningen av värkarna som kommer är inte kul; Just det, så här var det och nu finns det ingen väg tillbaka:)
    Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.