Frågan kan ibland vara befogad. Jo, jag försöker vara självkritisk och ställa den frågan till mig själv ibland.

Det händer ju att jag tänker om någon att denne inte passar in, inte är som ”vi”. Men allvarligt, oftast är det ju JAG som inte passar in. Jag har upplevt att andra ser mig som ett hot, som en som inte riktigt uppför sig som ”man ska”.

När mamma gjorde IQ-test på oss när vi var små så hamnade vi (=jag, systern och brodern), på ett värde strax över medel. Det är i alla fall vad jag minns att hon brukade säga att vi gjorde. Under alla mina år i skolan har jag haft betyg ungefär där också. Strax över medel. Max i vissa ämnen och mindre i andra. Slöjd till exempel, där hade jag betyg 2. Men i teckning och konst hade jag 5. Språk hamnade jag på 4. Matte hade jag också 4 i särskild kurs tills jag bytte skola, då fick jag 4 i allmän kurs i stället.

När jag läste på komvux fick jag MVG i samhällskunskap och psykologi. VG i de andra ämnena som svenska, filosofi och NO-ämnen. G i tyska B.  Jo, jag tycker nog att jag gjorde rätt bra ifrån mig… Precis som alla andra kan jag skylla på att mitt privatliv satte krokben ibland. Jag är inte född med silversked i mun och har därför alltid fått se om mitt hus så gott jag kan med de förutsättningar jag har haft. Men det har jag klarat bra på samma gång som jag har pluggat. Det vill säga, jag är inte offer för detta. Vad jag menar är att den som inte behöver oroa sig för sådant kan lägga mer energi på att plugga. Den förutsättningen har jag inte haft.

På universitetet har jag läst medicinsk sociologi, humanteknik, och A, B och C-kurs i media och kommunikation till exempel. I flera delkurser fick jag VG som var högsta betyg. Jag hade svårt att hänga med i vissa samhällsvetenskapliga teorier och statisikavsnittet i den vetenskapliga kursen var svårast. Men ska jag sammanfatta min egen bild av min tid på högskola och universitet så har jag klarat mig över medel där också så mamma hade nog rätt. Om nu IQ och pluggresultat är relaterade till varandra.

Nu till saken, Jantes armé.

Idag läste jag en intressant text. ”Varför smarta människor blir deprimerade och vad du kan göra åt det”

…jag har åkt berg-å-dal-bana under många år egentligen. En gång blev jag djupt deprimerad och hade tankar på att lämna det här livet. Ibland har jag hittat vad jag trott var orsaken och ibland har jag bara inte förstått varför. När jag läste detta så inser jag att det fanns en förklaring där. Men som vanligt var jag inte helt 100 procent överens med författaren.

Han använder matematik som ett mått på intelligens. Men jag skulle inte vilja använda det som ett standardmått. Jag tror nämligen att vi kan vara intelligenta på olika sätt. Vissa av oss är mer intelligenta på EQ-området än på IQ. Om dessa båda samverkar i balans med varandra så blir vi visa tror jag.

Men en sak har han helt rätt i. Det är viktigt att få prata med någon som förstår vad man säger. Någon som inte tolkar och drar felaktiga slutsatser av det som sägs. HUR många gånger har jag inte varit med om det??? Ja jösses!

Han skriver att man till slut slutar prata, slutar säga något, slutar försöka. Åh, vad jag kände igen mig i det.

”Innebär det arbete en högpresterande person gör att andra måste ändra något i sitt sätt att arbeta, blir reaktionen ofta sur: ”Så har vi aldrig gjort förut.” Ofta ändrar man tillbaka till det gamla sättet att göra saker, hur dåligt det gamla sättet än var.”

Igenkänningsfaktor 100!!!

På detta också:

”…blir man överhopad med ”goda” råd: Tänk inte så mycket, dumma ner din CV, försök vara mer som andra, sluta fantisera, gör som du blir tillsagd (hur dumt det än är)…”

Särskilt det där med ”dumma ner din CV”! Tänk så många gånger jag fått höra att jag inte ska skriva som det är utan som jag skulle vilja att det var. Jag ska alltså ljuga när jag söker jobb säger de??? Men allvarligt, det skulle jag aldrig kunna leva med. Å när jag säger att jag är jag och att en arbetsgivare får gilla läget blir en del alldeles förtvivlade.
– Men du ska ju självklart försöka passa in, får jag höra då!

Jaha, men jag har väldigt svårt att passa alla andras mallar. Jag är ju den jag är och något annat vore ju som att spela teater och då måste jag komma ihåg ett manus så jag inte ”försäger mig”. Det tror jag faktiskt inte att jag skulle må så bra av. Jag måste få vara jag helt enkelt om jag ska må bra i längden.

MEN det begränsar. Jag har upplevt hur det är att få den där minen från den eller de jag pratar med, den som säger att ”så där kan du ju inte göra eller tänka!”  Ibland när det gäller ganska så banala saker. Som den gången jag talade om att jag aldrig smörjer in min kropp med lotioner och att jag skrubbar mig med den vassa sidan av badsvampen när jag duschar. Minen från de jag berättade detta för var precis sådan!

Det är samma sak när det gäller dessa som ”vet” hur jag ska göra för att bli vältränad och må bra. De vet vad jag ska äta, hur jag ska äta, hur jag ska ta tag i mitt viktproblem etc. Dessa människor brukar titta på mig med samma min när jag talar om för dem hur jag tänker. Hur jag har gjort och mått under mina över 50 år som tjockis.

Jo, detta kände jag oxå igen i texten jag länkade ovan:

”Det är inte kul att leva i en sådan värld! För många människor är hög intelligens en förbannelse, en plåga som gör att man aldrig kan passa in, inte skrattar åt samma saker som andra, inte är överens med andra, inte kan sitta och småsnacka med andra på partyn… Man blir obekväm därför att man gör sig besväret att förstå varför, när de flesta bara accepterar vad som är.”

Men jag skriver om det lite:

För många människor är det en förbannelse, en plåga att aldrig passa in, inte skratta åt samma saker som andra, inte vara överens med andra, inte kunna och sitta småprata om det som andra gärna småpratar om på partyn… Man blir obekväm när man gör sig besväret att analysera det som sägs om till exempel vargjakt, invandrare och annat som folk gärna lägger sig i skyttegraven om.

Jo, jag är obekväm när jag inte vill skratta åt ”negerskämt” och när jag inte vill raljera om vare sig vargkramare eller varghatare. Folk får den där minen då igen, när jag öppnar munnen, den som säger ”så där kan du ju inte göra eller säga”.

Så nu är min fråga, är du en soldat i Jantes armé som först lyssnar på vad folk säger och vad du bör skratta åt och hålla med om för att passa in?

Anser du att det är din plikt att passa in och ser du på dem som inte gör det som avarter av mänskligheten eller kan du respektera och acceptera en sådan person med hull och hår trots att ”hen” inte är som du tycker att ”hen” borde vara? (Nu använde jag ett ord som i vissa kretsar också får samma reaktion, ordet hen. När jag gör det så får jag ofta blicken som säger ”det ordet kan du ju inte använda!”)

Allvarligt, jag vill aldrig bli soldat i Jantes armé och jag hoppas att jag aldrig ger någon DEN blicken som jag själv avskyr att få.

Min CV berättar om mig, sådan jag är. Den kommer aldrig att anpassas och fördummas eller bli förljugen. Får jag inte komma på intervju ens så säger det mer om arbetsplatsen än det gör om mig. I alla fall om jag får tro texten jag länkade!

Men min berg-å-dal-bana upp å ner får jag väl leva med. Just nu känns det väldigt motigt eftersom jag skulle vilja ha en samarbetspartner med samma värdegrund som jag själv har, den som vissa tycker är PK-maffians. Jag skulle vilja jobba vidare med ett projekt jag har på lut men jag inser min egen begränsning och skulle verkligen behöva den där personen som kan komplettera mig. Men då måste jag få vara jag utan att bli ett hot! Min tänkta samarbetspartner måste också ha samma humanistiska människo- och samhällssyn som jag har.

Jag tycker inte om att ställa krav på folk! Men i det fallet måste jag nog det för JAG skulle ha MYCKET, MYCKET, svårt att samarbeta med någon vars värdegrund hamnar hos vad jag kallar SD-maffian. Att de finns runt omkring mig varje dag, de med den värdegrunden, gör att jag ofta hamnar i dalarna i den där berg-å-dal-banan å då kan jag inte fungera som jag vill!

 

Cicci Wik
cicci@cvea.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.