0
0
Det gör jag ibland när jag tänker tillbaka och minns. När jag känner hur det kändes då och när jag funderar över hur det blev och hur det var.. 1982, när jag skulle fylla 16 år var jag stormförälskad i en kille. Vi hade tre månader ihop, sedan träffade han en ny tjej och gjorde slut med mig. Jag har aldrig i mitt liv, varken tidigare eller senare varit så olycklig som jag var då. Men jag har haft tur, jag har fått älska och jag har blivit älskad. Jag har fina barn och goa bonusbarn och livet blev bra ändå…
Visst kunde jag varit rik på kontot också och haft en massa pengar. Men jag är rik ändå idag, rik på upplevelser, rik på vänner och familj, rik i kärlek och rik i vänskap och det slår högre än alla pengar i världen. Så det så!
Jag har i princip skrivit ner hela historien om mig och Tommy idag till en vän på facebook. Hur jag separerat, hur Jonatan ville skriva brev till en dagiskompis, hur han frågade mig om inte jag ville hitta en vän på Eniro när han gjort det. Hur jag då kom att tänka på Tommy som det naturligaste i världen. Hur jag åkte hit, hur det ska pang och inte klick, alla svårigheter och alla prövningar vi gått igenom under åren. Barnen, oss, allt om nya och gamla familjer som ska passa ihop för att få vardagen att fungera och ekonomin att gå ihop…
Ja allt det där gick jag igenom när jag skrev i repris.
Nu är det två år sedan vi förlovade oss. Han vet mer om mig nu och jag har sett fler sidor hos honom, både bra och dåliga. Vi är fortfarande ett par och vardag har vi och ekonomin går ihop. Barnen är stora nu och Dennis har till och med flyttat hemifrån. Det är bara Erica och Ruben som inte är myndiga än men de andra tre har passerat den gränsen.
Tommy äger fortfarande mitt hjärta precis som 2002 men idag är det inte som det var då. Då var allt naivt, nytt och hela världen var möjlig. Idag står fötterna på backen och han har slutat gå en halvmeter ovanför och göra tre fel på två saker som han sa att han gjorde i början när allt var nytt och spännande. Jag ser på honom ibland i smyg och visst är det så fortfarande… När han ser att jag ser på honom säger han; – Va? Då vill han veta om jag vill något, men det vill jag ju inte… jag vill ju bara se på honom.
Jag vet inte om vi någonsin gifter oss. Det finns ju liksom inget behov och det kan aldrig bli som det var när jag gjorde det 1990. På lördag är det bröllop för en syster till en kompis. Vi har en del kontakt på facebook och jag känner hur hon känner. Jag kikade på bilder från en annan kompis bröllop idag. Det är något speciellt att gifta sig. Det är inget man bara gör av praktiska skäl eller för att det förväntas av en. Nej, för mig var mitt giftermål fullt av symbolik, fullt av mening och känsla och kärlek. Det var en dag som jag aldrig kommer att glömma och aldrig vill glömma. Trots att äktenskapet inte höll…
När jag och Tommy var i Rom var det också magiskt. Trots att vi haft sällskap i sex år när vi var där och landat på fötterna på gott och ont så var det en speciell dag. En speciell upplevelse. Den dagen var det bara vi, Tommy och jag. Jag minns hur vi tog oss till ett torg som jag inte minns namnet på nu. Vi gick till en taverna och beställde mat och vi talade om för kyparen att vi förlovat oss. Där och då kände jag mig lite som Lady i Lady och Lufsen. Det var nästan så jag förväntade mig att kyparna skulle börja sjunga; – Åh en sån natt, en sån underbar natt….
🙂
Hur det nu än blir i framtiden så vet mitt hjärta var det hör hemma och vad som än händer har jag fått glädjen att uppleva två långa och fina relationer med både gott och ont… Jag är 45 år och tacksam över den rikedom jag fått uppleva, nämligen att få möjlighet att älska och bli älskad tillbaka…
Average Rating