Ruben var knappt ett halvår när jag sprang Bedafemman. Men springandet var inget för mig! Tråkigt mest tyckte jag och jag har varit med i ett lopp så jag vet hur det är också...
Ruben var knappt ett halvår när jag sprang Bedafemman. Men springandet var inget för mig! Tråkigt mest tyckte jag och nu har jag dessutom varit med i ett lopp så jag vet hur det är också...

…eller är det så självklart egentligen, att det du tycker är självklart är det för alla andra också…?

Ja, jag menar, för dig kanske det är självklart att alla bryr sig lika mycket om samma saker som du bryr dig om? Att alla andra tycker om samma saker som du, gör samma saker som du och tycker som du? Eller?

Ibland har jag upptäckt att jag sitter kring ett bord med golfspelare till exempel vilket är mindre kul. Plötsligt är golf något självklart som alla gör och är insatta i hur det funkar. Men för MIG är det ju inte så!

”Guuud så fet jag har blivit!”

En annan gång sitter jag med några kvinnor runt min egen ålder, alla med någorlunda normalviktiga och normaltränade kroppar. Då är det de som sätter normen, inte jag. De kan nypa sig i baken och utbrista:
– Guuuud så fet jag blev över röva nu i jul! Jag har säkert gått upp ett heeeelt kilo!!!
Eller ännu värre, när de börjar fråga varandra om hur de gör, vad de äter och så vidare utan att ta någon som helst notis om mig. Antingen kan jag välja att tolka detta som att det är självklart att jag inte är med i ”gänget” och därför inte behöver delta i samtalet. Eller så gör de så här för att mobba mig…?

Det egna välmåendet

Ofta kan jag befinna mig i sällskap där träning är en självklarhet. För väldigt många, ja egentligen hela samhället, är det självklart att träna och hålla sig i form. ALLA gör ju det…eller…? Visst är det så att fokus ligger på den egna kroppen, på det egna välbefinnandet och det enda sättet att må bra är att träna och stå i? Ja men då så, då är det ju en självklarhet för alla och då kan man alltså utgå ifrån att alla också fokuserar på sig själva och sina egna kroppar och sitt eget vämående?

…jo, visst finns det de som ägnar sig åt själsligt välmående också. Som mediterar och möblerar enligt Feng Shui. Men det är inte lika självklart som att alla är ute och motionerar varje dag. Ägnar minst en halvtimma varje dag till träning av olika slag. Det joggas, det sätts upp mål som att klara den svenska klassikern. Det åks skidor och det gymmas och gympas och det körs spinningpass.

Självklart!

Detta gör ju alla för alla vet ju hur viktigt det är med kondition och träning och en fin och fast kropp som kan matcha idealen vi matas med i reklamen och av hur kändisarna ser ut.

Självklart!

…eller?

Nej, säger jag! Det är INTE självklart att alla spelar golf! Det är INTE självklart att alla fokuserar på sin kropp och på träning!

Jag tycker inte att det är roligt och jag har aldrig tyckt att träning är roligt. Varför, kan man fråga…? Ja det finns kanske flera olika orsaker till det kanske. Men i mina försök att analysera mig själv och ta reda på orsaker för att kunna göra detta med träning självklart även i mitt liv så har jag hittat några teorier.

Min roll tyckte mina klasskamrater i skolan!
Min roll tyckte mina klasskamrater i skolan!

Som barn

När jag var liten var världen vänlig och snäll ända tills jag började skolan, eller ja, förskolan. Jag minns i alla fall inte att jag hade samma ångest innan jag började i skolan. Ångest över att inte vara som alla andra, att inte vara självklar.

I förskolan pratade alla värmländska men jag pratade göteborgska. Det var ångest ett. Ångest två var en kille som hette Thomas (ett ofta återkommande ångestframkallande namn, men det är tur jag har vänner som heter så också). Han kallade mig för tjockis. Ovanför min krok på lekis satt en snögubbe, något jag minns väldigt tydligt eftersom han sa att jag såg ut som den.

I lågstadiet klarade jag inte av att hoppa över bocken, hänga i ringarna och göra kullerbytta, och det var nog fler saker jag inte klarade av. I brännboll slog jag långt när jag träffade bollen så där valde de gärna mig i laguttagningen. Men i fotboll, handboll, basket och andra bollspel var jag alltid sist kvar. Jag minns särskilt förnedringen jag fick utstå när det blev min tur att hoppa över bocken. Jag gjorde magplask mitt på och tappade andan vilket fick alla mina klasskompisar att gapskratta. Det var för övrigt första och sista gången jag gjorde detta. Till många av mina gympalärares förtret…

Tror ni att jag tyckte att träning och gympa var kul med detta i ryggsäcken…? Blir det självklart för någon som får en sådan start att springa, träna, gympa, gymma…? Nä, skulle just inte tro det va?

Tjockis hela livet

Men visst är det enkelt att göra något åt sin vikt. Det är ju bara att äta rätt och träna, träna, träna och träna, inget är gratis. Det kräver arbete med kroppen att bli smal smärt och vältränad. Så ser man ut som jag är man lat och oduglig och det syns lång väg att man inte ids röra på sig utan helt enkelt bara skiter i det av ren nonchalans! Självklart, eller hur?

Det är illa att vara rökare idag, och än värre att vara knarkare. Att vara fet är också fult, det är inget som ses med blida ögon, självklart eller hur?

MEN om tröskeln är flera meter hög och har funnits där hela livet till att tycka att det är roligt med träning? Vet ni hur mycket energi som går åt för att övertala mig då? Nä, jag tänkte väl det… Snacka om energitjuv, för jag skulle inte ha så mycket energi över till annat viktigt i livet om jag skulle försöka få mig att springa för springandet skull, eller gymma för gymmandets skull.

Visst är det självklart att träning och rätt kost kan få bukt med en tjockis och förändra denne till en smal smärt och vältränad och självklar individ. Eller…? Men om inte motivationen finns, om det inte är roligt att börja ens…

Ett annat minne som nog var det värsta av dem alla, som gav mig tjockis-samvete för resten av livet, är när min moster tittade uppifrån och ner på mig med kritisk blick. Sedan sa hon med avsmak i rösten;
– Varför är DU så tjock för?
Den gången var jag nio år gammal, hade blivit mobbad i skolan för att jag var tjock och att få de orden på det sättet var verkligen inget som gjorde mig gott där och då!

Gympa är faktiskt kul

Jo, det är faktiskt sant. Jag tycker det. När Jonatan var fem månader var jag supertrött på att få så lite stimulans som man får när man är småbarnsförälder. Min hjärna behövde jobba och när jag läste om mammagympan på Frölunda Torg så fick jag ett ryck och anmälde mig.

Det var verkligen jätteroligt!! Utmaningen i att lära sig koordination och att samtidigt få göra det till musik var hur kul och stimulerande som helst!

Att min kompis Eva, som också var mammaledig då, också började gjorde att det blev ännu roligare!

När Jonatan var ett år flyttade vi från Önnered till Majorna och då fick jag cykelavstånd till Friskis&Svettis och där hade jag ju varit förut även om jag jobbat där som barnvakt. Via jobbet fick vi subventionerat terminskort också så jag anmälde mig och jag älskade det!!

Tre gånger i veckan gick jag på gympa, både intensiv och medelpass. Jag cyklade från Majorna till skolan och även till jobbet i Landala. Ibland joggade jag dessutom i Slottskogen, men det var ganska tråkigt. En gång anmälde jag mig till ett lopp också. Men jag fick avsmak så det gjorde jag inte om.

Däremot har jag cyklat Beda&Ada loppet på 4,2 mil sju gånger. Medaljerna har jag hängande här på kontoret. Det gick de sista åren från Slottskogen, över Älvsborgsbron och bort till Angeredsbron, som är en enda uppförsbacke över till fastlandet. Sedan gick färden via Gamlestan tillbaka till Slottskogen där målgången var. Jätteroligt! Jag har alltid älskat att cykla! Men jag ska ha ett mål, inte bara cykla för cyklandets skull. Ett lopp i all ära men tränade gjorde jag när jag tog mig fran i stan på den tiden. Från punkt A till punkt B och tillbaka igen. Jag cyklade aldrig bara för att cykla!

Som en elitidrottsman

När jag fick chansen att göra en hälsokoll via jobbet så gjorde jag det. Syreupptagningsförmågan mättes, konditionen och även vikt. Men de mätte även min benstomme och räknade på vad som var mitt individuella mått på fettlagret i kroppen, eller vad det nu var. Hur som helst minns jag än i dag vad tjejen sa om mig. Hon sa att BMI visade att jag hade fetma. Men hon sa också att det är missvisande, att det i mitt fall är bättre att mäta min benstomme. Hon sa också att jag hade en kondition och en syreupptagningsförmåga osm en elitidrottsman.

Jag var alltså en vältränad tjockis! BMI = fetma men syreupptagningsförmåga och kondition som en elitidrottsman! Det ni!

Nuläget en prioriteringsfråga?

Ja kanske… men det är lätt att prioritera för många men inte lika lätt för mig. När jag analyserar dagsläget så finns det möjligheter att träna men inte på samma sätt som det var när jag gick på Friskis&Svettis i Götet.

Det här är ett litet samhälle men trots det finns det ett riktigt stort utbud faktiskt. Jag kan träna det mesta som man kan i större städer. Men det är färre pass varje vecka bara och ibland är resvägen inte lika lätt. I Götet tar det lång tid att parkera en bil och då går det lättare att ta spårvagn eller cykla. Men här kan man ta bilen.

Min tid

Men tiden räcker inte riktigt till för gympa. Jag gick på zumba i Deje för ett tag sedan och dit kom jag inte varje vecka på grund av att jag var tvungen att prioritera arbete före. En gång i veckan är inte mycket heller. Jag behöver minst tre gånger i veckan tror jag. För det var så jag gjorde då, när jag blev som en elitidrottsman. Tre gånger i veckan plus cykelväg till och från skola och jobb och gympapassen.

Idag börjar min arbetsdag någon gång mellan åtta och tio. När klockan närmas sig fyra – fem är det dags att vika följande två timmar till middagsmat. Planera, handla och laga till maten. Om inte jag gör det så blir det inte sådan mat som jag behöver äta. Då blir det inga grönsaker och kanske bara köttbullar, korv eller hamburgare med makaroner eller pulvermos.

När klockan är sju eller åtta, ibland halv nio på kvällen är middagen avklarad. Då har jag ofta mer arbete kvar att göra eller så tar jag en tidig hundpromenad på minst en halvtimma och sedan blir det avkoppling vid tv-n. Har jag arbete kvar så blir det hundpromenad innan läggdags, vid 23-01.

Så här ser mina dagar ut sju dagar i veckan. Men i julhelgen har jag försökt låta bli datorn och kontoret. Jag har faktiskt inte suttit här så mycket och jag har faktiskt haft ledig tid att koppla av på för ovanlighetens skull.

Tillfällen och motivation

Tillfällen har jag egentligen någon timma på morgonen innan jag börjar med dagens värv på kontoret. Men motivation till att gå ut och gå raska promenader, åka till SISU och jogga eller åka till Karlstad och simma eller något annat har jag inte. Ska jag åka så långt som till Karlstad behöver jag mer än en timma också.

Men resten av dagen behöver jag fokusera på arbete och inte på min kropp. Att avbryta och ta en motionspaus är svårt eftersom jag ofta arbetar koncentrerat mot en deadline när jag arbetar. Hackar jag tiden så hackar jag koncentrationen. Det är jag inte särskilt motiverad till att göra.

På kvällen tar middag och matlagning så mycket av tiden att jag OM jag har tid över får prioritera bort hundpromenaden eller senarelägga den och i så fall åka iväg och ta ett pass klockan sju alternativt åtta på kvällen då…?

Men göra vaddå? Tröskeln jag ska över innan jag tar mig ut bara för att gå ut är enorm. Förr när jag cyklade och hade ett mål var det ju inte svårt.

Tjockisen som gick 11 kilometer varje dag!
Tjockisen som gick 11 kilometer varje dag! Fotot taget på webdesignkursen som min goa vän Stefan Andersson var lärare i, kanske var han fotografen?

Gick 11 kilometer varje vardag och cyklade tre mil

Jag minns när vi köpte huset i Gunnilse och jag började på Webbdesignkursen vid Angereds Centrum. Jag gick dit hemifrån och jag gick till Gunnilse för att hämta mina barn hos dagmamma och fritids. Det var fyra kilometer hemifrån och dit och fem kilometer till skolan och dagmamman. Sedan var det två kilometer därifrån och hem. Det vill säga, jag promenerade 11 kilometer varje vardag under den terminen. När sommaren kom började jag cykla till stan och till Universitetet var det ungefär en och en halv mil. Det var det även till affären där jag sommarjobbade.

När jag började jobba natt igen så cyklade jag gärna dit också. Varje sådan cykeldag gav alltså tre mil på cykelsadeln.

Här finns som sagt ett stort utbud, men att ha ett mål med att gå utanför dörren är en sak. Att inte ha det är en helt annan sak för mig. Det är jättesvårt för mig att gå ut bara för att gå ut så jag kanske ska skaffa mig ett kontor i Deje och börja cykla dit…? Hm…

Måste laga mat men DET gör jag självklart på rätt (inte enligt alla) sätt! 🙂

Idag är det söndag och nu har jag skrivit av mig om detta med att det ska vara så självklart att man rör på sig och tränar för sitt eget välbefinnande. Jag tror jag skulle kunna skriva en bok om det här men jag måste stoppa nu och börja fundera över dagens middag! För eftersom jag inte rör på mig som jag borde så är det ÄN viktigare att jag inte slarvar med maten i alla fall! Nu mera äter jag väldigt lite bröd, nästan ingen potatis, ingen pasta och inget ris. Jag äter ALDRIG vitt socker och jag lagar all mat utan vetemjöl.

Jag försöker hålla mig till rena råvaror och helst också ekologiskt framställda och jag äter sällan eller aldrig mer än en portion. Dessutom försöker jag äta när jag blir hungrig och med så jämna mellanrum som möjligt under dagen. Mitt problem är att jag tycker om öl vilket inte alls är bra om man ska hålla sig från kolhydrater. ”Dricka bröd!” säger LCHF-folket. Men annars så äter jag som jag ska och det behöver jag ingen motivation till alls.

Att få mig att röra på mig bara för att röra på mig är däremot ett problem… fast om det inte går att lösa så är det inget att bry sig om, går det att lösa så är det inget problem sa en känd man (ungefär).

Jag älskar grönsaker! Hehe!
Jag älskar grönsaker! Hehe!

Jag skulle behöva hjälp men det vet jag inte om jag kan få eftersom det ju är självklart att man motionerar och rör på sig! I annat fall så får det vara som det är tills jag blir ekonomiskt oberoende eller tills jag inte längre behöver laga middag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.