0
0
En del har tur sägs det. Jo kanske… Men konsekvenser av val vi gör i livet får vi ju leva med sedan. Mitt val är att försöka vara en bra (med-)människa…
Om jag beskriver en person så här:
- empatisk
- lyhörd
- ansvarstagande
- godhjärtad
- ärlig
- har lätt att kompromissa
- snäll utan att vara dum
….tror du att den här personen kan göra karriär och lyckas som företagsledare och affärsman?
Själv är jag ju egentligen hellre som personen ovan än som en äkta ”hästskojartyp” som kan sälja konserverad gröt och is till eskimåer. Kanske är det där felet ligger? Kanske är det därför jag inte har lyckats så bra som aktiebolagsdirektör och företagare…?
Jo, jag vet, jag har haft otur med väldigt mycket och dessutom råkat ut för energitjuvar av värsta sort på min resa. Det är klart att det spelar roll också. Som företagare är man ensam med allt och när man behöver hjälp med något så kostar hjälpen ofta ganska mycket pengar. Otur säger du…?
Jo, till exempel maskiner som har krånglat och som till och med har slutat fungera. Då är det ju inte lätt att producera och det är ju inte så lätt att behålla kunder när man måste be dem vänta på sina beställningar. När reservdelar till maskiner inte finns, inte blir installerade i tid eller helt enkelt inte hjälper…
En annan sak som kanske är otur, men som också har lagt kvarnhjul runt halsen på mig i min företagarroll är leasingmaskinen som jag lurades att ta över. Jag fick en maskin som INTE är värd de pengar den kostar. Den skulle bli SÅÅÅÅ mycket billigare sa säljaren, jo tjena!! För det första hade den inte ens alla funktioner som jag behöver så säljaren fick ordna en fristående maskin som kan falsa och vika tredelad folder. Första året hade den dessutom ett inkörsår. Den var splitter ny men allt, ja jag menar allt, krånglade. Reservdelarna fanns inte att få tag i snabbt och enkelt heller.
Jag sa att jag skulle ta över förra ägarnas verksamhet och fortsätta i deras spår. Tanken var att jag skulle ändra verksamheten så att den passar mig allt eftersom. Något som jag har försökt göra men ännu inte lyckats helt med. Min energi har fått gå till det jag beskrev ovan, maskinkrångel. Både ekonomiskt sådant och rent konkret sådant. Men den har även gått åt till hörsägen och ren konkret antimarknadsföring gent emot mitt företag. Sådant som andra har upplyst mig om att det pratas om. Sådant har ibland som känts som oövervinnligt, som att slåss mot en vägg. Ja vad menar jag då? Jo, rykten och skitprat och till och med öppen fientlighet.
Som företagare ska man le och vara insmickrande mot alla och aldrig yppa sin egen åsikt om något. Eller…?
Ja, men jag TYCKER inte om nazister! Det har jag mer eller mindre sagt offentligt utan att veta att jag skulle säga det offentligt. Jag skulle ALDRIG kunna vara leende och insmickrande mot dessa oavsett vad!!
Vad menar hon nu, tänker du? Jo det var i samband med en händelse i vår kommun som jag gjorde något som inte var populärt bland dem. Det resulterade i att jag blev uppringd och intervjuad i telefon av en person som utgav sig vara frilansjournalist. Varför det? Jo för att jag som administratör i en Facebookgrupp valde att ta bort ett inlägg. Inläggeet var inte lämpligt på flera sätt. Det var publicerat i fel forum och det var också pressetiskt felaktigt att publiceras.
Följderna av alla turer kring denna händelse fick konsekvenser för mig och mitt företagande helt klart. Till exempel har jag fått veta att ett parti, och dess anhängare, i den här kommunen valde att bojkotta mitt företag. Jag har också fått höra att det har pratats skit om mig som person på grund av den här historien.
Men inte nog med det, det finns riktiga, (?! om dessa nu kan anses helt ”riktiga”), nazister också som försökte skrämma mig när det begav sig hösten 2018. Någon klistrade till exempel en dekal med en judenäsa på mitt butiksfönster och det skickades hot och hat till mig online. Det skrevs om mitt företag i kommentarstrådar, att cvea.se borde gå i konkurs och att ingen någonsin borde handla hos mig igen.
Allt detta för att jag tog bort ett inlägg i en Facebookgrupp. Jo, jag vet att det finns de som tror sig veta att det fanns mer bakom. Men som jag ser det så blev det någon sorts visklek också. Du vet, någon berättar något för någon som i sin tur berättar det för någon annan, och så vidare. I slutänden så hade jag säkert sagt, menat eller gjort något HELT annat än det jag i verkligheten menade eller något ännu värre? Vad vet jag?
Men det VAR faktiskt bara det jag gjorde; jag tog bort ett inlägg som inte var pressetiskt rätt att publicera och som dessutom inte passade i den Facebookgrupp jag var administratör för.
Som ni förstår tog detta mycket energi ifrån mig. I mitt inre ville jag bara göra uppror mot alltihop! I synnerhet mot att jag fick utgöra ansiktet alla landets mediekanaler. Då menar jag de kanaler som inte håller med ”vissa” i deras åsikter om journalister, nyheter, samhällssyn och människosyn. Den så kallade journalisten som intervjuade mig visade sig vara en av deras sanningssägare. Han är bror till en rikskänd SD-politiker och han arbetar för en så kallad mediekanal som inte är ”vänsterbliven”…. om ni förstår vad jag menar?
Personligen har jag svårt att INTE ta ställning då och då. Men det FINNS de som inte vill stöta sig med den här sortens folk. De verkar alltid hålla låg profil och le mot alla, oavsett vem det är de har framför sig, för att inte reta någon.
Kanske förstår jag det beteendet ändå. Följderna för mig blev ju som de blev för att jag sa som jag sa i den där intervjun. En intervju som jag inte visste skulle hamna online eftersom den så kallade reportern inte berättade det för mig. Det jag råkade ut för på grund av detta är inget jag önskar någon annan faktiskt! Det var ett rent helvete att gå igenom! (Så, då var det sagt också, att jag har haft ett helvete rent ut sagt. Så nu kan de sitta där och le skadeglatt åt vad de lyckades med, alla de där som bojkottat mig och mitt företag för att jag tog bort ett inlägg i en Facebookgrupp!)
Nu har det gått några år och jag gjorde som mina nära och kära sa, jag höll låg profil. Men tankarna finns kvar och jag är på min vakt när jag är ute bland folk numera. Det finns ju folk i min kommun som jag INTE vill ha med att göra.
Att inte vara offentlig på samma sätt som innan. Att inte synas överallt som jag gjorde tidigare är inte direkt något som hjälper till att lyfta ekonomin i mitt företag. Så är det ju. Jag har undvikit delar av den kommun jag bor i för att jag inte vill visa mig där dessa människor finns och verkar, så är det. Jag hoppas att de sitter där och känner sig nöjda!! (GRRR!)
Men jag har inte gett upp mitt företagande för det. Jag fortsätter att kämpa så gott jag kan! Jag har dragit ner på utgifterna genom att flytta hem verksamheten. Jag har även haft lönearbete vid sidan av företagandet, under de senaste åren, för att få ekonomin att i alla fall nästan gå ihop.
Det är säkert fler parametrar än bråkiga maskiner och de som bojkottar mitt företag och sprider rykten som är orsaken till att det är som det är i företaget och med företagandet. Men jag vill i alla fall påstå att om jag hade sluppit dessa två stora fälleben och energitjuvar så hade allt gått mycket bättre för mig och affärerna!
Ensam är stark sägs det. Det har väl alla fått höra någon gång. Men min kommentar till det är NEJ, det stämmer inte. Ensam är verkligen bara ensam och inte stark alls. Som företagare blir du väldigt ensam om du inte har massor av pengar på banken eller har skapat dig en förmögenhet i fastighetsinvesteringar eller så. Har du inga som helst ”medel” att ta till när det kniper så är du inte stark alls! Det är den nakna sanningen. Då är du enbart ensam och då får du kämpa för att orka stå upp i den kyla och motvind detta innebär överallt!
Om vi hoppar tillbaka i tiden lite så har jag en akademisk utbildning som jag skaffade mig EFTER att barnen hade kommit till världen. Den utbildningen har jag i princip aldrig fått användning för. Inte som det var tänkt när jag pluggade i alla fall. Skulle det blivit som jag tänkte så skulle jag ha arbetat som informatör eller kommunikatör. Gärna i någon form av offentlig verksamhet, som kommun, region, länsstyrelse eller myndighet. Det var i alla fall det jag hade som mål med mina studier när jag pluggade. Jag har visserligen haft en projektanställning som informationssamordnare i sju månader en gång under alla år som gått. Men det är i princip allt. Det handlade om sopor i Dalsland vilket kanske inte låter så kul men det var väldigt roligt att få göra det jobbet!!
Förutom den akademiska utbildningen har jag även en praktisk utbildning till journalist. Den har jag däremot fått användning för i företaget som jag körde igång som enskild firma 2005. Jag har varit redaktör för tidningen Miljö&Hälsa i många år, fram tills att föreningen som gav ut den lades ner. Då lades även tidningen ner. Jag har även varit frilansreporter för Värmlandsbygden sedan 2010-11. Jo, och det är jag än idag. Jag har även varit anställd hos Värmlandsbygden, både som reporter och som redigerare, så i princip har jag ju haft användning för min praktiska utbildning i alla fall. Alltid något.
Men ibland tänker jag att om jag inte hade valt att sträva efter att vara den person jag beskrev i början av detta inlägg, så hade jag kanske lyckats bättre med karriären och företaget? För idag känns det som om vassa armbågar, mindre ”snällhet” och mer ”jävlar-anamma-jag-först-mentalitet” är det man ska ha. Hade jag varit en sådan person så hade jag kanske haft en akademisk karriär som informatör? Eller så hade jag lyckats konkurrera och slå mig fram bättre som företagare? Vem vet hur det hade blivit om jag hade varit någon annan än den jag är..?
Men jag lärde mig hur en bra människa ska vara av min mormor Nora. Hon var en kvinna som jag beundrat sedan jag var liten. Min mamma var kanske inte som mormor, men hon hade också andra ideal innerst inne. Mormor var ödmjuk mot allt och alla och ville alla väl i alla situationer. Det finns en historia jag ska skriva ner om henne i ett annat inlägg…
Mamma brukade säga att hon var för ärlig för att någonsin bli rik. Med det menade hon att hon betalade sin skatt och lämnade in sina deklarationer.
Med dessa två starka kvinnor, mormor och mamma, som förebilder är det kanske inte så konstigt att jag inte armbågar mig fram och går över lik för att lyckas här i livet.. Å i ärlighetens namn som försvar för mig själv; hur mår man inombords om man gör på det sättet och går äver lik…? Den som kan klara av det utan att må skit bör ju sakna inre kompass tänker jag…. eller finns det en gyllene medelväg som gör att man kan kombinera vass armbåge med ödmjuk inställning…?
Summan av allt jag skrivit så här långt måste ändå vara att jag aldrig skulle kunna gå emot den person jag innerst inne vill vara. Inte ens för alla pengar i världen. Men det får jag äta upp… Jag får kämpa hårt, kanske hårdare än många andra. Jag har en oro som jag bär med mig som inte många förstår tror jag… Kanske blir det för mycket för mig en vacker dag. Men skam den som ger sig och än har jag inte gett upp! Så det så!
Jag står upp och jag följer det mitt hjärta säger är rätt när det kommer till värderingar och val i livet. I mina ögon har alla människor något gott inom sig, så det så! Till och med nazister även om de kanske inte har kontakt med sin inre kompass. Jag anser i alla fall att i längden vinner ärlighet och respekt, respekt för medmänniskor och planeten vi bor på!
Average Rating