Män…


Jag skrev ett låååååååångt inlägg först. Men sedan insåg jag att det inte skulle publiceras här. Det blev helt enkelt för privat. Jag brukar inte vara rädd för att bli personlig men jag vill inte bli privat. 

Någon pappa har jag aldrig haft i ordets rätta bemärkelse.
Men mannen som på pappret är min far har lämnat ett eller ett par fina minnen och många andra minnen… Det var nog mest det jag skrev om som jag inte ville publicera här.

Männen i mitt liv har gett mig många fina ord, en hel del löften, visat prov på mycket egoism men också gett mig några av mitt livs lyckligaste stunder.

Några citat på gott och ont:

– Tycker du han är snygg eller, sa den svartsjuke pojkvännen när 18-åriga jag studerade den 90-årige mannen som till slut och utan hjälp lyckades ta sig ombord på spårvagnen vid Sannaplan i Majorna.

– Jag är inte kär, men du har en djurisk dragningskraft, sa en kille som fanns i mitt liv en kort period.

– Går du nu så behöver du inte komma tillbaka, skrek dåvarande sambon ut genom fönstret från tredje våningen klockan två på natten. Det var riktat till mig som konkande drog på fyra väskor. Jag var på väg hem till mamma efter ett gräl men vände givetvis tillbaka, något jag har funderat på varför jag gjorde ända sedan dess.

– Din dotter är i goda händer, vi ska ut och äta och sedan går vi på bio, sa den flera år äldre killen till min mamma den där kvällen för länge sedan. Jag var stolt över hans uppmärksamhet, han var en av de snyggaste killar jag sett. Sedan gjorde vi det han sagt till min mamma. Därefter tog han med mig hem till sig. Där tappade han upp ett varmt bad och tände levande ljus… jag var alldeles för ung och efter den kvällen ville han inte veta av mig mer. Han hade ju fått vad han ville, nästa brud.

– Gör det något om jag och din kompis är tillsammans i kväll i stället, sa dåvarande killkompisen som var lite mer än så.
– Nej då, sa jag. Men jag förklarade aldrig att det därefter aldrig någonsin skulle vara något mer mellan honom och mig än vänskap, möjligen…. Det blev något han hade svårt att förlika sig med.

– Jag ser mina barns mor i dina ögon, sa han. Det är något av det finaste en man sagt till mig och han blev min lyckliga framtidsvision under många år därefter.

– Nu sa du något så jag nästan blev kär…i dig, sa han som annars lindade in orden noga så att de alltid var mer tvetydiga än så…

Kärlek och värme. Nyfikenhet och nyhetens behag. Men också löften som gick upp i rök. Ena dagen full av ömma ord och åkte 30-35 mil i ett streck bara för att vara med mig i en timma och åka tillbaks. Andra dagen ånger att han någonsin mött mig och gör och säger saker som skär som knivar i mitt hjärta. Sedan kom de ömma orden och ödmjukheten tillbaka på tredje dagen. Drama, passion och brustet hjärta blev ingredienserna i denna historia som ändå till slut fick två lyckliga slut… han fick det bra och jag med. Men inte ihop.

– Det sa inte klick, det sa PANG. Att se dig gå och pyssla här i köket känns så rätt, sa han med en tår i ögonvrån… och här bor jag kvar än idag!

 

 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *