Mamma…tänk att tiden går så fort. Men idag för fem år sedan vaknade jag på patienthotellet vid Sahlgrenska sjukhuset och resten av den dagen blev oerhört verklig men ändå overklig…

Mamma låg på intensivavdelningen, nersövd med slangar och apparater kopplade till kroppen. Hon hade inte ont sa de, inte så länge hon fick sova..

Först fick jag träffa en grupp läkare som förklarade läget för mig. Mammas kropp var svag och slut, den skulle inte orka sa de. Jag vet inte om det var en tröst men de sa att 50 procent av de som är fullt friska och vid full hälsa hade klarat vad hon råkat ut för. Med hennes fysik var det omöjligt.

Eftersom mamma varit sjuk sedan jag var tio år hade jag hunnit tänka tanken många gånger. Men det är nog så att man ändå aldrig kan tänka sig in i hur det är förrän det är verklighet.

Nu först har jag förstått hur sjuk hon egentligen var och vad hon levt med sedan 1975 fysiskt. Jag tror att jag förstår ångesten hon känt under de sista tio åren.

Men att vara sjuk är en sak, att dessutom gå och bära på alla tankar kring sjukdom och sin egen död. Det var ju inte det enda hon tänkte på under de här åren, hon bar även på flera ouppklarade konflikter och livet blev oerhört tungt.

Som ytterligare sten på bördan hade hon dessutom en juridisk tvist med patientskaderegleringen. Hon hade blivit felbehandlad vid ett tillfälle, vilket ledde till att hon fick förlorade inkomster på grund av sjukdom när hon var egen företagare. Det ärendet hade hon börjat driva för att få upprättelse, inte bara ekonomiskt utan även som människa, kvinna och individ. Hon begärde skadestånd och många gånger trodde hon att hon skulle vinna.

Men det är svårt för en liten individ mot en stor sjukvårdsapparat. Det blir som David mot Goliat, eller en mygga mot en elefant. Det är inte lätt och hon sa ofta att läkarna som gjort sig skyldiga till felbehandlingen höll varandra om ryggen.

Jag minns en gång när jag kom hem till henne. Hela hennes vardagsrum och alla möbler var täckta av journaler och pärmar. Mitt i detta satt hon och var arg.

Hade jag haft mer pengar än jag hade så skulle jag ha betalat en advokat åt henne. Men jag skickade åtminstone ett brev till Janne Josefsson och frågade om inte han kunde ta upp hennes ärende i Uppdrag Granskning. Jag hörde aldrig något från dem så jag antar att de prioriterade annat…

Minnet av den där dagen för fem år sedan sitter där det sitter. Vi, mammas närmaste, samlades i ett rum där vi först fick information från läkarna. De hade flyttat alla andra patienter i salen där mamma låg till andra rum och vi fick gå in en och en och ta farväl.

Jag ser den synen framför mig, den tomma salen med det blankbonade golvet. Mammas säng längst in. Alla slangar och skärmar och apparater runt henne. Respirator och hjärtfrekvens. Jag kan känna värmen från hennes hand när jag tog den och jag kommer ihåg hur svårt det var att säga något. Men till slut fick jag fram de ord som ville ut.
– Jag älskar dig mamma!

Tårarna kom liksom aldrig ut. De bara lurade bakom ögonlocken.

Sedan fick vi som ville sitta hos henne. Maskinerna som höll henne vid liv stängdes av men hon fick mediciner som höll henne sövd. Personalen sa att det kunde gå fort men det kunde även ta lång tid. De andra droppade av och till slut var det bara jag och Christer kvar. Men vi stannade inte kvar till slutet vi heller. Det var svårt att åka därifrån, men jag kände en stark längtan efter mina barn och efter Tommy. Jag ville hem.

Vi hann till stationen där jag skulle ta tåget till Kil. Då ringde telefonen. Mamma hade gått bort. Det var jag som pratade med dem. Då hade vi åkt därifrån en halvtimma innan.

På tåget kom tårarna. Det var tur att jag satt själv där jag satt men jag vet att folk såg mig. Gråten gick inte att hejda och när Tommy mötte mig på stationen i Kil forsade de fortfarande…

Idag är det fem år sedan och jag har återupplevt den här dagen varje år sedan dess. Den 5 oktober 2007 är för alltid en dag som jag aldrig kommer att glömma.

Sorg är komplex. Förlusten var som ett sår i själen först. Tanken att jag aldrig mer skulle få prata med mamma gjorde ont. Men samtidigt finns det väldigt mycket tacksamhet och kärlek också. Mamma gav så mycket till oss barn. Det var hon som lärde oss bli de personer vi blev. Hon gav oss en grund att stå på i livet och det var en bra grund.

Hon gjorde så gott hon kunde och jag vet att hon ibland inte tyckte att det var nog, att hon var misslyckad som mamma. Men jag tror inte att det finns någon som är perfekt som förälder på alla vis så varför skulle min mamma vara det? Jag är heller ingen perfekt mor till mina barn, jag gör också så gott jag kan.

Jag hör hennes röst ibland och jag ser henne i ögonvrån när jag kör bil, då sitter hon där hon satt när Tommy och jag tog henne med ut till Långedrag sommaren 2007. Det händer att jag ser henne i människor jag ser. Någon som i ett kort ögonblick ser ut som mamma i en kafékö, i ett köpcenter eller på tv…

Ofta, ofta vet jag vad hon hade sagt i olika situationer. Jag hör henne säga vad hon hade sagt…

Saknad och älskad men jag är tacksam över att jag fick ha just dig till mamma!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.