Sorg melankoli och vemod

Read Time:4 Minute, 54 Second

…var ord som kopplades till en bild som jag tog på mig igår. Visst bär jag på detta, det gör jag. Men inte bara…

Det är livet. Vi bär på saker allihop. Allt möjligt som förknippas med diverse olika känslor. Vissa dagar väger något av det vi bär tyngre och andra dagar något annat.

En del dagar är sorgen tyngst att bära. Andra är det vemodet som känns mest. Medan andra dagar kan lyftas av allt som är bra.

Vi gör val i livet som får konsekvenser och ibland kan konsekvenserna vara oundvikliga, ibland är det saker vi inte själva styr över. Vad jag menar är att vi kan göra val som visar sig få konsekvenser för andra människor men kanske inte för oss själva. Men det är också sådant vi får leva med.

Vi är alla olika och en del av oss känner si och andra känner så. Vissa av oss kan leva med att konsekvenserna blir som de blir medan andra aldrig accepterar dem. Kanske rent av lägger skulden för dem på någon annan.

Inom psykologin finns det ett par försvarsmekanismer som vi alla har. De hjälper oss hantera det som är jobbigt, tungt och besvärligt. Att lära sig upptäcka så många av dem hos sig själv som möjligt är bra. Men försvaret kan även sättas in mot det och då märker vi inte när vi använder oss av försvaret alls.

Projektion är en av dem. Den kan vi ta till när det för svårt att bära ansvaret de egna felen och bristerna. Ditt eget ansvar blir för tungt att bära helt enkelt. Då blir det lättare om det projiceras på någon annan i stället. Då kan den personen helt enkelt bära på skiten så slipper vi bära på det själva.

Bortträngning är en annan. Då låtsas vi helt enkelt inte om att det finns, det där jobbiga och tunga. Enkelt va, det bara går upp i rök! Puff!

Googlar man på ”psykologiska försvarsmekanismer” så hittar man följande i Wikipedia:

”Friska personer brukar använda försvar som humor, sublimering och altruism medan förskjutning, bortträngning och reaktionsbildning är exempel på försvarsmekanismer som syftar till att hålla skrämmande tankar, känslor, minnen, önskningar eller rädslor utanför medvetandet.”

Det finns en annan sida som tar upp mekanismerna på ett bra sätt HÄR >

Vilka av dem använder du själv till ditt försvar…?

Jag skrattar ofta så mitt försvar består ofta av humor skulle man kunna tro. Jag kan nog vara altruist också men inte alltid. Ibland är jag mer envis än synden själv och vägrar sätta mitt åt sidan för att någon annan har andra tankar om vad jag ska göra.

Jag känner däremot en person som satt altruism i system och det är svårt för mig eftersom jag ibland gärna vill veta vad ”hen” själv skulle vilja…

Men för det mesta är det bäst tycker jag att våga se. Ja, våga se sina egna fel och brister och inse att jag inte är perfekt. Kan jag acceptera det så blir det också lättare att se sådant som psyket gärna vill försvara sig emot för att det blir för tungt att bära eller hantera.

Men jag kan acceptera mig själv hur mycket jag vill. Det hjälper ju inte alltid när jag har med andra att göra som inte inser att de tar till försvarsmekanismer. Att de försvarar sig emot något som i stället hade behövt hanteras, något som berör mig. Då blir det jobbigt för mig också hur mycket jag än förstår mig själv så kan jag inte hantera ett möte med någon som inte förstår sig själv.

På något vis måste vi alla inse att vi inte kan ha samma åsikter, anse att samma saker är rätt, reagera på samma sätt. Vi måste acceptera att andra är olika oss själva. Det är när jag möter människor som förväntar sig att jag ska vara som dem, tänka som dem, tycka som dem, göra som de förväntar sig, det är DÅ det blir obehagligt.

Särskilt om personen i fråga inte kan inse att jag är min person, att jag går mina vägar, att jag har upplevt mitt liv på mitt sätt och att jag inte på några som helst villkor låter någon annan bestämma hur jag ska känna och vem jag ska vara.

Jo, det är sant, det finns personer som tror att de vet bättre än mig om mig. De är ganska många som vet så mycket mer än oss andra… och det är DÅ det blir jobbigt, när jag möter en sådan person och inte kan hantera deras självklara, självpåtagna rättighet att veta mer än mig om mig.

På något sätt tror jag i alla fall att det KAN bero på att de tagit till försvarsmekanismer på ett eller annat sätt och låst sig i det. För det går gärna prestige i att ha rätt också. Att kunna erkänna för sig själv och andra att man kan ha fel är inte lätt… Det är nog något man måste träna sig i tror jag.

Men jag blir som en häst, ”bättre fly än illa fäkta” helt enkelt. Vem orkar kriga mot någon som ändå inte kommer att släppa på prestigen och inse att jag är jag. Att jag aldrig kommer att lägga mig platt på marken och erkänna att de vet mer om mig än jag själv. För så är det ju inte!

Vi vet alla bäst om oss själva! Eller hur?

Men det är en sorg i mitt liv att det är så här med vissa personer och det gör mig melankolisk ibland när jag tänker på det. Att inse att det inte finns något jag kan göra åt att det är som det är, det gör mig vemodig!

Det enda jag kan göra då är att tänka på