Metafor över dimensioner…

Read Time:2 Minute, 37 Second

…som bara kom till mig i tanken och behöver omsättas i ord.

Varning: om du inte är van att tänka abstrakt och symboliskt, skit i att läsa det här! 🙂

Jo, om man tänker sig att verkligheten är ett fält någonstans ute i naturen, att solen skiner från en eftermiddagshimmel. Det är någon timma kvar till skymning. Det blir skuggor.

Mitt på fältet står ett stort stenblock ungefär 3 meter högt.

Runt stenblocket står ett tiotal människor med näsorna mot stenblocket, alla med några meters radie fram till stenblocket och med lika avstånd emellan sig.

Nu till min betraktelse och själva metaforen.

Jo om du går från person till person runt stenen så inser du att ingen av dem ser samma sak fast de betraktar samma stenbumling. Klippblock har skrevor, avrundningar, färger, mossa och lavar och ingen sida är den andra lik, eller hur. Det finns inte så många stenblock i naturen som är exakt lika oavsett från vilket håll du betraktar dem.

Dessutom faller ljuset från solen olika vilket ytterligare påverkar vad var och en av de som står runt stenen ser.

Precis så är det med allt i livet. Vi är alla i olika positioner, ljuset faller olika. Den yta vi betraktar beror på varifrån vi betraktar det vi betraktar. Hur vi upplever världen beror på vad vi har i ryggsäcken, vad vi har lärt oss genom livet. Det vi har lärt oss kastar olika ljus och olika skuggor på allt.

Om jag står med solen i ryggen och betraktar stenen medan Kalle står på andra sidan och har solen i ögonen så ser vi olika saker trots att vi betraktar samma sten. Kalle kan inte berätta den sanna bilden av stenen för mig och övertyga mig om att hans vinkel är den enda rätta. Däremot kan han berätta för mig vad han ser och sedan lyssna på mig när jag berättar vad JAG ser. Sedan bör vi ju inse att vi ser olika saker och att vi bör respektera varandra för detta, eller hur?

Hur tänkte jag nu?

Jo, om jag har en bild av en händelse, av världen, av politiken, av mig själv, av andra, så ska jag absolut inte tro att MIN bild är andras sanning. Den är BARA min sanning! JAG vet vad JAG ser men jag kan omöjligtvis tala om för andra vad DE ser. Jag upplever ofta att andra försöker tala om för mig både vem jag är och vad jag bör se när jag tittar mig omkring. Förr blev jag osäker och letade verkligen efter det som de sa att jag såg. Men nu vet jag bättre, jag ser det jag ser och de ser det de ser…

Det är ibland både nyttigt och viktigt att få andras bild av den egna personen. Men det gäller att se det för vad det är, andras bild av mig och inte nödvändigtvis MIN bild av mig.

Det är nästan än mer konst att kunna förmedla SIN bild av en annan person utan att mästra och få det att framstå som att detta är den givna sanningen.

…äh, jag är nog bara trött. Ska sluta fundera nu…