Jag får ofta känslan av att det bara finns två sätt att se sina medmänniskor, antingen är de konkurrenter eller så är de medarbetare. En del människor tycks se konkurrenter precis överallt även där de inte finns. Är det arv & miljö som avgör hur man ser på andra människor eller är det ett aktivt val som man gör?

Det är ett återkommande tema i min blogg hur människor fungerar i grupp, vilka attityder de har mot varandra och hur det i sin tur påverkar omgivningen.

För ett tag sedan skrev jag om hur vissa tycks sätta horn i pannan och svans där bak på alla i sin omgivning. Det är en extrem variant jag mött nyligen. Men bland så kallade  ”vanliga människor” i min omgivning finns det också de som har en light-variant av detta, de tycks se alla sina medmänniskor som konkurrenter som de hela tiden måste konkurrera med. I alla sammanhang.

Light-varianten verkar inte kunna slappna av och lita på en endaste person. Allt som andra människor säger måste först analyseras och sorteras innan de svarar på tilltal med något av vikt. Småprat, kallprat, om ingenting är de mästare på, de som ser sina medmänniskor som konkurrenter.

Ibland kan jag tycka att även om man så bara påpekar att vädret är besvärligt som det är just nu med all snö, ja då har man utmanat en sådan människa på duell. Det kanske räcker med att tilltala denna person för att väcka ”säkerhetspolisen” inom dem. Blixtsnabbt tar de in allt, kroppsspråk, tonfall, uttryck i ögonen och kanske även kläder och sällskap om man har något. Detta sätter de samman till en bild som blir underlag för nästa steg, ett strategiskt svar på tilltalet.

Det är svårt för mig att förhålla mig till de här människorna på rätt sätt eftersom jag själv valt att se mina medmänniskor på ett helt annorlunda sätt.

Jag insåg tidigt att jag mådde dåligt av att inte kunna lita på andra. Trots att min uppväxt på många sätt gav mig en dålig självkänlsa har jag ändå på samma gång blivit en stark karaktär. Livet har gett mig många erfarenheter som jag har nytta av och idag kan jag säga ganska självklart att jag känner mig själv och jag vet vad jag vill. Det är all trygghet jag behöver.

Jag behöver inte förlita mig på min egen förmåga att slå ut konkurrenterna och skaffa mig respekt på det sättet för att få bekräftelse i vem jag är eller för att ha en plats i den här världen.

För mig är inte andra människor konkurrenter, de är intressanta bekantskaper och potentiella medarbetare i den här världen. På gott och ont. Vi bor på den här planeten, vi lever våra liv och vi är beroende av varandra för att bygga våra samhällen, tjäna vårt uppehälle och för att bli fler. I min värld har vi var och en varsin intressant historia att berätta och ingen av oss har en historia mer värd än någon annans.

Ibland tror jag att den som vuxit upp och fått lära sig att livet är en strid på ett eller annat sätt kan ha svårt för att bryta sitt mönster och lita på en annan människa. Men framför allt är det nog svårt för en person som inte litar på sig själv att lita på andra.

Samvete har vi allihop. Men hur många av oss arbetar aktivt på att ha ett rent samvete? Ibland får jag en känsla av att en del resonerar som så att de gärna betalar med ett tyngt samvete bara de når den position gentemot andra som de vill uppnå.

Vad menar jag med det? Jo, det kan vara en strategi att ”prata skit” om vissa människor när de är i sällskap med strategiskt utvalda öron. Ja, jag menar om de kan svärta ner en konkurrent så att den som har makten i sin hand tror på detta. Ja då har de ju själva höjt sig över konkurrenten på dennes bekostnad.

Går inte det så kan man alltid se till att lägga krokben på olika sätt. Det kan vara små oskyldiga saker som knappt märks men som försvårar arbetet som konkurrenten gör. Det kan vara att i förväg räkna ut var konkurrenten kan tänkas ha intressen och se till att ta upp den platsen själv så att den är upptagen när konkurrenten kommer dithän…

Men genom att behandla sin konkurrent på mer eller mindre ”ojust” sätt har man själv utfört en handling som inte är moraliskt och etiskt försvarbar egentligen. Då har man belastat sitt samvete och det blir priset för att nå dit man ville.

Själv önskar jag att alla kunde se varandra som medarbetare för på det sättet skulle vi kunna samarbeta för att nå gemensam framgång. Oj, nu låter jag som en politiker och det jag skrev som en utopi. Ja, jag vet! Det är inte många som håller fast vid en så naiv dröm. Men jag anser att det är ett val vi gör och jag har gjort mitt val.

Att jag får svårt att förhålla mig till de här konkurrensmänniskorna är ju mitt bekymmer egentligen. Men jag vill inte belasta mitt samvete för att kliva över ”liken” och nå mitt mål. Det valet har jag gjort för länge sedan. Jag vägrar låta någon måla in mig i ett hörn där jag tvingas gå med på duell i deras värld!

Min värld är större än alla deras arenor! Min värld är den existens jag fick på den här planeten när jag föddes och då får de ju mörda mig på riktigt om de ska gå över mitt lik, eller hur??

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.