… många av de som står till höger i politiken säger att alla har samma möjligheter och att inget är omöjligt. Men så är det ju inte riktigt…

Visst har vi val att göra i livet. Det har vi allihop. Vi kan välja att lägga vårt öde i andra människors händer och låta dem avgöra vilka val vi ska göra. Jo men visst…

Då kan vi gå genom livet och skylla på alla andra om det blir fel.

Jag i Duvnäs 1987 med Rocky. Foto: Torbjörn Werner

Nytt-år-funderingar

Så här i slutet på året gör man gärna tillbakablickar och det gjorde jag också. Inte bara ett år utan hela vägen tillbaka till när jag var 19 och skulle fylla 20.

Innerst inne var jag en osäker liten flicka som egentligen behövde mer stöd än jag fick, jag hade behövt någon som trodde på mig och som såg mig för den jag var då. Men det hade jag inte…

De val jag gjorde från 19 till 24 grundade sig mer på vad jag hade i min omgivning än på vad som kändes rätt för mig. Jag hade ingen känsla för vad som var rätt för just mig då…

I början på det år som jag skulle fylla 20 flyttade jag hemifrån. Till ett rum och kök på Hisingen. Inte så långt från det ställe där den hemska diskoteksbranden var i oktober 1998.

Hyra och jobb

Jag hade ungdomsjobb med en ungdomslön som inte räckte till så mycket mer än hyra och nästan till månadens mat egentligen. Några möbler hade jag knappt, en säng, två fällstolar och en hylla.

När våren kom och jag fyllde 20 i maj upphörde mitt liv som ungdom. I alla fall fick jag inte arbeta som sådan längre. Det betydde att jag kastades ut från Ungdomscentrum där jag fått praktikjobb tidigare. Nu var det dags att söka jobb själv.

Jag fick en timanställning som glasskioskbiträde över sommaren 1985. Men när vädret var dåligt var kiosken stängd = inget jobb och ingen lön för mig. Vädrets makter var inte vänliga och det blev inte mycket pengar över till mig…

Jag gick till socialkontoret. Men där sa de bara att mamma skulle betala för mig, att hon fortfarande hade försörjningsplikt. Men det var inget som hon hade varken råd eller lust att göra.

I början på maj hade jag träffat en kille. Han bodde i Högsbo och när jag nu blev utan pengar och fick svårt att klara min hyra tyckte han att jag skulle flytta hem till honom.

Jag utvärderade de val jag hade, flytta till honom eller flytta tillbaka hem till mamma. Det senare var egentligen inget alternativ eftersom varken hon eller jag ville det så vad göra? Jo, jag flyttade till Högsbo och blev sambo för första gången i mitt liv.

Valfrihet

En paroll för högerpolitiken är just människors valfrihet. Men i mitt fall begränsades min valfrihet av hur min och min mammas ekonomi såg ut.

Jag skulle tro att de flesta som röstar på moderaterna antingen har en förmåga att gå över lik för att se till att de får det som de vill ha det eller så är de födda med mer eller mindre ekonomiskt oberoende. De jag känner som röstar blått har dessutom föräldrar som också varit födda mer eller mindre ekonomiskt oberoende.

Då är det ju klart att tron på det fria valet och möjligheterna att genomföra de val man gör i livet kommer i ett annat ljus.

När valmöjligheterna begränsas av hur mycket pengar man har att röra sig med så blir de inte så många. Det mesta ser omöjligt ut! Då blir det ju ingen valfrihet. Då blir det omständigheterna som styr valet och inte den fria viljan… Men har man aldrig upplevt det så vet man ju inte hur det är och då kan man kanske stå på barrikaderna och skrika valfrihet.

Tro på sig själv

Det är inte fint att tycka att man är bra på något. ”Eget beröm luktar illa!”. Det fick jag höra när jag var liten. Känner jag efter så finns det en yttre kraft som vill styra mig ”rätt”. Något om att det är fint att ha utbildning, högskolepoäng, och att vara akademiker är bra.

Jag hade högst betyg i teckning, det som heter bild idag och i stället för språk valde jag att ha konst. Det var alltså måla och rita jag var bra på i skolan. Svenska var jag också bra på, ordkunskap och att skriva fritt. Jag hade ingen känsla för att lära mig gramatiska termer, men jag hade ett bra språk när jag skrev. Det blev rätt gramatiskt utan att jag visste vad böjningar och komparerade ordgrupper hette.

Men kreativitet, måla, skriva, skapa… Jag minns inte att mamma sa till mig att det inte var något att satsa på. Det enda jag minns att hon sa var att journalist var inget för mig. Minns att hon till och med sa det med avsmak, som om en journalist hade samma status som en gatflicka.

Men det var när jag var 19 – 24. 2006 var hon stolt över mig och hon ville gärna ha ett ex av Miljö&Hälsa varje gång jag gjort en.

Jag var på studiebesök i Bohuslän när jag var inskriven på Ungdomscentrum, -82 till 85. Vi var på ett par folkhögskolor där man kunde läsa in allmän linje och samtidigt lära sig konst och konsthantverk. Det kändes HELT rätt. Men jag vågade inte.

Jag vet att det känndes mycket osäkert hur det skulle fungera ekonomiskt. Jag hade inget att få hemifrån och hade jag fått studielån som skulle täcka alla mina behov, eller skulle CSN räkna med att mamma skulle betala?

Cicci 1983 (tror jag).

Komvux

Hösten -83 var jag 18 år. Då sökte jag till komvux. Där läste jag humanistisk samhällsvetenskaplig linje. Det var jätteroligt och alla mina kurskamrater var motiverade, något som spred sig till alla.

Men jag bodde hemma och jag var för gammal för att få barnbidrag. På CSN tyckte de att jag skulle försörjas av min mor och något extrajobb hade jag inte. Jag pluggade tre terminer och jag minns hur dyrt det var att köpa kurslitteraturen. Fem tusen per termin fick jag i studiemedel. Det betalades ut klumpvis och mamma ville två tredjedelar av den summan.

Den andra tredjedelen gick till att betala kurslitteratur och spårvagnskort.

Det var inte roligt när kompisarna åkte på utlandsresor, språkresor, gick på bio och var ute på annat skoj. Jag kunde aldrig följa med. Det var heller ingen valfrihet.

Ja, säger högerpersonen, du kunde ju ha jobbat. Jag sökte faktiskt jobb efter jobb men utan erfarenhet så blev det inget napp. En december fick jag följa med en kompis till en reklambyrå där vi slog in julklappar. Det gav mig lite småpengar.

Året som gick

Hade någon berättat för mig om mitt liv nu på den tiden då jag gick på komvux så funderar jag på vad jag hade sagt. Hade jag trott på det…? Ja kanske…

Men det är mycket jag önskar att jag hade haft då som jag har idag. Idag vet jag att jag ska göra det jag är bra på och älskar att arbeta med. Det blir helt enkelt inte bra om jag kollar med omgivningen, arbetsförmedlingen, samhället, alla andra och frågar dem vad jag ska göra för val.

2011 har jag utfört massor med arbete som jag vet att jag kan, som jag älskar att göra och jag trivs med tillvaron. Jag är på rätt ställe och gör rätt saker. Något jag inte hade en susning om 1983-85. Idag har jag det bra här som sambo med Tommy men det var några hundår i början. Dock tvivlade jag aldrig på att det var rätt val att flytta hit till honom.

När jag flyttade ihop med killen jag var ihop med i maj 1985 kände jag aldrig efter inombords. Hade jag gjort det hade jag aldrig flyttat in hos honom för det kändes aldrig rätt med honom, inte någon gång under 3,5 år som vi bodde ihop faktiskt.

Men jag såg ingen annan utväg än att göra det valet, att flytta till honom då 1985…

Ingen annan än jag väljer

Valfriheten kan diskuteras. Men ansvaret för de val vi gör i livet kan aldrig diskuteras anser jag. Det är jag som gjort de val jag gjort i livet och ingen annan. Visst hade förutsättningarna kunnat vara annorlunda och då hade valen jag gjort också blivit annorlunda. Men oavsett hur och varför så är det mina val.

Att välja att låta andra bestämma är också ett val. Att välja att bara följa med strömmen och bli ett offer för den är också ett val. Ingen annan kan ansvara för vad som händer i våra liv, bara vi själva. Det har livet lärt mig.

Ser man sig som ett offer för andras vilja så har man valt att bli det. Ja, visst kan en kvinna bli misshandlad och fråntagen sin självkänsla och hela sin tro på sig själv och sin förmåga. Kanske kan en man också hamna i samma dilemma. Då blir valfriheten ännu mindre än den är för en som inte är ekonomiskt oberoende.

Men även om det är svårt så är även en misshandlad och förtryckt person ansvarig för sina val i livet, för sitt val att inte välja kanske… Hårt kanske. Men det är därför vi behöver hjälpa varandra och tro på varandras förmågor. Att försöka styra en annan människa är totalt fel. Men att stötta och finnas där till hands när man behövs.

Men då måste vi SE andra och ge dem frihet att vara sig själva, vi måste SE när någon av våra medmänniskor behöver oss också…

Att vara ödmjuk och lyhörd mot andra människor är nog det viktigaste val man kan göra i livet tror jag. Men vi måste VÅGA LYSSNA OCH SE och vi måste vara beredda att GE av oss själva!

Valen gör vi var och en i livet! Men vi behöver varandra för att tro på oss själva!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.