0
0
…det var en vårdag eller möjligen en tidig höstdag.
Vi bodde på Bangatan i Majorna och jag skulle lämna Jonatan på dagis innan jag skulle till skolan. Det var när jag pluggade på Komvux så det måste ha varit -96 kanske. Då var Jonatan 4 år. Han satt baktill på min cykel och vi for ner för Stigbergsliden och till Dagis Delfinen som låg på andra sidan Masthuggstorget.
Väl där klamrade han sig fast vid mig och grät. Han ville INTE stanna på dagis han ville vara med mamma. Jag försökte på alla sätt och vis att övertala honom och fröknarna försökte de med…
Inget hjälpte. Han grät och ville vara med mamma. Det kändes som om hjärtat skulle brista men det gick inte att ha honom med. Det hade inte fungerat… kanske skulle jag ha prov den dagen också.
Jonatan i den åldern var heller inte så bra på att sitta stilla och vara tyst så det var ingen bra idé alls att ha honom med till skolan.
Till slut sa fröknarna åt mig att åka ändå. Jag gick ut utanför grinden till den lilla dagisgården och Jonatan bara skrek och grät. När jag hävde mig upp på cykeln stod han och höll med sina små händer i det gröna staketet och skrek; maaaammmaaaa….
Jag cyklade hela 3dje Långgatan och hörde honom nog ända bort till Järntorget! Hu så jobbigt det kändes!
När jag kom fram till skolan ringde jag till dagis för att höra hur det hade gått.
– Jo, sa fröken som svarade, när du hade försvunnit gick han in och började leka som om inget hänt!
Ja så kan det vara… Men ont i mamma-hjärtat gjorde det i alla fall!
Average Rating