0
0
…lite! Igår hade jag tänkt vara ledig och ”skulle bara” men blev sittande vid datorn hela dagen. *suckar*
Idag ska jag ta tag i priolistan och beta mig neråt. Men det är så många små saker som irriterar mig. Det är som om jag hade en vas med en hel bukett med diverse smått och gott som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta så att det blir bra.
Ibland känns det som om det finns folk som förväntar sig att jag ska göra saker som jag ”borde kunna räkna ut själv”. Men jag kan faktiskt inte låna deras hjärnor och lyssna på vad de tänker. Så länge det pratas om vad jag borde men inte till mig kan jag inte göra något åt det, när jag inte vet vad de tycker…? Eller?
Hur har de tänkt att jag ska veta vad de vill när de inte säger något…?
Detta gäller nog flera sammanhang och flera av de små irriterande ”blommorna” i buketten!
Alltså, jag får mycket beröm för det jag gör av många. Jag vet att jag gör ett jättebra jobb. Men det är när arbetsuppgifterna är klara och tydliga, när öppet kan diskutera vad det är jag förväntas göra.
Jag är säker på att om jag fick veta vad de här ”proffstyckarna” har på hjärtat, så skulle jag kunna göra ett bra jobb där också!
Jag har alltid haft VÄLDIGT svårt för är alla dessa proffstyckarna. De som inte själva behärskar det som de tycker något om. Nej, jag menar inte kulturskribenter som skriver recensioner, jag menar alla de som menande sitter runt fika- och köksborden och minsann vet så mycket.
Eller så har de kollen men gillar att sitta där med armarna i kors och tycka till, gärna negativt då. I skarpa lägen har de aldrig något att säga, då tiger de som muren.
De tycker si och tycker så och njuter av att alla runt bordet som inte heller behärskar saken nickar och håller med. DEM har jag svårt för!
En del av det arbete jag gör har jag förstått att det finns ”proffstyckare” som gärna snackar ihop sig och tycker. Men precis som de andra köksbordstyckarna så är det ingen av dem som är modig nog att framföra tankarna till mig. Jag får höra på omvägar att det tycks om det jag gör. Men ingen säger det direkt till mig. Ingen vill diskutera saken med mig. DET kan jag störa mig på och det är en av ”blommorna” i min vas idag känner jag.
Här sitter jag och vill inget hellre än att göra så gott jag kan. Jag är alltid beredd att göra mitt bästa.
Men ibland funderar jag på om det inte är så att det egentligen inte är något jag kan göra för att proffstyckarna ska sluta snattra vid fikabordet. Det kanske är så att de måste ha något att tycka om när de sitter där med sin fanclub, något att underhålla dem med så att de sitter kvar och ser upp till dem kanske? Om de skulle prata med mig och jag gör något åt det som de tycker och tänker om kring bordet, ja då har de ju inget kvar att snacka om med sin fan-club. Då kan det hända att de blir lämnade ensamma kvar kanske…?
För länge sedan valde jag sida, den positiva sidan. Från den dagen anser jag att det inte finns något problem stort nog att inte kunna bearbetas på något sätt. Kompromisser finns det alltid och lösningar finns det också! Det finns inget som det inte går att göra något åt. Det finns däremot problemlösningar som är långsiktiga men det finns ofta också snabba lösningar på det mesta. Det gäller bara att ha förmåga att se dem.
Men det finns de som valt den andra sidan, den negativa. De går i sina klagohjulspår och söker hela tiden nya saker att klaga över. Dessa personer blir mycket förvirrade och vet inte riktigt hur de ska bete sig när de blir bemötta med tänkbara lösningar på problemen de klagar över.
Jodå, jag vet hur de är! Jag har haft den typen av människa inpå mig under flera år i mitt liv. Jag har mött dem på arbetsplatser, i föreningsstyrelser och bland vänner på kalas, ingen nämnd ingen klämd!
Men jag är uppfostrad av en kvinna som jag hellre tar efter, min mor. Hon kämpade många gånger i motvind. Envist övertygad om att saker och ting kunde göras bättre. Hon var alltid ute efter att hitta lösningar på allt och hon vägrade sätta sig ner och gnälla med armarna i kors över bröstet. Fanns lösningen utom räckhåll hittade hon ett förhållningssätt till problemet som gjorde det lättare att acceptera det eller lämna det bakom sig olöst.
Jag får tårar i ögonen när jag tänker på hennes sista stora fight. Hon vann inte den, hon förlorade. Det gjorde hon dessutom många, många gånger. Varje gång var hon lika övertygad om att nu så… Men till slut satte åldern och sjukdomen stopp för hennes framfart. Men hon gav aldrig upp ändå…
Den anda hon hade, den vilja att lösa problem hon stod inför, den har jag vuxit upp med. Jag har lärt mig leva som hon och det kan ingen av de där proffstyckarna ta ifrån mig. TROTS att de vill ha något att klaga på och väljer sådant som jag gjort och gör.
För mamma lärde mig också att om man ska vara lösningsfixerad bland problemen kan man inte sätta på sig skygglappar och köra sitt rejs rakt fram. Nej, då måste man vara beredd att hitta lösningar både till höger, vänster, bakåt och framåt eller varför inte snett neråt eller uppåt? Det vill säga, man MÅSTE prata med andra människor om hur man hittar bästa lösningarna!
Man måste dessutom ha förmåga att vara självkritisk så att man kan se sin egen roll och förändra den om det behövs.
Man kan inte vara sanningsägare och vägra lyssna på andra. Inte heller vara schackspelare och använda sina medmänniskor som pjäser i ett spel. Nej, lyhördhet, vidsynthet och respekt är tre viktiga ord som mamma alltid hade med sig vart hon gick och de orden har jag också lärt mig innebörden i!
Pust!
Så där ja! Nu känns det bättre! Nu kan jag sätta igång med dagens arbete. Jag hade tänkt bli klar med en text idag, en text som jag ska lägga extra mycket krut…
Average Rating