Ja men visst är det så? Alla andra, de där som klarar av att ha ett perfekt liv. Visst verkar de ha det så enkelt?

Utan att anstränga sig verkar de kunna fixa ett välstädat hem, välartade barn och en fantastisk karriär. Dessutom är de snyggt klädda och smala och vältränade. Men hur gör de?

…fast när jag tänker efter, hur många känner jag som passar in på ovanstående beskrivning? Jag hörde nyss på radion att alla är perfekta tills man lär känna dem. Det är nog så det är så jag behöver inte deppa för att jag inte hinner med allt som skulle gjort mitt liv perfekt.

När jag blir rik ska jag också ha RUT-avdrag till exempel. Jag hängde tvätt och tog hand om disken förut och då stod jag och tänkte på detta. Jag har mitt kontor här hemma men jag hinner inte städa så som jag skulle vilja och Tommy tar hand om veckostädningen.

Men vad jag också skulle vilja göra är att betala någon för att städa bakom alla möbler, damma alla hyllor, inte bara de som syns. Plocka ur alla skåp och garderober och torka ur där och för att putsa fönster… allt det där som inte ingår i veckostädning.

Jag skulle vilja ha diciplin och personlig motivation nog att verkligen komma iväg och träna mer. Zumba på måndagar är för lite för mig. Jag skulle behöva röra på mig mer. Men då kanske jag skulle ta hand om städningen själv…? Den tanken har jag tänkt… för visst är det som ett gympapass att skura och damma och lyfta ut böcker och porslin och allt möjlilgt annat… hm…

Snart är det besök hos farbror doktorn också. Mina värden är perfekta. Min kost funkar verkligen på blodsockret. Men mitt jobb är för stilla och jag rör för lite på mig. Vikten borde gå åt andra hållet och jag vet att farbror doktorn kommer att anklaga mig. Ge mig skuldkänslor för att den inte gör det.

Ska han säga, tänker jag ibland. Han ser ut som en träningsnarkoman. En sådan som springer både Stockholm maraton och Göteborgsvarvet varje år. Skulle inte förvåna mig om han åker Vasaloppet och kör Vätternrundan också! Sådana människor har svårt att förstå sådana som mig, som aldrig har förstått nöjet i detta.

Jag har cyklat Beda och Adatrampet i Göteborg sju gånger, för cykla är roligt! Det gjorde jag på riktigt bra tid också. Ja bra tid för MIG alltså! En gång provade jag ett femkilometerslopp också men det var det tråkigaste och jobbigaste jag gjort så det gjorde jag aldrig om sedan.

Friskis&Svettis är roligt! Men ”tantgympan” jag gick på i Skived var inte samma sak… Tror inte jag gillar detta med att det ska vara en viss tid en viss dag. När jag gick som mest på F&S bodde jag i Göteborg och utbudet av pass att välja mellan var stort.

Jag lärde mig vilka pass som hade bästa ledarna och dit gick jag tillbaka när jag kunde. Men eftersom jag pluggade då så fick jag gå när jag hade tid. Så kan jag inte göra här. Forshaga är för litet. Här får man gå på de pass som bjuds och det innebär med mina oregelbunda arbetstoppar och tider att jag missar pass. En gång missade jag tre pass zumba på raken för att det är som det är…

Cykla är inte lika roligt längre heller. I Göteborg kunde man ta en runda. Här blir det oftast en fram-och-tillbaka-tur. En tur till Deje, en tur till Ulvsby eller en tur till affären… Samma väg dit som hem.

Nu längtar jag tills snön försvunnit och temperaturen stigit ute. Då blir det skogen igen! DET älskar jag! Där kan man dessutom ofta ta rundor, som rundan runt sjöarna som vi kallar den, jag och Tommy. Då går vi runt Sörtjärn. Antingen stora rundan som går ända bort till Acksjön eller korta som bara går runt själva Sörtjärn.

Men tillbaka till det där att det ska vara så enkelt allting. Tror jag behövde skriva detta för att ge mig en ursäkt. Jag klarar inte att hålla vikten, ha städat hemma och att hålla alla bollar jag borde i luften! Det är bara att acceptera. Nej, för  mig gäller det att prioritera. Men inte ens när jag gör det får jag till det jag prioriterar alla gånger.

För mig är prio ett mitt företag och min familj, därefter jag själv och mina behov av att röra på mig och gå ner i vikt. Jobb och familj tar all min tid och det som blir över går till mig själv. Men att arbeta med det jag gör ger mig massor och det gör min familj också. 99 gånger av 100 är det av glädje jag gör mitt jobb och tar hand om det jag gör för familjen.

Så har vi det där med att städa? Hm… tja… det prioriterar inte jag. Men jag känner de som sätter städningen ännu längre ner i prioskalan än vad jag gör.

Jag ska fundera på det där med att svettas genom ett rum i veckan och städa det på MITT sätt. Veckostädningen som Tommy sköter håller undan det värsta men det behövs ju faktiskt storstädas också ibland…

Att det skulle finnas de som är perfekta är en myt. En myt som ger oss dåligt samvete för att vi inte är så där perfekta. Men egentligen räcker det att tänka efter och fundera på hur många man känner som verkligen ÄR perfekta i allt…?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.