Jag vaknade i morse och kände måndagskänslor. När jag läste mina mail hade jag fått ett som inte kändes så där jättebra…

Jag arbetar en hel del ideellt men det ideella måste prioriteras bort när det kommer uppdragsjobb. Det betyder att det ibland kan bli jobbigt att få ihop allt arbete, både det ideella och det jag har betalt för att utföra.

Mailet jag fick denna måndag handlade om ideellt arbete…

För det mesta lyckas jag ganska bra och ibland riktigt bra. Det är i alla fall så det känns och än så länge har jag inte prioriterat bort allt för hårt i den ideella sfären. Jag brukar lyckas komma ikapp på ett eller annat sätt.

Ofta får jag beröm för mitt arbete men jag har förstått att det finns kritik mot hur jag utför mina åtaganden också. Men så är det väl alltid. Det har med personkemi att göra och det har med hur människor mår att göra. Mår man dåligt på något sätt så kommer det ut någonstans. Det pyser liksom och blir svårt att dölja. Må dåligt kan man göra av många olika skäl.

Förr kunde jag må dåligt över hur andra var och på vad de gjorde när de inte betedde sig som jag skulle ha gjort. Numera har jag levt såpass länge att jag har lärt mig att vi alla är olika, att vi alla bär på olika saker i våra ryggsäckar. Där förvarar vi våra minnen, erfarenheter och även de känslor som aldrig får eller har fått utlopp och så vidare…

En del av oss är hämmade och har svårt att hantera livets alla sidor, vedermödor och möten med andras egenheter. Andra har lättare för sånt. De de som har lättare för det kan möta andras ilska, besvikelse, morgonhumör och andra humörsvängningar på ett sätt som inte berör dem medan vissa bara inte kan låta bli att reagera.

Så har vi de som inte klarar av tanken på att världen kan ses på fler sätt än det som de tycker är rätt. När sådana människor möter någon med ett annat sätt att hantera sin verklighet så reagerar de. En del kan säga rakt ut hur de tycker och tänker medan andra kniper ihop munnen och tänker i stället. De som tänker och kniper säger bara vad tänker om de känner sig trygga. Det gör de bara tillsammans med personer som tänker, känner och reagerar likadant som de själva. Eller med personer som de vet bara säger ja till allt som de själva säger. Där kan de känna sig trygga och där kan yppar de sina tankar.

I det sällskapet förvandlas tanken. Den blir till ”det enda rätta” när flera likasinnade sitter tillsammans och håller med varandra. Men det är ju egentligen inte så konstigt…

Jag kan ofta känna när det finns ”likasinnade” som inte tänker som jag, som tycker att jag är ”fel” både på det ena och det andra sättet. Men jag är van. Så har jag haft det i hela mitt liv. Jag har aldrig varit helt och hållet ”rätt” någonstans. Bara nästan i vissa sammanhang…

När jag var mellan 6 och 14 år var jag Göteborgaren i Värmland. Mina sista tre terminer i högstadiet var jag Värmlänningen med brukssamhälleattityden i socitets-stadsdelen Långedrag i Göteborg.

Dessutom har jag alltid varit tjockare än de flesta, ibland riktigt fet. Till detta kan man lägga till att jag är både psykologdotter och barnbarn till en pingstpastor. Det är inte så konstigt om jag aldrig varit helt och hållet ”rätt” någonstans då, eller hur?

Men nu har jag hittat mig själv, jag är trygg i mig själv och vet vem jag är. Jag arbetar alltid så gott jag kan med att aktivt följa det som känns rätt för mig att göra och säga. Men att vara sådan stör också en del människor, det vet jag. Att jag går min egen väg och gör som jag själv tycker utan att fråga, det är kränkande för dem som anser sig stå högre upp i rangskalan.

De som ser sig själva som förmer än mig tar för givet att jag ska fråga dem hur jag ska göra, vad jag ska tycka, hur jag ska vara. Så klart de blir kränkta när jag inte ser upp till dem som de tycker att jag borde.

Men det skiter jag högaktningsfullt i! Jag är den jag är och det är jag i min fulla rätt att vara! Vi lever i ett demokratiskt land med mänskliga rättigheter och det enda vi behöver rätta oss efter är Svea rikes lag. I den står det inte att vissa är förmer än mig och att jag ska fråga först innan jag är!

Men visst blir det mycket lättare när vi blir som fiskar i ett stim som simmar åt samma håll allihop?

Visst blir det lättare när människor man möter går att sortera i fack?

Visst blir vi trygga då när vi kan ordna våra medmänniskor?

Men jag har aldrig haft ambitionen att vara som alla andra, jag vill vara som jag är och jag anser att jag har rätt att bli respekterad för den jag är också. Jag har blivit den jag har blivit med hjälp av mina erfarenheter och mina upplevelser. Ingen kan säga åt mig hur jag ska vara, hur jag ska tänka och vad jag ska göra med mitt liv. Inte heller kan någon annan kräva av mig att jag ska hantera saker på det sätt som de skulle ha gjort.

Nej, huvudsaken är att jag gör så gott jag kan, att jag gör mitt bästa. Jag ska inte medvetet förstöra eller göra någon illa när jag utför mitt arbete. Det är resultatet av det jag gör som ska bli så bra som möjligt. Då menar jag inte bara för ett fåtal utan det jag gör vill jag göra bra för de flesta. På mitt sätt. Om resultatet av mitt sätt att göra saker inte blir bra och det finns bättre sätt att göra det på, då är det en annan sak. Då vill jag ha konstruktiv kritik.

Men att ge konstruktiv kritik är inte så lätt för alla… Det handlar om att kritisera utan att kränka och det är en konst.

Jag har lärt mig av min frireligiösa mormor vad som är moraliskt rätt och fel och jag har lärt mig att tänka som en psykolog när jag möter andra människor.

Jag har format mitt tänkande ytterligare i de utbildningar jag valt att genomgå. Jag har också lärt mig mycket av mina barn och av partners jag haft och vänner jag umgås med. Då menar jag att jag lärt mig mycket om mig själv av dem.

Så sluta säga att jag är ”fel” bakom min rygg! Jag skulle själv aldrig drömma om att kalla någon annan ”fel”. För mig får alla vara som de är för det är så de har blivit av det de har gått genom på vägen till nu.

Visst är det svårt att hantera dem som gått genom svåra saker och blivit trasiga på ett eller annat sätt. De som är trasiga kan inte visa sina medmänniskor respekt och ödmjukhet, de måste klanka ner på andra för att de har det så jobbigt själva inombords. Deras ryggsäckar väger tungt av missnöje med livet. Deras felletandet är symptom på att det pyser ut ”må-dåligt-känslor” ur deras ryggsäckar.

Det är alltid svårt med människor som inte mår bra själva när de måste ösa sin skit på första bästa de får chansen att göra det på. Det är en psykologisk försvarsmekanism, projicering heter den. När felen hos en själv blir så stora att det blir svårt att hantera dem väljer psyket att ”klistra” dem på någon annan. Man projicerar helt enkelt sina egna fel och brister som en projektor på en annan människa för att slippa undan dem själv.

När missnöjet och vantrivseln blir så stor att man inte kan hantera den kan det vara skönt att förstora upp andras fel och brister till samma storlek som man upplever sina egna. Det finns ett bibelord om detta, att se unset i sin nästas öga utan att se bjälken i sitt eget…

Men trots att många människor gör på det här sättat så måste man tänka att de faktiskt inte förstår bättre! Att själv reagera på deras smutsande, klankande och klagande är att låta dem stjäla energi. Det är ingen idé att bli ledsen och ta åt sig, inget förändras av att man gör det. Det är meningslöst! Det enda som förändras om man reagerar är att de tillfälligt mår lite bättre tills de upptäcker att det bara fick deras egen skithög att växa ytterligare när de sårade och gjorde ner en annan människa.

Ändå är det inte roligt när man känner att man är ”fel”, gör ”fel”… Ännu värre blir det när människor som mår dåligt är duktiga på att manipulera både sig själva och sin omgivning. De som kan sånt är ofta de värsta mobbarna på arbetsplatser och i skolan. De lyckas framgångsrikt belöna sig själva med att såra och skada och göra ner andra människor gång på gång. De lyckas också ofta manipulera andra, till synes kloka människor att gå med i deras smutsiga karusell.

Men i morgon är det tisdag, då kanske måndagskänslan är borta! Just nu mår jag ganska bra i alla fall. Jag har varit och zumbat i Deje och det var roligt! Jag har fått beröm för vad jag gör och har gjort och jag känner att jag har många vänner och familjemedlemmar som tycker att jag är helt RÄTT och det gör att jag mår bra, trots försöken att stjäla min energi! Så det så!

4 tankar om “Just nu känns det rätt bra…”

  1. ..så klart man inte kan ändra på människor. Det var inte syftet med vad jag skrev. Själva kärnan i det här är att det kan vara svårt att tackla människor med skit i sina ryggsäckar. Det är inte alltid man bara kan ta sitt pick och pack och dra för att slippa undan. Ibland måste man sitta kvar och möta dem! Men ändra på dem går ju naturligtvis inte. Min strategi är att fortsätta vara mig själv, att fortsätta göra det JAG tycker känns rätt och inte låta de där och deras negativitet styra.

    Visst blir jag ledsen men att inte bli det skulle ju göra mig omänskligt hård och det vill jag inte vara. Jag vill ha mina känslor och reaktioner. Jag kommer aldrig att bli okänslig och kall och gå på som en ångvält i sociala sammanhang. Bättre då att orda av sig här när det finns behov för det.

  2. Hej Cicci!! Nu har jag läst din blogg, o den var mkt intresant!!! Jag kände igen mig själv i saker du skrev! Väldigt bra formulerad o skrivi!!:)

  3. Vi kan inte ändra varandra, som du så riktigt skriver, men kan vi kan alltid agera så att vi, hos varandra, ser den egna utvecklingen som fullt möjlig.
    ”Kan hon så kan jag ockå, jag vill i alla fall försöka.” Den personligt individella kunskapen – och viljan – behöver vara med, i samverkan, för att utvecklingen för oss alla skall bli låååångsiiiiiktigt hållbar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.