Min vardag är jobb-middag-jobb-tv-tittande.
Min vardag är jobb-middag-jobb-tv-tittande.

Sammanfattar jag en vardag så består den av väcka-grabbar, frukost och arbete sedan fram till tre, middag och sedan jobb igen innan det blir avkoppling vid tv-n då jag helst ser deckare men det händer att jag tittar på andra program också…

En vanlig vardag, måndag till fredag, ställer jag klockan på halv sju och går upp efter några snosningar. När barnen var barn var det kläder till dem och frukost till dem och eventuella utflyktsmatsäckar, gympakläder etc som stod på schemat. Nu går jag upp på andra våningen och tittar in till dem och kollar att de är vakna. Har jag fått svar så går jag oftast och lägger mig en timma eller två till.

Någon gång vid nio, tio, går jag upp sätter på kaffebryggaren och klär på mig. I nämnd ordning. När kläderna är på och kaffet klart tar min frukost med mig in på kontoret och börjar med att rensa i inkorgen. Oftast är det 75 procent skräp och ett fåtal viktigare mail.

Numera är facebook också en ingrediens i min frukost. 🙂

När kaffet är klart har jag ofta kollat fejjan, rensat e-posten och skickat ut några saker på webben. Ibland kan jag blogga också, som nu till exempel.

Det händer att jag har en deadline eller saker jag måste prioritera före kläderna på kroppen och e-posten. Då startar jag upp datorn, sätter på kaffet och sätter mig vid datorn direkt. Kaffet hämtar jag när det är klart.


Min mest effektiva arbetstid är mellan nio-tio och 15 ungefär. Klockan 15 brukar det bli dags att styra upp eftermiddagens göromål, middag, handla och eventuella möten.

Om jag inte vill äta färdiga köttbullar och makaroner eller pulvermos så får jag se till att laga maten själv i det hushållet. Det är så det är. Gör jag det själv så får jag min sallad som jag vill ha den också.

Det är roligt att laga mat, ännu ett sätt att skapa för mig och alla utlopp för kreativitet är bra för mig.

Ofta äter vi middag någon gång mellan fem och åtta på kvällen. Vid fem blir det när jag ska på möte vilket brukar vara minst en gång i veckan. Nu går jag på zumba på måndagar så idag blir det mat vid fem om jag hinner med Miljö&Hälsa.

Har jag mycket att arbeta färdigt händer det att middagen blir vid åtta.

Disken brukar jag lämna till Tommy men han jobbar eftermiddagar vissa veckor nu och då får jag ta hand om den när vi har ätit färdigt.

Ofta har jag mindre prioriterat arbete kvar att göra när middagen är avklarad. Men det händer att jag och mina grabbar äter vår middag vid tv-n och då kan jag bli sittande där sedan.

När jag var sju, åtta år började jag läsa böcker och det har jag fortsatt med ända till för tio år sedan. Jag har en teori om att allt mitt skrivande gör att jag inte har samma behov längre.

Men en bok på kvällen innan jag släckte lampan var mitt sätt att skingra tankarna innan det var dags att sova.

Nu får tv-n hjälpa mig med det.

För mig fungerar tv-tittande som avkoppling och utrensning av dagens fokus från hjärnan.

Jag har inga program som är ”mina” som jag skriver in i mitt veckoschema. Jag skulle aldrig låta mig styras så och vad jag vet har det bara varit vid enstaka perioder som det varit något på tv som jag inte ville missa.

Arkiv X, Beck-Wallander och Irene Huss hade jag koll på. Men det gjorde inget om jag missade ett avsnitt.

Det finns vänner i min bekantskapskrets som skulle få hela sin värld raserad om de inte fick se ”sina” program. Sådan har jag aldrig varit.

Nu tittar jag på vad som finns på tv när jag har tid att sätta mig där. Det händer ofta att det inte är ett enda smack, bara skit, som vi brukar säga, Tommy och jag.

Är han hemma sitter han ändå helst vid sin dator och gör research inför nästa blogginlägg, eller läser tidningar och diskussioner på flashback. Men det händer att han och jag sitter där tillsammans.

Tittar vi på en amerikansk deckare som CSI så somnar han garanterat. Men en engelsk deckare som Morden i Midsommer kan vi se tillsammans utan att han somnar. Men helst vill han se gamla svenska deckare där Beck spelas av Gösta Ekman eller svenska filmer som Morrhår och ärtor som vi såg häromkvällen..

För mig är det i alla fall skönt att få sitta och zappa från halv tio till halv ett en vardagkväll innan det blir dags för bingen.

Så ser en vanlig dag ut i mitt liv just nu, en vardag.

Prio ett är familjen och mitt arbete.

Prio två är mig själv, zumba, eventuellt tv- eller filmtittande. Vintertid blir det inte så mycket mer men vår, sommar och höst har jag ett starkt behov av att få komma ut i skogen också. Då vill jag åka ut ur samhället, att gå här i närheten är inte samma sak. Men en kvällspromenad i samhället kan också vara skönt.

Prio tre är sådant jag skulle vilja ha tid och plats till någon gång i framtiden. Som att måla akvareller, skapa smycken och göra annat konsthantverk. Någon gång skulle jag också vilja ha tid att vara medryttare på en nordsvensk travare en gång i veckan eller varannan vecka… inte mer!

Egentligen fick jag lust att skriva det här för att jag tycker att det finns så många som är mer intresserade av hur andra lever och har det. Det verkar som om vissa lever via sina medmänniskor, de har inga egna liv liksom. Jag brukar säga att jag har rätt att vara som jag är och göra det jag väljer att göra. I mitt liv har jag valt att ha det som det står ovan.

Jag anser att jag först och främst ska ta hänsyn till min familj och andra jag har med att göra i mitt liv och därefter fatta beslut om mig och vad jag väljer att göra med min tid.

Ändå finns det de som kritiskt granskar mig och verkar tolka mig på diverse olika konstiga sätt. Jag får veta att jag är si och jag är så. Men för mig känns det bara som att få en obekväm tröja på mig, en som inte passar alls.

Hur det nu än är så måste vi ju var och en av oss lita på vårt eget omdöme. Vårt eget sätt att prioritera vad vi ska göra med vår tid, det som så småningom blir vårt liv. Jag fattar beslut och prioriterar i mitt liv och du i ditt, eller?

Själv har jag uppfostrats att granska mig själv kritiskt, att ta hänsyn, vara ödmjuk. I min värld är egoism ett fult ord och att sätta sig själv i första rummet så att andra får anpassa sig har alltid varit något fult och skamligt.

Jag kan bli skälld för att be om ursäkt för att jag finns ibland, men då har jag gått för långt. Det handlar om att tillgodo se sina egna behov också. Men det får aldrig ske på någon annans bekostnad och det i sin tur kan många gånger innebära en balansgång…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.