Vissa dagar känns det så tungt. Det är många tankar i huvudet som fått liv av olika diskussioner, både IRL (vanligt förekommande Internet-förkortning som står för In Real life, som betyder ”I verkliga livet”, Wikipedia) och på Facebook.

Förra inlägget om ”regeringen” gjorde sig återigen påminnt idag. Varje man som använder den jargongen krymper ju sig själv och hur kan han göra det i stället för att visa den han lever ihop med och sig själv respekt?

– Jag vet inte, jag får väl gå hem och fråga regeringen först om jag får, säger han som svar på en fråga om en utekväll med grabbarna.

Så fort de orden lämnar munnen så har han förvandlat sig själv till mesig liten Lille Fridolf och frun, sambon, flickvännen till en enorm Selma som hotfullt står där högt över honom med kaveln i högsta hugg.

Det här gör de med sig själva frivilligt, männen med jargongen??? Kan någon fatta att de VILL vara Lilla Fridolf och att de VILL avslöja att deras fruar är monster som enväldigt bestämmer hemma hos dem?

När vi pratade om det här förut, jag och Tommy, säger han att om man i stället säger med neutral röst att man ska hem och diskutera saken med sin andra hälft i stället så riskerar man att bli utskrattad.

– Va, är du inte karl i ditt eget hus? Säger de då, varpå man för att följa jargongen måste säga att man är det och att man egentligen menade att man skulle hem och slå näven i bordet och visa vem som bestämmer.

*suckar djupt*

Tänk att de vill hålla på så där?

Människosyn och människovärde

Det här är en annan sida jag pratat med folk om och jag blir så ledsen ibland när jag tycker att alla bara tänker på sig själva, ser ner på dem som inte passar in eller är avvikande på något sätt.

Ja ibland är det hela nationer som beter sig mer eller mindre krasst när de utvisar romer till exempel. Hur kan man utvisa ett folk som inte har ett eget ursprungsland, vart utvisar man dem? Till ingenstans?

Romer är ett svårt kapitel. Men det finns fler exempel på ovärdig behandling av människor.

Sjukskrivna personer som ska ställa sig till arbetsmarknadens förfogande för att försäkringskassan underkänner läkarutlåtanden till exempel. Då har kassan fått order ”uppifrån” att människor ska ut i arbete till varje pris, oavsett om läkarna bedömt dem som sjuka eller inte.

Är man inte lönsam så är man kostsam och så kan vi inte ha det? Eller?

På mitt gamla jobb i Göteborg, Landalahus, där fick vi alltid höra på våra APT-möten (ArbetsPlatsTräffar) att vår arbetsgivare hade en pengapåse som hon fått från högre ort och den skulle räcka. Det innebar alltid att de förbättringar vi kom med på förslag sågades. De var kostsamma. I stället skulle vi helst gå ner i lön och sluta arbeta för att vi kostade. Det var i alla fall så det kändes.

Aldrig ett tack, bara en skopa ”JÖSSES-vad-du-kostar” varje gång man hade möte. I julklapp fick vi varsin klementin och en almanacka med Landalahus i guld på framsidan och i bästa fall fick vi även gå på julbord. Men det var inte säkert.

Jag såg ett avsnitt Uppdrag Granskning nyligen och där satt en man från Socialstyrelsen och sa att kommuner som låser in gamla människor begår lagbrott. Att senila som inte har personal hos sig och är uppe och yrar och inte kan ta sig ut är förskräckligt.

Alla i det inslaget pratade om sådant vi pratade om på andra hälften av 1990-talet på Landalahus och inget har förändrats till det bättre. Tvärtom, färre anställda ska klara av att se till fler gamla på nätterna än när jag jobbade.

Vi var fem personal som hade hand om 13 enheter. Tre boenden för senila med sammanlagt 22 boende. Ett avlastningsboende för senila med 6 platser. Ett gästboende för de lite ”klarare” med 22 platser, fem våningar ålderdomshemsplatser blandat med servicehusboende och tre rena ålderdomshem. Sammanlagt hade fem personal på natten ansvar för 175 lägenheter (enligt Landalahus hemsida).

Många gånger hade jag rena mardrömmar om vad som skulle kunna hända om det började brinna i det nio våningar höga huset. En sommar bodde det en pyroman i huset också som tände eld i soprummen så att röken steg i sopnedkaströren och spred sig på nionde våningen. Två personal och flera panikslagna gamla människor = kaos! Det var så det var när detta hände…

På den tiden var det borgerligt styre i landet och den så kallade Ädelreformen skulle genomföras. Det var omorganisationer och irritationer högt och lågt.

Tjejen i Uppdrag Granskning hade fått komma på kommunstyrelsens möte och berätta om sitt jobb. Jag skrev ett brev till politikerna och berättade hur det var. Det blev stormöte där enhetschefen gick på i ullstrumporna och skällde på mig för att jag inte gått till min närmsta chef i stället. Hon gapade att man skulle gå ”LINJEVÄGEN” som det så fint hette och absolut inte gå direkt till politikerna om man hade synpunkter.

Men hade de lyssnat på oss…? Nä! Fackets representant som var med på mötet var på min sida. Men alla mina kollegor som i fikarummet hade så många åsikter höll sin käft. Ååå jag minns detta med obehag!

Skilsmässa

Jag var hemma hos en vän som rätt nyligen separerat. När hon berättade att barnens far vänt hennes familj emot henne och att han inte heller ville ha hand om sina barn så ofta för att de fick honom att känna sig låst. Ja då kom mycket av mina egna minnen tillbaka i tiden upp…

Jag har ju skapat en sida där jag lägger upp länkar till artiklar och blogginlägg med fokus på det här med ”ex” och barn, Exajten. Men min tanke var från början att skapa en ventil för alla som är nyskilda, lever i bonusfamiljer, har vårdnadstvister och/eller själva är skilsmässobarn.

Men det här är ett svårt område. Om man inte vill ”hänga ut” någon så får man ju vara anonym och skriva om berörda parter utan att nämna dem vid namn eller ge läsare ledtrådar så att man kan gissa vilka de är så det blev inte riktigt som jag tänkte…

En annan vän har nämnt detta med skilsmässa flera gånger och jag blir så ledsen. Jag förstår hur min vän kände det när jag pratade med henne om att skiljas en gång i tiden. Jag kände hennes allvar när vi pratade om detta och jag såg hennes djupa sorg utan att förstå att det var det jag såg. Nu gör jag det, när jag hör min vän prata… Då känner jag samma allvar, samma sorg, samma djupa önskan att rätta till vännens relation så att de slipper skiljas och gå igenom denna skärseld.

Själv hade jag aldrig kunnat föreställa mig vad det egentligen innebar att ta det steget fullt ut innan jag gjorde det. Trots att det är tio år sedan nästa år så kan jag fortfarande känna spår av ångsten som drabbade mig när det var oåterkalleligt, när vägen tillbaka var en bränd bro. Skulden får jag bära med mig i resten av mitt liv. Det var ändå jag som tog steget även om vi var två om äktenskapet som inte var vad vi hade tänkt oss vid den tiden…

Jag har trots detta ändå tillsammans med Tommy lyckats ge mig själv och mina barn ett så bra liv som möjligt. Han hade ju också passerat samma skärseld när vi träffades. Vi fann kärleken och vi fann tröst hos varandra och det gör att det idag känns riktigt bra ändå. Men jag försöker få min vän att förstå att skilsmässa måste alltid vara absolut sista utvägen, i alla fall när barnen är små för de förstår inte och det gör det hela ännu svårare än det redan är.

Nu ska jag sluta skriva och försöka lufta hjärnan med TV innan jag somnar. Förhoppningsvis vaknar jag till en bättre dag i morgon…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.