Igår fick jag ett tydligt minne från en tid som inte var så bra i mitt liv, en tid av kaos och trasighet. En tid när visioner blev till illusioner. Det jag trodde var framtiden förvandlades till såpbubblor som svävade iväg och poppade till och försvann och lämnade mig med tomhet, sorg och förvirring.

Vissa dagar var jag full av hopp och förväntan inför framtiden och andra överfölls jag av sorgen som nästan golvade mig. Jag minns att jag en dag gick från spårvagnen vid Brunnsparken in genom Nordstan bort mot Centralen och Nisseplatsen för att ta bussen hem. Ungefär halvvägs var det som om sorgen över mitt försvunna liv slog mig hårt i magen. Den kastade sig över mig som en spindels nät över en intet ont anande fluga. Jag kunde inte röra mig och nästan inte andas. Mitt inne bland allt folk på Nordstan. Det var hemskt. Men ingen såg min förtvivland, ingen lade märke till hur jag kände det. Jag tog tag i närmaste vägg, eller skyltfönster eller vad det nu var och stod bara där och tittade i golvet medan jag hoppades att det skulle gå över.

Så började jag gå igen mot bussen och jag var som i trance. Totalt nollställd, inga känslor alls, bara tomt, tomt, tomt…

Väl hemma i min lägenhet, när jag stängde dörren, kom det över mig. Jag grät och grät och grät medan jag gick runt i mitt nya hem. Min lägenhet var jättefin och jag trivdes verkligen. Men i den stunden var det sorgen över vad jag förlorat i livet före detta som drabbade mig.

När jag tänker tillbaka på det där idag så ser jag det som en fas, som ett trappsteg i mitt liv. Något jag skulle ta mig igenom för att kunna gå vidare. Den framtid jag trodde mig ha visade sig vara stilltje, visade sig inte leda någonvart. Den hade stannat upp och slutat utvecklas. Kanske hade det funnits något sätt att hitta en öppen dörr men är man två måste man hitta den dörren tillsammans och det var det som var problemet. Omständigheterna hade gjort att alla dörrar var stängda, vi kom ingenvart…

Efter den sommaren det där hände i Nordstan var mitt liv en berg-o-dalbana. Det växlade mellan många fantastiskt roliga tillfällen och många ensamma och förtvivlade kvällar. Barnen och mina vänner var mina skepparkransar. Det var tack vare att jag hade dem som jag klarade mig och kunde ta mig genom tunneln och ut på andra sidan.

När mitt liv vände och marken under fötterna började kännas fast igen fick jag distans till sorgen. Men sorgen över det liv jag förlorade kommer alltid att finnas där. För mig är det samma sak som med sorgen efter mamma. Att inte hon finns längre är mer konkret och känns trots allt mer naturligt. Trots det är den sorgen likvärdig den jag ibland känner över att mitt liv inte blev som jag trodde.

Våren 2002 såg jag framtiden an igen och jag trivdes i min lägenhet. De helger barnen var hos sin pappa ägnade jag åt att umgås med mina vänner på ett sätt jag inte kunnat göra innan och när barnen var hos mig hittade vi på saker tillsammans. Det hade vi heller inte gjort på det sättet innan. Jag upptäckte att jag varit ganska avgränsad, jag hade helt enkelt längtat efter att kunna leva så här men inte haft den möjligheten.

Strax innan midsommar 2002 letade jag och Jonatan upp adressen till hans dagiskompis Ivar. När vi hade hittat den skulle han skriva brev till honom men först frågade han mig om inte jag kände någon jag ville hitta adressen till. Vem tänkte jag då på? Jo, Tommy Svensson i Forshaga så klart! 🙂 Sagt och gjort, och där fanns han ju. På Eniro.se! 🙂

Det var bara hans namn på adressen så jag utgick ifrån att han bodde själv. Men oavsett vilket så skrev jag brev ändå. Jag hade inte hört något från honom sedan 1985 då han skrev ett långt brev till mig.

Vi åkte till Smögen i slutet på juni, jag och barnen. Den veckan hade vi jätteroligt. Vi fiskade och vi gick på bryggan. Det regnade på oss och vi badade när det inte regnade. Mamma kom dit och hälsade på oss, vi tog en biltur till Hunnebostrand.

När jag och barnen kom hem hade Tommy ringt. Tre gånger kunde jag höra den bekanta och värmande goa rösten från förr på min telefonsvarare. Han sa att han ville att jag skulle ringa tillbaka och sagt och gjort så där blev jag sittande i telefon. Hans röst fick mitt inre att bli alldeles varmt. Den värmde varenda del av mitt inre och jag var så glad att jag skrev det där brevet.

Så kom den där veckan i juli 2002 som vi hade bestämt att vi skulle åka. Tåget blev två timmar försenat men när vi klev av tåget kom han gående mot oss. Han såg precis ut som jag mindes från 1982 och björnkramen kändes precis som jag mindes den också!

Vi tog en tur på Herrhagen först och åkte förbi där jag bodde när jag var liten. Sedan åkte vi till McDonalds vid Norrstrand. När vi satt där med Jonatan och Ruben sneglade vi på varandra över bordet och Tommy knöt sin näve, knackade lite lätt över den plats där hjärtat sitter och sa:  – Så är det!

Mitt under den där veckan någon gång fann vi varandra på riktigt, jag och Tommy. Det var varmt och vi satt ute på altanen, på den del som inte har tak. Med varsin öl och ett levande ljus tänt satt vi där och såg på varandra över bordet medan barnen, Ruben, Erica och hennes kompis fnissade i vardagsrummet och skruvade på persiennen så att de kunde se oss genom rutan i altandörren.
– Jag tror jag är rädd att jag blivit kär i dig, sa Tommy med en tår i varje öga.

Sedan den veckan fick mitt liv guldkant igen. Visst har det varit perioder som varit riktigt svåra när vardagen kom ikapp oss med barn och ex och ekonomi. Men trots allt som vi gått igenom under de 7 år som gått sedan dess så finns den där värmen kvar. Den jag kände när jag hörde den bekanta rösten i telefonen den där veckan efter att vi kom hem från Smögen…

Jag älskar dig Tommy! Så är det bara… det har jag antagligen gjort sedan 1978 eller 79 då vi först lärde känna varandra. Men känslan ändras med ålder och mognad så det är inte samma barnsliga känsla nu som då som tur är kanske.

Man kan välja att följa en känsla eller inte. Jag valde att följa den när jag mötte dig igen, Tommy och jag har aldrig ångrat mig även om jag hade önskat att vardagen hade varit lättare ibland!

En tanke på “Svåra minnen, fina minnen…”

  1. Hej! En vacker kärleksförklaring till mannen i ditt liv. Visst är det skönt när man hittar rätt till trots att livet varit sorg och kaos innan. Och att leva tillsammans är hårt jobb, men finns kärleken där och viljan så orkar man allt. Var rädda om varandra och lev. Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.