Efter en diskussion på Facebook om krig och pacifism så kände jag att jag behöver utveckla detta mer. Sätta ord på hur jag tänker om det här. Hur det nu än är så är jag ingen vedergällningens förespråkare. Jag anser att vi alla, var och en av oss, skapar den här världen tillsammans. Vårt sätt att hantera varandra och vår omgivning är det som skapar den verklighet vi lever i helt enkelt. Därför vill jag dra mitt strå till stacken och inte förespråka våld eftersom jag anser att våld bara föder mer våld.
Jag tror nämligen inte att någon kan skapa riktig fred med hjälp av vapen. Varken en enskild individ gentemot en annan individ eller en stat mot en annan.
Blir jag illa behandlad av någon är ofta första instinkten att ge igen, att hämnas. Men i nästa sekund, när jag tänker längre än näsan räcker så hejdar jag mig. För vem har något att vinna på att jag hämnas? Vad vinner jag? En sekunds tillfredsställelse i att se den person lida som åsamkade mig den känslan, är det en vinst i det? Svar: nej naturligtvis inte! Det finns inget att vinna på längre sikt i att hämnas. Det enda man vinner är denna korta tillfredsställelse för att sedan få ”dålig smak i munnen” för att man egentligen varit lika dum själv.
För mig har vapen och krig alltid varit av ondo, alltid, så länge jag kan minnas har jag känt avsky mot vapen och krig. Inget kan få mig att se sådant som något gott i världen. När jag studerade internationella relationer som en del i en kurs under min skoltid insåg jag att det som gäller mellan nationer även gäller mellan individer. Makromönster följer mikromönster och tvärtom.
Israel och Palestina är de två länder som är vedergällningens mästare. Vad har hämnden lett till där? Fred…?
Vilka syskon blir sams av att ge igen?
Att slå tillbaka om man får en snyting, vad hjälper det? Slutar den andre slå om man slår tillbaka? Svar: nej! Risken är i stället stor att det blir ytterligare vedergällning som i sin tur leder till ännu en hämnd som i sin tur leder till ytterligare vedergällning och så vidare i en evig spiral av destruktivt beteende… När ska det ta slut och på vilket sätt?
Jag skulle aldrig drömma om att som västerlänning tala om för någon från en annan kultur att min kultur står högre i kurs och är bättre på alla sätt och vis. Så gör man inte anser jag. Jag är uppvuxen i Sverige och har med det blivit svensk. Men jag har ingen rätt att tala om för muslimer, hinduer, indianer, eller ens för norrmän att min nationalitet är överlägsen deras.
Det är ofta så det kan uppfattas om man går på i ullstrumporna som om personer från andra kulturer har samma saker i sin ryggsäck som jag själv. Att komma och raljera över andras sätt att se saker och se ner på dem som inte har samma kultur är verkligen inget som föder något gott i världen. Det leder inte till positiva relationer! Det skapar verkligen inte fred! Skulle du acceptera att de ”på andra sidan” tycker sig vara bättre och stå högre än du? Svar: nej!
Varför kan du inte ta att någon anser sig vara bättre än du? Jo, för att ingen egentligen ÄR bättre än någon annan, det där är bara ett spel vi använder oss av för att behålla en position. Vi människor bygger vår tillvaro på att dela in oss själva och andra i olika fack. Vissa av de där facken ger vi högre status och andra får lägre. Men är det egentligen så det är? Är de vi ser ner på sämre och är de vi ser upp till bättre? Svar: nej naturligtvis inte!
Men den som en gång hamnat på en placering högt upp vill inte gärna ramla ner därifrån. Det gör att positioner försvaras och då är vi tillbaka på det där med vedergällning igen. Vissa av oss är beredda att försvara sin position med alla medel. Det finns till och med dem som väljer att ta till vapen, ja och då är kriget ett faktum för vem kan acceptera ett anfall utan att ge igen..? Krig = maktspel.
I alla sammanhang där människor finns förekommer detta maktspel, även utan konkreta vapen. Det går alldeles utmärkt att ”slåss” med ord, med rollspel, med kroppsspråk och intriger. Ja det går att kriga med hjälp av strategier utan vapen i de flesta sammanhang. Den som har en position i underläge vill slå sig upp och den som har en i överläge vill behålla den. Överallt krigar folk mot varandra om makten. Äkta makar kan kriga om fjärrkontrollen, om ekonomi, om barnen.. På jobbet handlar det kanske om att få andra att se upp till en och i skolan mobbar elever varandra för att på det sättet klättra i graderna och få mer makt bland polarna.
Jag har efter mycket filosoferande kring det här gjort ett aktivt val. Jag har helt enkelt valt att hellre bli beskylld för att vara blåögd och naiv än att se fiender i alla mina medmänniskor! Det är så många som känner bitterhet och är misstänksamma och avundsjuka utan att jag också behöver vara det!
Ja, jag har blivit kallad naiv och blåögd förut. Det är inget nytt för mig. Men nu är det så att jag vill hellre sätta människans goda sidor framför de onda. Ingen är enbart ond men ingen är heller enbart god. Så är det, även den värsta brottsling har goda sidor NÅGONSTANS. Alla har vi varit små oskyldiga barn en gång för länge sedan och vem kan påstå att en bäbis föds ond?
Jag vill leva i en god värld, jag vill bli bemött med vänlighet, respekt och jag vill ha min självklara rätt att vara den jag är. Men en sak som jag har lärt mig men som många andra tyvärr inte har lärt sig är att man inte kan bestämma hur andra ska vara. Vi har var och en vår unika ryggsäck och vi har var och en formats till de individer vi är, visst kan vi ändra på oss. Men vi kan aldrig ändra andra. Så alltså har jag valt att sätta upp ideal för mig själv. En sorts målbild av hur jag vill vara. Den målbilden har jag satt upp med hjälp av hur jag skulle vilja att andra var mot mig.
Ja, jag vet… det är en klyscha. Men erkänn att den är bra? Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig! Det är en del i mitt val att vara som jag är. Den andra är att alltid försöka kliva utanför mig själv och försöka se saken med andras ögon också och därmed aldrig utgå från att mitt sätt är rätt sätt att se.
Vill någon ge igen för något som de anser att jag gjort mot dem så må det vara hänt då… men i så fall rannsakar jag mig själv. Om jag kommer fram till att jag gjort mig skyldig till något så ber jag om ursäkt.
Men tyvärr är det ofta som en vän skrev till mig ”andra människors egna tillkortakommanden som gör att de beter sig illa”. Andra människors ondska, avund och missunnsamhet beror alltså ofta på deras egen inneboende känsla av mindre värde.
Ondskan kan bero på många olika saker. Ett exempel kan vara en person som inte själv lyckats i sitt liv och som har svårt att klara av att andra gör det. Avundsjukan kan då bli ett faktum och den kan i sin tur leda till ett behov av att hävda sig och ta sig upp och förbi föremålet för denna känsla.
Att bli avundsjuk är helt okej, det blir alla då och då. Men att använda det som ursäkt för att utföra onda handlingar mot andra är fel. Då har man inte insett orsaken till sitt beteende och saknar självinsikt. Det är det som gör att jag tycker det är så viktigt att försöka ”låna andras ögon” och se sig själv med dem. Då kan man upptäcka saker man annars inte hade lagt märke till…
Hur det nu än är så finns det alltid en orsak till allt en människa tar sig för. Ett beteende har ALLTID en förklaring! Det tycker jag är något man måste komma ihåg. Men bara för att det finns en förklaring så är det ABSOLUT inte det samma som ett försvar, det är bara en förklaring och inget annat… Orsak och verkan helt enkelt.
Väljer man vapen eller mer sofistikerade sätt att kriga på så finns det alltså en orsak till att man gör det valet. Själv väljer jag hellre ett mer fredligt sätt att förhålla mig till mina medmänniskor och vapen är defintivt inte ett alternativ för mig! Däremot finns det säkert en orsak till att andra kan göra det valet…
Som jag skrivit här ovan så finns det lika många skäl till de val människor gör som det finns människor. Vi har alla olika saker i våra ryggsäckar och det har format oss till dem vi är. Vi gör våra val utifrån vad vi har i den där ryggsäcken…
För mig är vapen onda. De är skapade för att vara destruktiva och förstöra alltså kan de inte heller tillföra något. Jo, kanske om de används i jakt för att ge mat åt den som behöver… Men aldrig när de används mot andra människor. Ingen kommer någonsin att lyckas tuta i mig att det är något konstruktivt i att döda andra människor!
Den som i motsats till mig väljer att lära sig hantera ett vapen i syfte att döda andra människor har sina skäl. Jag har mina till att vägra lära mig något sådant!
Vapen är ondskefulla men de människor som gör valet att hantera dem är inte onda. Ingen är ond rakt igenom, däremot har vi alla både ondska och godhet inom oss och vi kan själva välja vilken av de sidorna vi ska bejaka i våra liv!
Jag har också tänkt i de banor du tänker här, och speciellt om makt och maktlöshet.
För jag tror att maktlöshet gör att man tar till vapen och våld, där inga ord hjälper eller att man inte har förmågan till orden.
Då kommer slagen och våldet även om människan som gör handligen är i grund och botten en god människa, men omständigheterna i dens liv har gjort honom till att bli den som slår, av maktlöshet.
Frågan är om inte de stora konflikterna i världen har med maktlöshet att göra, inte bara makt. Det kanske började med makt och sedan när man inser att det gått för långt en maktlöshet över sakernas gång, att man inte kan påverka längre och att de som bestämmer har satt på sig skygglappar och vill inte se, orkar inte se eller ta i konflikten, för nu är den så komplicerad och det handlar om prestige.
Att bli låst i sina egna stukturer och därav känna maktlöshet för att man inte vågar eller kan ta sig ur?
Jag tänkte inte på det men det känns helt rätt för naturligtvis är det så att maktlösheten kan tvinga fram våld. Prestige kan få kloka människor att handla irrationellt och naturligtvis borde prestigen också skapa maktlöshet.
Jag beundrar människor som kan släppa på prestigen och i stället bli ödmjuka och generösa. Men för många, i synnerhet män tror jag, finns inte det alternativet. Det skulle för en sådan person innebära ett grymt nederlag och därför tar man hellre till vapen än försöker kompromissa kanske….