...ingen bränd flagga men det brinner i alla fall!

Först och främst måste jag nog ändå tycka att konst ska provocera. Den ska helt enkelt skapa känslor hos den som upplever den. Helt klart!

På senare tid finns det särskilt två exempel på konst som inte provocerar som jag tycker att den ska göra.

Det första exemplet är kvinnan som låtsades vara psykpatient och gjorde våldsamt motstånd mot poliserna som hämtade henne. Det tycker jag är att gå lite väl långt.

Det andra exemplet där provokationen nog betyder mer och där konsten i sig lyser med sin frånvaro är nog Vilks Muhammed-rondellhund. Med erfarenheter av reaktionerna från nidbilderna i dansk media är det verkligen inte smart att avbilda Muhamed som rondellhund. Det är inte bara dumt, det är rent av enfaldigt. Bra konst provocerar fram en känsla hos betraktaren, ja, så långt är jag med. Men Vilks riktade sig inte till alla, den var i stället riktad till människor med en religiös övertygelse.

Det finns en annan sida av saken också. Om man provocerar genom att fejka och låta myndigheter tro att man är psykotisk och dessutom gör våldsamt motstånd så får man finna sig  i att bli åtalad när sanningen kommer fram. I Lars Vilks fall så var det nästan självklart att han skulle bli hotad av religiösa fanatiker på eller annat sätt.

Att det finns individer som kan tänka sig att dra alla svenskar över samma kam som Vilks och bränna en svensk fana för att visa sin motvilja är också rätt så självklart. Fanatiker, eller mindre insiktsfulla personer brukar ju inte vara särskilt toleranta och vidsynta i sitt sätt att tänka.

Vi har exempel på sådana människor här i Sverige också. Men i vårt fall generaliserar och drar de alla med mörk hudfärg, mörka ögon och konstiga namn över samma kam. Själv vill jag absolut inte kamma på det sättet med den kammen!! Nej fy sjutton!

Jag tror att det naturligtvis finns de som är landsmän till flaggbrännarna men som INTE vill bli kammade med samma kam som dem!

Jag blir illa berörd när jag hör en svensk bunta ihop alla muslimer och sedan prata om dem som om alla är likadana. Naturligtvis är det inte så! Jag är heller inte som de svenskar som resononerar så där dumt bara för att jag är landsman med dem!

Jag har träffat och arbetat tillsammans med många invandrare från andra kulturer. En del av dem jag arbetat ihop med är araber och muslimer, men bara för det så är de inte alls som Usama Bin Laden allihop.

Alla arabiska muslimer tycker inte heller att hedersmord är okej och de skulle heller aldrig drömma om att spränga sig i luften som fanatiska självmordsbombare kan göra. Ändå finns det svenskar som pratar om alla ”de där” som om de vore sådana allihop!

Jag är svensk kvinna men inte sjutton vill jag bli liknad vid den bild av svenska kvinnor som gällde för tjugo – trettio år sedan. Då var svenska kvinnor lössläppta, blonda och ja…

Jag tror att en fanatisk muslim blir som han blir för att de erfarenheter han fått i sitt liv och den kultur han är en del av får honom att göra val som leder honom in i fanatism. Vi här i Sverige kan nog ha svårt att förstå hur en person kan vilja spränga sig själv i luften till exempel och det beror på att vi inte vet hur det är att vara i deras kläder. Men jag tycker att det är lika svårt att förstå hur någon kan bli mördare, våldtäktsman, slå kvinnor och barn eller lura gamla och sjuka.

Nyligen stod det till exempel i tidningarna om tre svenska politiker som avslöjats som bedragare när de i egenskap av förmyndare hade lurat pengar av sina klienter. Jag har förbaskat svårt att förstå hur man kan göra så mot personer som står i beroendeställning. De som gjorde detta är svenskar precis som jag. Men JAG är ju inte som dem bara för att vi är landsmän.

Skulle någon bunta ihop mig med ovanstående tre förmyndare skulle jag känna mig djupt kränkt. Jag vill absolut inte bli kammad med samma kam som dem!

Jag blev inte kränkt när den svenska flaggan brändes nyligen, men jag blev ledsen. Kanske betyder inte den svenska flaggan lika mycket för mig som rondellhunden gjorde för den som brände flaggan. Den som brände flaggan kände sig antagligen djupt kränkt av att en svensk avbildat Muhammed och gjort det som en hund dessutom. Han buntade ihop alla oss svenskar och brände vår flagga för att visa hur han kände.

Normalt brukar jag känna mig kränkt varje gång jag råkar ut för att andra människor tror sig veta saker om mig som inte stämmer. Så egentligen borde jag kanske tagit åt mig när flaggbrännaren trodde att jag också ville avbilda Muhammed bara för att jag är svensk.

Men jag tror att jag förstår hur han kände. Själv kan jag känna mig djupt kränkt när min tro och övertygelse blir något man raljerar över och driver med och nedvärderar. Men jag skulle inte bränna en flagga när någon gör så mot mig. Jag skulle möjligen skriva av mig i min blogg, men inte hämnas mot en hel folkgrupp för det.

I min värld har alla lika värde oavsett tro, politisk övertygelse, hudfärg, inkomst eller position i samhället. Ingen är bättre än någon annan, vi är alla människor.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att det är så det är, att vi visserligen är olika men att ingen är bättre än någon annan. Jag fick lära mig att man ska respektera varandras olikheter och inte se ner på dem som skiljer sig från mängden.

Jag fick också lära mig att det finns männisikor från olika delar av världen som inte har samma politik, samma religion, samma levnadsvillkor som oss här i Sverige. Jag fick dessutom lära mig att människor från andra delar av världen var lika mycket värda som oss och att det inte fanns någon skillnad när det gäller människovärde.

När män häver ur sig nedlåtande saker om kvinnor kan som kvinna känna mig kränkt av det. När Stockholmare raljerar över ”lantisar” kan jag som landsbygdsbo med ett ursprung utanför huvudstaden känna mig kränkt av det.

När amerikanare pratar om World Cup i Baseball känner jag mig kränkt av det eftersom det tyder på att de ser sitt land som ”the world” och därmed totalt har uteslutit mitt hörn av världen.

En säljare på ett dataföretag började prata om ”närande” och ”tärande” verksamheter. Han menade att marknadsavdelningen och säljarna var närande medan de som inte direkt drog in pengar till företagets konto på firman var tärande. Administrationen och städningen till exempel.

När jag frågade om det var så han såg på samhället i stort svarade han ja. Han förvandlade därmed äldreomsorg, skola, sjukvård, barn och ungdomsverksamhet till tärande verksamheter.

De tärande delarna i samhället tyckte han skulle kosta så lite som möjligt. Det var helt rätt att de som arbetar med tärande verksamheter hade mycket lägre löner och helst inga förmåner. Däremot var säljet det viktigaste av allt, där skulle det satsas stora pengar på höga löner och massor av förmåner.

Vid den tidpunkten hade jag en fast tjänst i äldreomsorgen och gjorde bara ett inhopp som administratör på det här dataföretaget där säljaren jobbade. Jag kände mig djupt kränkt av hans sätt att se på samhället och så känns det fortfarande. Trots att det snart är tio år sedan det där hände och idag är jag inte anställd i den så kallade ”tärande sektorn” längre.

För mig är det lika viktigt att ta hand om barn och gamla som det är att tjäna pengar. Som jag ser det kan inte den närande sektorn överleva utan den tärande och tvärtom.

Vi har inte kommit dithän än att vi kan tillverka högutbildad och erfaren arbetskraft som genast kan sättas i arbete i den närande sektorn och som vid pension går att avliva när de inte längre när i samhället. Det han sa var oerhört kränkande tycker jag, inte bara för mig utan för sjuka, barn, gamla och för alla som är anställda i den offentliga sektorn.

Men säljaren hade sina erfarenheter i ryggsäcken. Han var född i en familj med gott ställt och van att ha hög standard. Han hade åkt på en räkmacka rakt in i ett företag där han fick en bra lön och många förmåner. Att ”misslyckas” i livet och tvingas arbeta i den ”tärande sektorn” var inget han kunde identifiera sig med över huvudtaget helt enkelt. Han hade ingen erfarenhet av det och i kombination med hans ”vikänsla” på säljavdelningen så fick det honon att se saken på det sättet.

Det vill säga det fanns en orsak till att han kunde säga som han gjorde. Men som jag skrev igår, en förklaring är inget försvar… jag tycker det det var dumt sagt!

Trots att hans ord kränkte mig så har jag ingen rätt att se ner på honom för att han sa så. Han har rätt till sin åsikt och jag har rätt till min.

Vad jag kan göra är att argumentera och kanske hitta ett argument som biter, eller ett sätt att hjälpa de som resonerar dumt att se saken på ett annat sätt. Jag tror nämligen att det är när vi får låna andras ögon och se oss själva genom dem som vi kommer till insikt och blir kloka. Det är så världen förändras. Vi kan aldrig tvinga eller hota och våldföra oss på andra för att få dem att byta åsikt.

Jag tycker inte om vad säljaren sa men jag förstår att han kunde säga det.

Jag tycker inte heller om att Vilks avbildade Muhammed som rondellhund även om jag tror att jag förstår hur han tänkte . Han anser säkert att provokationen i sig själv är den konst han skapat. Men i så fall föredrar jag nog hans konstverk snedstreck svartbygge på Kullabergs fyr. Det provocerar bara vår lagstiftning i det här landet och inte andra människors religiösa övertygelse utanför Sveriges gränser. Att avbilda Muhammed i ett läge som det vi har i världen är enbart idiotiskt anser jag!

Jag tycker inte heller om att den svenska flaggan bränns eftersom jag är svensk och det är min nations symbol. Jag blir däremot inte kränkt av att den brändes, men ledsen. Ledsen över vad jag ser som en vedergällning, en hämndaktion som inte tillför något konstruktivt i en infekterad världsfråga.

Bara för att jag har den åsikten så har jag har ingen rätt att bunta ihop alla med samma religion som flaggbrännaren och uttrycka min avsky över dem allihop tillsammans.

Flaggbrännaren har inte heller rätt att bunta ihop mig med Vilks bara för att jag är svensk. Jag tycker att även han har gjort fel naturligtvis. Men eftersom jag kan gissa att han gjorde som han gjorde för att han har en religiös övertygelse och att han därför tog detta med rondellhunden väldigt hårt och kände sig personligt kränkt. Religion är alltid personligt, kanske kan nationalismen också finnas på ett personligt plan men hos mig gör den inte det.

Det fanns svenskar som brände den amerikanska flaggan under Vietnamkriget till exempel. Jag är övertygad om att det fanns amerikaner som blev djupt kränkta av det. Jag vet dessutom att det fanns amerikaner som inte alls ville att deras land skulle föra krig i Vietnam på den tiden. De är nog mer nationalistiska än oss svenskar över lag och därför tror jag att även de som inte ville ha Vietnamkriget kände sig kränkta när den amerikanska flaggan brändes i protest här i Sverige.

Mina honörsord är och förblir de samma, ödmjukhet och förståelse för andra framför allt! Till det kan man lägga en portion vidsynthet och respekt också. Då får man ett framgångsrikt recept mot människors ondska.

Vilks rondellhund var inte ondskefull i allas ögon, men med den religiöse fanatikerens ögon var den det. Med den djupt nationalistiska svenskens ögon blev naturligtvis även flaggbränningen ondskefull…

Men ingen kommer till en fredlig lösning med hjälp av hämnd, hat och generaliseringar i den här frågan. Då har förståelse och insikt i orsak och verkan större effekt och är mer värt att kämpa för i så fall, men det är min åsikt…

2 tankar om “Rondellhundar och bränd flagga”

  1. Du är verkligen på hugget just nu, långa bra texter. Jag kunde önska att människor tänkte som du just skrev.
    Att vi finns här alla på jorden vi är av olika kön, vi har olika religion, vi kommer från olika kulturer och har olika bakgrund. Men vi är människor alla på gott och ont, vi är här för att ta hand om varandra och den jord vi bor på och den natur vi lever i.
    Vi är inte här så länge och då borde vi utnyttja tiden på rätt sätt, för att få ett bra liv.
    Varför sträva efter något bättre hela tiden, att leva i framtiden när man kan leva här och nu, vara nöjd med det man har och uppskatta de små tingena
    Vi skall vara rädda om varandra och uppskatta varandra, varje människa har en berättelse att berätta och vill berätta den, det är bara att stanna upp och lyssna.

    Vem vet vad sanning är? och vem har sanningen? Det som gör att människor kan säga att jag vet vad som är sant och försöka pådyvla andra sin åsikt och till och med döda för att de tror att de har sanningen.
    Men ingen har sanningen, vi vet inte, vi kan gissa och tro vad den är.

  2. Ja eller så är det så att det finns lika många sanningar som det finns människor. Det är vad jag tror. Två människor har inte samma åsikter i allt… det finns alltid en eller ett par punkter som olikheterna visar sig på.

    För en muslim är inte sanningen den samma som för en kristen eller en hindu men allas sanningar är ändå sanningar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.