0
0
Jag skrev om skitsnack häromdagen. Idag har jag lyssnat på Staffan igen och han pratade om att få ”cred”, att man kan sola sig i andras uppmärksamhet för sin egen skull. Att det kan gå för långt med det så att det bara är andras uppmärksamhet som betyder något.
Som journalist kan man inte undgå att få sitt namn offentligt på ett eller annat sätt. I kvällstidningarna har de till och med porträttbilder. Men varför ska man skriva egentligen? För att få sitt namn under och sin bild där? Näe faktiskt är det så att media har ett uppdrag att utföra. Journalisterna är arbetsmyror som ska utföra detta uppdrag och det handlar om att informera läsarna om det som är viktigt för läsarna, intressant för dem, roligt för dem och tråkigt för dem. Det är alltså innehållet i det medierade budskapet som är uppgiften.
Men idag kan man ibland få en känsla av att det är alltför många som bara är ute efter att få sitt namn uppmärksammat. Det är inte längre nyttan och glädjen för mottagaren som står i fokus utan i stället är det journalisten själv.
Om jag hoppar tillbaka till det där med att snacka skit så har det lite grand samma syfte i så fall. Ju smaskigare skiten man ältar är desto mer uppmärksamhet får den som häver ur sig den och uppmärksamheten får denne person på den smutskastades bekostnad. Så med andra ord, vad är nyttan i att snacka skit? Jo ungefär den samma som den i den narcissistiske journalistens artikel! Så var cirkeln sluten!
Average Rating