Jag är en Selma

Read Time:5 Minute, 14 Second

…jo så måste det ju vara. Vad blir Tommy då? Jo Lilla Fridolf, eller….?

Tänk hur bilden av oss, kvinnor och män, ska delas in. Ibland blir jag väldigt trött!

Jag är en stark kvinna som skrämmer män. Min styrka sitter inte i armarna och den sitter inte i nördiga tekniska kunskaper heller. Den sitter i att jag förstår mig själv, att jag för det mesta förstår samspelet människor emellan på ett ibland ganska avslöjande sätt. Jo, jag har ”dragit ner byxor” verbalt, det har jag! Men det är ju inte mitt mål att syssla med sånt hela tiden!

Män jag mött i mitt liv, eller ska vi börja med pojkarna, har fått motstånd. Men inte i fysisk styrka. Har det kommit till den sortens strid så har jag varit på väg att råka illa ut flera gånger. Jag har blivit ”nästan våldtagen” två gånger och en gång lyckades det. Men den gången var det ”som tur var” en man jag kände och hade ett förhållande med. Om nu DET gjorde saken bättre…?

Motståndet jag har gett har i stället handlat om ord.

En kille som jag särskilt minns hackade på mig genom hela mellanstadiet och halva högstadiet. Det var ett ständigt hånande, både för att jag hade övervikt och för att mina rötter var i Göteborg och inte i Värmland. Men inte bara. En gång när jag gick i femman eller sexan hade han med sig två kompisar. När jag var på väg hem från skolan gav de sig på mig och tvingade av mig kläderna. De tömde min skolväska i ett vattenfyllt dike också. Efter den händelsen sprang jag hem från skolan varje dag och jag hade ständig koll runt omkring mig. Såg jag någon så ökade jag takten. Jag var skräckslagen.

När vi var ”tuffa” högstadieelever fanns det ett plank där järnvägsövergången låg, vid nuvarande Systembolaget i Forshaga. Där stod alla som rökte. Vi samlades där. Ja, jag var också tuff rökare. Eller tuff å tuff, rätt dum har jag insett nu…
Killen som terrat mig under hela min tid i Skived-Forshaga var givetvis också tuff-dum.
– Ditt fläskberg, flytta på dig, sa han och knuffade mig hårt.
– Håll käften på dig, den förb… väggspringare, fräste jag varpå hela sällskapet gapskrattade häpet.
När de tittade närmare på terroristen så insåg de varför jag kallat honom så. Hans näsa började i pannan. Det fanns ingen tydlig gräns mellan näsa och panna som på oss andra, där som glasögon brukar vila. Han såg helt enkelt ut som om han sprungit med ansiktet före in i en vägg.

När jag hade flyttat till Göteborg fanns det en kille som var kortast i klassen, i åttan. Han hade inte ens kommit i målbrottet på den tiden. Denne lille kille ville ju mer än alla andra killar i klassen stiga i graderna. Han var ju så liten. Å hade pipig röst.
– Kviga, skrek han högt så fort han såg mig.
Jo, jag är och har alltid varit lätt kobent. Det har jag efter min far.
En gång, på en lektion, fick jag nog.
– Sitt ner och håll käft, Fido!
Röt jag. Alla skrattade. Det fick en tvärtomeffekt för den lille med pipig röst. Han steg ju inte i graderna direkt…

Som sagt, jag kan använda ord. Men ska vi prata fysisk styrka så har jag ju inte en chans. Första gången jag höll på att bli våldtagen var i Långedrag. Killen i fråga skulle visa mig och min pojkvän hur sjöräddningen fungerade. Väl inne i rummet där radioutrustningen fanns fick han min pojkvän att ge sig av till affären för att köpa dricka. På det sättet blev han ensam med mig. Jag glömmer inte uttrycket i de ögonen, när min pojkvän gett sig av. Man kan beskriva det som ”icke kontaktbar och väldigt fokuserad” och detta på en enda sak. Vad jag sa gick honom förbi totalt.
Det fanns ett fönster öppet och som tur var fanns det folk bara några meter från huset. Jag skrek till när jag märkte att det jag sa inte nådde fram. Hans händer fanns redan överallt på mig kändes det som och blicken blev simmigare och simmigare men då vaknade han till… som ur en dröm. Han insåg väl att folket på utsidan skulle höra och att han inte hade tre händer så att en kunde hålla för min mun…

Den andra gången var jag i Kopparberg. På en fest försvann en tjej ut ur lägenheten. Jag och en kompis till killen jag var på festen med skulle leta efter henne. Han ledde mig ner i källarförråden. Vi skulle leta där sa han. Men väl där tryckte han upp mig mot en vägg och började dra i mina kläder. Som tur var kom killen jag hade sällskap med till festen ner. Han lyckades puffa undan sin polare och ge honom en smäll på käften…

Den tredje, som lyckades, kommer jag inte att berätta om… Det har jag nog försträngt…

Men trots mina erfarenheter har jag inte börjat hata män. Nej, absolut inte. Men jag vet mitt värde och jag har lärt mig vad jag kan råka ut för. Jag har råkat ut på fler sätt, på krogen, på fester och jag har sett när den där simmiga blicken varit på G hos både en och två män efter detta… Jag vet hur vi kvinnor kan bli behandlade av män. Svenska män utan kulturella skillnader.

Selma?

Jo, igår var jag och Tommy på väg hem från Ikea. Vi har inhandlat diverse möbler som ska skruvas ihop.
– Nu behöver du inte vara sysslolös på ett tag, sa jag med ett lätt skämtsamt tonfall.
– Vaddå, jag har ju faktiskt skottat snö och jag har gjort mer saker idag, svarade han lätt kränkt.

Å jag bara skojade, tänkte att det blir mycket arbete med detta nu. Men han tolkade det som om jag menat att han bara latar sig och inget gör hemma. Ja ja…

Så är det nu för tiden. Den där simmiga blicken får jag sällan se nu när jag fyllt 50. I stället har den stackars karln förvandlats till en Lilla Fridolf som blir dominerad och styrd av elaka Selma, det vill säga jag. Kärringen!

Hm… det finns kanske för- och nackdelar med att vara kvinna och nå en aktningsvärd ålder…? 😉