…och där tittade en orakad och okammad karl tillbaka på honom. Klädd i Helly Hanssentröjan och ett par skitiga blåbyxor med tillhörande leriga och slitna gröna stövlar av jaktmodell.

Klockan var åtta på morgonen och det var dags att gå ut och börja dagen med att ge sig på vedhögen. Den skulle klyvas och staplas i vedboden.

När han vaknade för ungefär en timma sedan hade fru, eller ”käringa” som han kallade henne, redan gått upp och åkt iväg till jobbet som undersköterska på ortens äldreboende.
– Egentligen borde hon inte arbeta. Vilket trams att käringar ska jobba. De ska vara hemma å ta hand om hem och man. Se hur jag ser ut, tänkte han och blängde på sin spegelbild. Precis som en slusk, å det är hennes fel det, muttrade han medan han vände bort ansiktet mot dörren och traskade ut på trappen i sällskap med Ludde.

Ludde är gråhund och hans stora ögonblick varje år är när han får följa med husse på älgjakten. Nu hade han hunnit bli fyra år. Kalle hade fått skaffa sig en ny hund när hans förra livskamrat Stellan hade råkat möta en vargflock i skogen.
– Ja de där odjuren borde utrotas allihop, muttrade han för sig själv när han som vanligt gick förbi hundgården där Stellan trivdes bäst.
Ludde hade inte alls samma känsla för den där hundgården, han ville hellre bo i huset med familjen.

Nej, tänkte Kalle, förr var allt livet mycket bättre. Då fanns fabriken fortfarande kvar och bygden var full av liv och rörelse. Käringarna visste sin plats i hemmen och gubbarna jobbade i fabriken, skötte skog och mark och jagade varje höst. På den tiden fanns det heller inga vargar som det gjorde nu.
– De där förbannade naturmupparna, de förstår ingenting. Hur ska vi kunna fortsätta jaga när de där monstren hotar att äta upp våra jakthundar. Hur ska fåren kunna gå i hagarna och hur ska vi våga släppa iväg barnen till busshållplatsen, tänkte Kalle bittert.

Ja det är mycket som inte längre är som det var i Kalles värld. Nu jobbar alla käringar och lämnar hem och karlar så att de får sköta sig själva. En del av dem har väl hittat nya jobb men många har bara skog och mark att ägna sig åt nu när fabriken lagts ner. När det är dags för älgjakt får man passa sin hund så att den inte blir föda åt varguslingarna som Stockholmfolket inte vill utrota för att de ska berika det där som de kallar ”den biologiska mångfalden”. Något som de själva slipper för den finns ju inte i Gamla Stan eller på slottet!

Som om inte detta vore nog så har det dessutom flyttat in ett helt gäng araber i byn. När byn började avfolkas behövdes det inte längre två boenden för äldre så kommunen lade ner det ena och gjorde om det till flyktingförläggning.

De få ungdomar som bor kvar sitter inomhus vid sina datorer eller pillar på sina mobiltelefoner dagarna och nätterna i ända. De yngre, de som går i skolan fortfarande har inget annat att göra de heller på fritiden.

….fortsättning kanske följer en vacker dag… eller en då det regnar!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.