…att ta det där steget egentligen? Det där med att möta en annan människa, som inte bara har en annorlunda bakgrund än jag själv utan även befinner sig i en svår situation?

Det är svårt att möta en vän som har förlorat en närstående och som sörjer. Orden blir svåra att hitta. Det känns lite på samma sätt med tiggarna och med flyktingar. Svårt med orden i praktiken för att språket inte är det samma. Men även för att dessa människor bär på svåra upplevelser på samma sätt som vännen som sörjer.

Själv är jag nyfiken av mig och jag har min dörr på glänt. Nä den är  nog mer halvöppen. Jag närmar mig försiktigt.

Men jag tänker på alla som väljer att sitta hemma vid köksbordet och ”veta”. De vet en hel del om vilka de är, flyktingar och tiggare. Men de har aldrig pratat med någon av dem som sitter utanför affärerna och inte med någon flykting heller.

Det behöver de inte för de vet ju redan…

Kanske är det just kunskapen, insikten och att öppna upp för detta som är så skrämmande? För vissa är det så skrämmande att de till och med börjat hata…

Men det är inte så farligt! Inte ett dugg och det ger så mycket att förstå. Att göra något för en annan människa blir till en rikedom värd mer än alla pengar i världen.

Cicci Wik
cicci@cvea.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.