…jo, det är så det är.
När jag var riktigt liten minns jag inte om någon påpekade det för mig. Första gången jag blev medveten om det var på förskolan. Med Göteborgsdialekt började jag förskolan på Lamberget i Karlstad. Där gick Thomas också. En kille som skrämde mig från första dagen. Alla barnen fick symboler vid sina krokar, min var en snögubbe. Något som Thomas tyckte passade mig alldeles utmärkt. Jag såg ju ut som en sa han och kallade mig tjockis.
Jo och sedan kom lågstadiet på Parkskolan på Herrhagen i Karlstad. Där fick två klasskompisar i uppgift och välja varannan klasskompis till sina respektive lag när vi skulle spela fotboll eller brännboll. Jag var alltid kvar sist. Varför…? Jo givetvis för att tjockisar inte kan springa så fort och därför inte tillför något till laget givetvis.
Nu minns jag inte i detalj hur det var, men nog fanns det en å annan som kallade mig tjockis på skolgården också. Annars minns jag nog lågstadiet som ganska roligt och att jag hade kompisar.
En gång när jag var åtta eller nio var vi på besök hos mormor i Göteborg. Mina mostrar var där och en av dem tittade kritiskt på mig uppifrån och ner och sedan sa hon:
– Varför är du så tjock egentligen när inte dina syskon är det?
Jag minns fortfarande känslan… Känslan av att vara fel, ful och inte riktigt som jag borde. En känsla av skam, skuld, men var det mitt fel…?
I skolan skulle vi ha redskapsgymnastik och hoppa över en plint. Vi stod allihop i en ringlande kö och en och en sprang mina klasskompisar fram och hoppade graciöst över bocken. Jag kände mig kritisk, hur skulle jag klara av detta…? Fjärilarna for i magen och när det blev min tur gick det som det gick. Jag landade mitt uppe på, på magen. Det gjorde ont. Luften gick ur mig och mina klasskompisar skrattade så de tjöt. Det var första och absolut sista gången jag hoppade över en bock, plint eller vad du vill. Aldrig mer gjorde jag detta. Många var gympalärarna som försökte få mig att göra om det och jag fick till och med läroplanen i gymnastik i läxa en gång för att en av dem ville överbevisa mig om att jag var tvungen att hoppa. Ja ja… Nä, självbevarelsedriften var större än alla elaka gympalärare i hela världen!
På mellanstadiet hade jag flyttat och var ny i klassen. I min klass var de allra flesta väldigt snälla mot mig men de behandlade mig som om jag inte riktigt hörde dit. Armlängds avstånd helt enkelt. Jag var ensam.
Jag minns att en av tjejerna tittade på mig, vänligt men med samma avstånd som vanligt.
– Du e ju riktigt söt ju, sa hon sedan som om hon inte hade sett det förut.
Man kan undra vad hon såg, eller OM hon såg mig alls…?
I min parallellklass fanns en grupp killar som alltid höll ihop. Några av dem bodde utmed vägen jag gick hem och jag minns att jag sprang hem efter skolan så att de inte skulle hinna få tag i mig. En gång fick de fast mig. Tog min skolväska som de skrattade åt för att den var lika ful som jag. Sedan hällde de ut innehållet i en bäck utmed stigen där vi stod. En annan gång skulle de tvinga av mig kläderna. Men så långt kom de inte, jag försvarade mig allt vad jag orkade och jag minns inte riktigt nu vad det var som hände men de lyckades i alla fall inte. Som tur var!
De där killarna snodde min mössa på rasterna och kletade in den i gegga eller stampade på den i närmaste vattenpöl. De kallade mig sumobrottare och fläskberg och de lät mig hela tiden veta att jag var fel och ful.
Men jag lärde mig bli hård mot de hårda. Jag kunde ge igen med ord. Orden har alltid varit mina vänner och när jag gick på högstadiet minns jag ett triumferande ögonblick särskilt väl. Då var det tufft att röka och givetvis stod jag med de tuffa som sysslade med detta på rasterna. En av dem var en kille ur gänget från mellanstadiet. Han hade en karakteristiskt rak näsa utan backe på som vi andra har. När han började med sumobrottarsnacket och kallade mig fläskberg så brann det.
– Håll käften på dig din förbannade väggspringare, sa jag ilsket och mycket högt!
Alla de andra tuffa som stod där tvärtystnade innan de började skratta hysteriskt och jag kände hur jag växte medan killen med näsan såg ut som om han krympte.
När jag flyttade till Långedrag i Göteborg så hade jag inte bara bytt skola, jag var ju även från en främmande kultur och från ett annat land, Värmland och bruksungdomskulturen. Jag passade aldrig in i societetsvärlden i Långedrag och jag pratade värmländska. Kanske var jag inte så tjock egentligen när jag gick på högstadiet. Bara lite kraftig egentligen. Men en kille i klassen tyckte att jag var kobent. Han var kortast av dem och hade inte kommit i målbrottet som de andra grabbarna när vi gick i åttan.
– Kvigan, sa han när han pratade med mig.
En dag tröttnade jag. Då satt han längst bak i ett av klassrummen och jag satt nog i mitten någonstans. Men jag ställde mig upp i full fart och for runt mot honom medan jag fräste åt honom högt och ilsket:
– Sitt ner och håll käft, Fido!
Den gången minns jag också att många av mina klasskompisar skrattade högt och att lille ”Fido” krympte ännu mer och blev mindre än han redan var. Fast han slutade inte ändå… ja ja…
Som vuxen har jag inte mött de elaka orden och jag ingen har snott mina kläder eller saker och förstört dem. Men en kategori som alltid har attityd och alltid vet bättre än mig är alla dessa som alltid har tränat och idrottat. Som alltid vet hur man ska äta och hur jag äter (utan att egentligen ha en endaste aning).
Idrott blev inget jag gillade i skolan direkt. Men jag har alltid älskat min cykel och jag gick på ridskola i många år. Att gå i skogen älskar jag också. Men det har inte blivit så många joggingrundor, inte så många gympass heller. Det var egentligen inte förrän jag hade blivit mamma och Jonatan var fyra fem månader som jag provade på gympa för första gången. Det var mammagympa och jag gick på det tillsammans med min kompis som också fått barn. Det var jätteroligt och gav blodad tand. När mammagympan var slut fortsatte jag med vanlig gympa.
Utan körkort är cykel bra och jag cyklade vart jag skulle i Göteborg under många år. När barn nummer två hade kommit ”råkade” jag hamna på ett intensivpass av misstag på Friskis. Å kort som jag är så stod jag i innersta cirkeln så det var bara att köra. Annars hade jag fått tränga mig ut mellan alla som stod i yttre ring för att komma ut. Å döm om min förvåning, jag fixade det. 🙂
I den vevan var jag via jobbet på en hälsokontroll. Sköterskan där bad mig sitta på en träningscykel medan hon mätte min syreupptagningsförmåga.
– Du har samma siffror som en elitidrottsman, sa hon förvånat efteråt.
Jodå, å ändå hade jag nog en BMI som sa fetma för jag hade garanterat 30 kg övervikt också. För hur jag än tränade och cyklade så blev jag inte smal.
Jag har cyklat ett cykellopp i Götet som är 4,2 mil sju gånger och alltid kommit in samtidigt med de som kom på medeltid. Alltså eliten kom före mig i mål och de glada amatörerna som cyklade för nöjes skull kom långt efter. Två timmar och en kvart tror jag var mitt rekord. Å alltid var det motvind… 😉
Så fort jag har haft med sjukvården att göra så har jag fått veta att jag är överviktig, att jag borde göra något åt det och en del av dem har föreläst om hjärt- och kärlsjukdomar också. Fel och farlig för mig själv alltså.
Jag har ätit dieter av olika slag och jag har gått ner 20 av mina 30 överviktiga kilon vid tre olika tillfällen. Jag kan, om jag vill. Men så börjar jag äta som vanligt och unna mig något emellanåt och där kommer de igen. Swisch säger det så är de tillbaka alla de där 20 kilona.
När jag var gravid gick jag upp mer än 30 kg varje gång och jag gick aldrig ner alla de där kilona emellan de båda graviditeterna. Dessutom hade jag graviditetsdiabetes. Något som läkarna sa skulle ge mig åldersdiabetes i tidig ålder om jag inte tränade och gick ner i vikt. Tränat har jag ju gjort till och från. Hund har jag haft i alla år och de måste ut i alla väder. Men en period satt jag mycket still och rörde nästan inte på mig alls. Då mådde jag skit och så fick jag ryggskott. Men nu rör jag på mig igen.
När jag gick till doktorn med ryggskottet, 2008 tror jag det var, så visade det sig att jag hade fått åldersdiabetes. Sorgligt men bara att gilla läget och börja äta som jag gjorde när jag var gravid. Inga sötsaker, mycket grönsaker, tallriksmodellen och mindre pasta och inget vitt bröd. Mer fibrer och regelbundna måltider. Jo, jag minns ju hur bra jag mådde när jag åt så som gravid. Så har jag ätit nu i sju år. Men vikten? Jo den är som den alltid har varit och lite till också.
Jo, jag ska skriva upp vad jag äter under en dag säger de. Då ska jag se själv hur fel jag äter säger de. Å jag ska ut och röra på mig och bli svettig tre gånger 45 minuter varje dag. Jo, det sa läkaren till mig på vårdcentralen. Det är sant!! Han hade för övrigt en sorglig attityd till mig. Fick mig att känna mig mer fel och ful och skadlig för mig själv än någon annan gjort tror jag. Varje gång jag skulle till honom på kontroll hade jag ångest och när jag tvingade mig in i hans rum och såg hans nedlåtande blickar och blev utsatt för hans kränkande sätt så blev det inte bättre.
Nu har jag bytt till en annan vårdcentral för det var inte lätt att byta läkare. I så fall fick jag själv sätta mig och ringa till hans kollegor och fråga dem om de hade rum för mig i sina patientlistor. Det var ingen som ville hjälpa mig byta läkare när jag frågade de andra i personalen. Så då bytte jag vårdcentral i stället och hittills ta i trä har de varit väldigt mycket bättre där, de jag har mött.
Men faktum kvarstår, de finns där ute, alla de där som tränar enormt mycket och har stenhård koll på vad de stoppar i sig. De vet allihop, att mitt liv som jag lever det, är fel och farligt för mig själv. Ska man tro det budskap som omvärlden ger med alla trådsmala modeller, alla bantningskurer, alla råd och tips om bättre hälsa och smalare tillvaro så är jag ju både fel, ful och farlig för mig själv. Precis som jag varit i hela mitt liv!
Ibland blir jag arg. Ibland suckar jag bara uppgivet och skiter i dem men skammen och skulden bär jag med mig sedan jag var barn. Tänk om jag varit smal, haft tuttarna på rätt ställe, tränat hela tiden och ätit som alla de som gör det. Tänk om jag bara hade varit så duktig och bra, tänk så smal och smärt och vacker jag hade varit då och hur länge jag skulle leva. Nu riskerar jag ju att dö i morgon…
….så det är väl bäst att jag lever varje dag så länge jag kan då!
- Puss på er! Jodå, både väggspringaren och Fido kan också få varsin puss! Men inte läkaren som jag bytte bort… näe usch!!
Du har en gubbe som säkert tycker annorlunda än Du beskriver. Var glad för många ser säkert upp till Dej!
Revansch, ja livet är en berg & dalbana. Nu är det framåt som gäller & i Värmland där ”Ordner dä sej!”
”Tro mej, tro mej, tro mej”!
Jo, jag har ju fått en fin komplimang en gång också:
– Jag har alltid gillat flôtiga brudar!
🙂
Fast det var inte av min gubbe. Där har du rätt, han tycker annorlunda! Å själv tycker jag nog att jag duger som jag är. Jag har en självklar rätt att vara den jag är, så de så! 🙂
Starkt att du orkar dela med dig! det är tungt att inte få passa in! Jag var tvärtom ”för mager” som barn o tonåring, levde med namnet ”Spinky”…
Kram
Tack Annica! Jag tycker inte att det är tungt nu. Det var värre när jag var liten och gick i skolan. Särskilt på mellanstadiet under den perioden när jag var ensam och inte hade några vänner.
Idag är det ett irritationsmoment och jag börjar alltid med mig själv när jag känner det komma. Varför blir jag grinig och tvär, vad är det som utlöser detta och varför. Det var ett sådant tillfälle i veckan som gick och då kom jag fram till det jag skrivit ovan…