…som jag haft första halvan av dagarna de senaste månaderna. 

Det är en blandning av sorg och av att ändå ha det bra. En känsla av att aldrig riktigt ha räckt till och att tiden kanske aldrig kommer att räcka för att hinna få känna att jag jag räcker till…

Sorgen inom mig är en blandning av min egen otillräcklighet och av saknad efter de som inte längre finns. Den gör sig mer påmind ibland och andra dagar märks den knappt. Men jag bär den med mig, alltid, hela tiden.

Det känns sorgligt att tiden går så fort. Det finns så mycket jag önskar att jag kunde, fick och hann göra innan den tar slut och slutet närmar sig ibland alldeles för fort. Min tid på den här jorden är ju inte evig, jag fyller ju 50 år nästa år. Snacka om overkligt! Fruktansvärt overkligt! Det är många år som jag samlat på mig! Å så känns det ju som om det var igår jag var 15, 20, 25 och 30. Men från den dag jag fyllde 35 till nu har det bara sagt swisch, de här åren har verkligen inte tagit lika lång tid som de åren som var innan dess.

När mamma fyllde 50 var Jonatan två dagar och jag fick permission från BB på Mölndals sjukhus för att vara med på hennes kalas. Det känns ju inte som om det är så länge sedan. Men det är mycket vatten som har flutit under broarna sedan dess… mycket som har hänt och livet har tagit många vändningar sedan dess.

Det finns det i livet som vi skapar själva och det händer att ett och annat blir fel. Så fel att det blir svårt att göra det rätt igen. Då kan det vara svårt att veta om man ska låta det vara eller försöka rätta till det. Men det går bara åt en massa energi så fort jag funderar över en del av det. Så mycket energi att jag bara sjunker.

Det är inte bara en gång utan säkert hundratals som jag funderat över om det finns något jag kan göra åt ett å annat som gått fel… Oftast slutar det med att jag får försöka acceptera att jag inte kan göra något åt det. Att grubbla över lösningar ger mig bara ont i själen och då är det lika bra att lägga det åt sidan. Det som kunde ha varit blev aldrig helt enkelt och snart är det alldeles för sent att göra något åt över huvud taget… Varje gång jag börjar grubbla så kommer jag ändå bara fram till att det inte finns något jag kan göra. Det måste finnas hopp och också och när det har försvunnit så är det nog inget mer att göra…

Mamma är borta, det måste jag acceptera och för det mesta går det bra. Men sorgen bär jag med mig hela tiden. Ibland händer något som jag tänker att det är bra att hon slipper vara med om och uppleva. Men ibland, särskilt när något roligt händer, så önskar jag av hela mitt hjärta att jag fick berätta om det för henne.

Julen blir inte den samma när barnen är vuxna och mamma och alla andra har försvunnit. Min familj, förutom de jag bor med, finns inte här i Forshaga. Kusinerna som firade jul ihop som barn har inte firat ihop sedan vi blev tonåringar tror jag eller vi slutade nog fira ihop innan dess… Å syskonen firar var o en på sitt håll nu för tiden.

Den här julen har jag tänkt på en jul när vi var små. Vi var hos mormor i Långedrag och maten var uppäten och alla kusinerna väntade otåligt på Tomten. Jag som var äldst hade nog mest tålamod. Kanske var jag tio eller elva.

Mostrar och morbror kom och sa att vi skulle gå ut på verandan och titta i fönstren där för nu skulle han komma, Tomten. Å jag ser det avdukade matsalsbordet med kortänden mot verandans rad med fönster ut mot Hinsholmskilen. På båda sidor om bordet, utmed fönstren står alla mina kusiner på rad, en del på tå för att nå upp och se ut över fönsterbrädan. På den stod alltid små fönsterlampor med röda lampskärmar när det var jul och det gjorde det den här gången också.

Dröm om alla kusinernas förvåning när det kommer en spårvagn som stannar mitt framför mormors hus, fast det inte var en hållplats där. Framdörren öppnar sig och ut kliver Tomten bärandes på en stor säck. Så ser han sig för innan han kliver över Saltholmsgatan och kommer släntrande in i mormors trädgård medan spårvagnen fortsätter till Långedrags hållplats.

Kusinerna och mina båda småsyskon skriker och hoppar upp å ner!

Jo, det är nog den mest minnesvärda julaftonen från min barndom. Den och när vi var i Falun då pappa var med fast mina föräldrar var skilda… men den tar vi en annan gång.

Dysterkvisten sitter kvar. Men ute skiner solen och lilla Doris, som är en stor glädje i livet för mig just nu, och jag ska ut å traska i den gnistrande kylan. – 7,9 står det på termometern…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.