DSC09665
En del människor är ormar helt enkelt. Foto: Cicci Wik

…jo, jag funkar så. Det tar tid innan jag har idisslat en del saker klart i mitt liv….

När en person som man tror är ens vän och vill en väl visar sig bara ha spelat teater så sätter det spår i själen. I alla fall på mig… å jag funderar på hur personen i fråga har det med sig själv?

Men det är väl så att människor som är så där rättfärdigar det på något sätt och lägger skulden på någon, eller något annat. Oavsett detta så kan man inte må så bra när man gör som hen gjorde.

Lyssnar, svarar, ler vänligt. Lyssnar, svarar, ler vänligt. Bryr sig om och sedan… sedan vänds allt som från natt till dag eller tvärtom menar jag. Från dag till natt.

Plötsligt är ansiktsuttrycket utbytt. Munnen har snörpt ihop sig och ögonen sticks. Det som sägs är plötsligt förvandlat till giftiga pilar och allt jag säger vänds emot mig.

När jag funderar på vad som kan ha utlöst detta kan jag inte hitta något svar. Inget svar som förklarar nog i alla fall.

Däremot vet jag att jag under tiden i början lärde mig att släppa fram mig själv. Att visa vem jag är, säga vad jag tycker och fatta beslut. Jag vet inte om det var så men ibland tror jag att något jag sa eller gjorde var den utlösande faktorn.

Men egentligen kan det lika gärna ha funnits en uträkning där. Genom att vänligt lyssna, svara och le fick människan mig att koppla av och helt enkelt ”avslöja mig”, visa hen vem jag egentligen är…

Vem visade jag mig vara?

Jo en som inte har samma politiska värderingar. En som inte tycker lika i minst två brännande och aktuella frågor i vår del av världen just nu. Men jag är en sak till, en fri kvinna som valt min egen väg i livet, som inte stannat hemma och tagit hand om barnen, bakat bullar och vattnat blommorna som vi kvinnor förväntas göra.

Nej, mina krukväxter brukar ha tur om de klarar livhanken. Jag har pluggat medan barnen var små för att jag ville vidare i yrkeslivet och jag är inte särskilt duktig på att baka bullar.

…då kommer vi tillbaka till ett tidigare inlägg, då blir jag ett hot!

Jag är innerligt trött på att förvandlas till andra människors sopnedkast, gödselstack eller mulltoa. Att få klä skott för andras sorger, avund, missunnsamhet och besvikelser är BANNE mig inte kul!! Näe!

Jag vet inte om jag lärt mig hantera detta nu heller och kanske är det så att det är något jag ska hamna i för att lära mig. Men jag blir bara trött!

Jag har varit med i sammanhang där det har blivit grupperingar och där jag inte har tillhört någon av grupperna. I stället har jag gillat nära nog alla i alla grupper. För det är så jag är, jag tycker om människor.

Det är inte många som hamnar på andra sidan staketet, som jag inte tycker om och inte klarar av att ha inpå mig.

Visst finns det de som jag känner är på samma våglängd och de som jag inte har den känslan med. Men även de som jag inte känner mig nära tycker jag om. Det är bara så jag är och det får jag leva med. Att jag tycker om människor som kanske inte tycker om mig.

Men OM jag nu inte skulle tycka om någon så är det sällan hela personen som jag inte tycker om, det brukar vara något denne har gjort som jag inte tycker om.

Ja, jag menar som en person som var klokheten och visheten själv. Med drömmar och visioner som jag verkligen såg fram emot att hen skulle se till att nå. Denne någon visade sig ha ett agerande mot sina medmänniskor som helt och hållet saknar logik. Att ställa frågor och sedan göra sig oanträffbar när svaren kom. Eller att gå med på att samarbeta och sedan köra sitt eget rejs i alla fall och bli sur för att de andra inte gillar läget…

Eller att försöka spela schack med sina medmänniskor för att nå sina egna mål utan hänsyn till dem som drabbas…

Ja ja, nu ska jag göra annat än skriva vidare på detta.

Scha scha bloggen!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.