jag_nerifranoupp…och det har gått två veckor sedan min sista projektanställningsdag,
31 mars. Tiden bara rusar, det känns så ibland i alla fall.

Jag behöver alltid bromsa och reflektera över saker och ting då och då. Det har jag knappt hunnit med på sista tiden känns det som.
Men NU gör jag det.

Ibland händer det att jag har ett samtal med någon om något viktigt som bara blir. Så blev det i förra veckan. Det bara blev så att jag och en klok kvinna kom in på ett område i samtalet som inte alls hade med det vi skulle prata om att göra.

Jag har reflekterat mycket över just det samtalsämne vi kom in på under det senaste decenniet och det blir väl aldrig färdigfunderat kring detta även om tiden gör att saker och ting förändras.

Vi gör saker i livet som försätter oss i situationer, som vi är tvungna att hantera vare sig vi vill eller ej. Jag tror att alla förr eller senare hamnar i situationer som de måste hantera även om det är besvärligt. Men ibland misstänker jag att vissa av oss väljer att blunda och låtsas som om det inte finns, det där jobbiga. Det blir ju enklare då, om det inte finns….

I mitt liv är relationer viktiga och ibland svåra, när det inte fungerar sörjer jag och tycker att det är ett misslyckande. Å nu menar jag inte att relation är det samma som en parrelation. Jag menar relationer vi har till alla medmänniskor runt om oss. Alla, både de jag möter korta stunder eller får en livslång relation till och alla relationer där emellan.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak, sägs det. Trots det kan jag känna mig ensam i en del av de relationer jag ingår i. Så blir det när min motpart ibland blundar eller kanske lägger över skulden för det som blivit fel på mig.

Jag tänker också att jag är för snabb många gånger att ta på mig skulden när det blir fel. Det händer att jag måste påminna mig om att vi alltid är minst två i en relation och ingen är felfri och därmed kan ingen heller vara totalt skuldfri i alla fel-situationer.

För mig är det viktigt att förstå mina medmänniskor så långt det är möjligt men ibland är det tyvärr omöjligt och när det händer har jag alltid lika svårt att acceptera att det är så det är. Jag VILL ju så gärna förstå ju!

När jag inte förstår kan jag grubbla länge och väl. Mycket energi har jag spillt på grubbel.

Felsituationer som uppstått för länge sedan och som jag inte kan göra något åt går gärna i repris också. Ja, jag menar att när jag blir påmind om en relation där något sket sig så kan jag ta upp den där grubbeltråden igen, TROTS att jag inte kommer någon vägen med att grubbla vidare.

Att det blir så beror ju på att om jag kan hitta ett sätt att förstå så blir det betydligt lättare för mig att förhålla mig till personen och relationen.

Visst kan jag skapa mig teorier om hur en person fungerar ibland även om jag egentligen inte förstår alls. Då gäller det att inte stänga dörrar och permanenta teorin som sanning men jag får ändå något att förhålla mig till.

Det svåra i den kråksången är att ta det för vad det är, en teori. Teori är alltid en sorts gissning, en prognos eller som en hjälplinje att hålla sig till om hur det fungerar i praktiken. Den kan alltid visa sig vara fel och då kan man behöva en ny teori om det inte finns kunskap att få om hur det egentligen förhåller sig i praktiken…

En teori för mig om hur människor runt mig tänker och fungerar har ofta både en fram- och en baksida. Framsidan är det som de visar utåt, det jag får se. Baksidan är det som det inte är meningen att jag ska veta om. Det som inte sägs rakt ut om hur de tänker och tycker, det som det ibland i stället pratas om när jag inte är med. Det behöver inte vara skitsnack, det kan lika gärna vara teorier om min person, om hur jag fungerar, tänker och är. Skitsnack är som torpeder under vattnet, det är ämnat att sänka en person totalt och förgöra.

Ibland kan jag känna det som om människor jag har en sorts relation till har teorier om hur jag är som inte stämmer. Jag blir bemött på ett sätt som att jag ska passa i en form som de har gjutit åt mig men den känns obekväm helt enkelt. Det blir svårt att umgås med människor som gjutit en form åt mig och som inte kan acceptera att den inte passar mig…

Världen är inte svart eller vit men nog kan jag tycka att det finns det som är ute i ljuset och det som döljs i mörker.

– Säg inte det när hon hör!

– Men det behöver hon inte få veta!

….ja typ….

Vi är olika. Du är inte alls som jag. Jag är inte alls som du. Ibland har vi olika syn på hur sanning och ärlighet ska hanteras, när man ska säga som det är och prata rakt ur sitt hjärta och när man inte ska det.

Ibland känns det som om jag inte har med ditt hjärta att skaffa alls. Som om du inte har någon som helst anledning att egentligen tala om för mig hur det verkligen förhåller sig. Nä jag får hållas i min ovetskap…

Men du är viktig för mig och jag vill vara viktig för dig så hur gör vi då?

…ja och för mig är alla jag möter lika viktiga även om en handfull intagit en plats i mitt hjärta på min stig genom livet….

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.