0
0
En vän till mig läste mitt tidigare inlägg med rubriken ”Lång dag”. Hon skrev så här:
”Tänkte att det är stor skillnad att vara självständig journalist med inbyggd respekt status från omgivningen gentemot att vara en i en grupp som skall sträva åt samma håll. I gruppen hamnar man i en roll oavsett om man vill det eller inte!”
Ja, det är sant. Vi människor behöver roller för att fungera. Vi behöver ge varandra roller och vi behöver ta roller. Ofta blir det maktkamp och ofta beror det på hur vi själva är mot vår omgivning hur detta artar sig.
Min ambition är att vara ärlig, respektera mina medmänniskor och utgå ifrån att jag själv får samma respekt tillbaka. Nu är det inte alltid jag möter mina likar. Nej, jag möter de som inte tar strid för ärligheten och jag möter de som inte kan respektera mig som den jag är.
Jag möter de som tisslar och tasslar bakom min rygg, demonstrativt för att indirekt visa mig vad de tycker. Eller när de tror att jag är för dum för att se det. Jag möter de som dömer mig efter min vikt, min klädstil, min plånboks tjocklek och mitt ursprung… eller icke-ursprung.
Jo, är jag inte Dalslänning så är jag inte det. Är jag inte Värmlänning så är jag inte det och är jag inte med i den grupperingen eller den så är jag inte det och då är jag ”outsider”, hör inte riktigt dit.
Har jag en grundinställning till min nästa som är vidsynt, som accepterar andras olikheter, så är det fel i vissa sammanhang.
Har jag en mamma som är psykolog så är det fel i en del sammanhang.
Har jag en akademisk utbildning så är det inte alltid det passar in.
Anser jag att samhället ska vara mer för människorna än människorna för samhället så är det fel…
Tycker jag att vi människor har för lite respekt för naturen så är inte det heller rätt i alla sammanhang. Särskilt inte i de där naturen självklart ska tjäna oss människor som resurs och råmaterialodling.
Ja, listan kan jag fortsätta med hur länge som helst.
Men faktum kvarstår. När jag ingår i en grupp med människor så blir det svårt för mig att fungera på rätt sätt om jag inte blir respekterad för den jag är. Blir jag kränkt, eller behandlad nedlåtande på något sätt så reagerar jag. Ingen har rätt att se ner på mig för att jag är den jag är. Jag får lov att vara fet, är det ett problem så är det MITT problem och ingen annans. Ja, såvida jag nu inte är så fet att någon annan inte får plats där de borde få vara närvarande då!
Jag får lov att tycka om den väg jag valt i livet. Jag har rätt att vara stolt över mitt ursprung, över min mamma och min familj hemma.
Jag har rätt till min uppfattning om hur mitt idealsamhälle borde vara. Jag har rätt till min tro och min livsfilosofi om vad som är viktigt i mitt liv och vad som är mindre viktigt för mig.
I min värld får du vara precis som du vill och du får ha blivit den du har blivit på grund av ditt arv, dina val och dina förutsättningar. Du får ha vilka åsikter du vill så länge du inte försöker tvinga dem på mig om jag tycker annorlunda.
Jag respekterar dig och den du är och jag förväntar mig samma respekt och vidsynthet tillbaka.
Får jag inte ingå i gruppen för att jag är som jag är så behöver inte jag vara där heller. Vi lever i ett fritt land och jag kan välja bort din grupp då. Jag kan göra val i mitt liv, det är ingen som tvingar mig till något och särskilt inte om jag inte mår bra av det.
Jag kan finna min plats i en sådan grupp tillfälligt men jag ger inte med mig och jag tänker inte stanna om jag inte får vara den jag är!
På min väg genom livet har förutsättningar och omgivning förvandlats många gånger. Jag har tvingats ta mig vidare i livet med de förutsättningar som stått till buds och det har lärt mig att bli flexibel. Jag är inte rädd för förändringar. Om något inte är bra så är det bara att använda de förutsättningar som står till buds och se till att förändra situationen.
Om man som jag inte har sina rötter i jorden på en geografisk plats där hela livet finns samlat i en och samma omgivning, så är det en styrka att vara trygg i sig själv i stället. Så är det med mig. Jag har inte en enda geografisk plats som är ”hemma” i mitt liv. Jag är hemma i mig själv! Jag vet vem jag är och vem jag har blivit.
Jag kan granska mig själv kritiskt och jag är ofta medveten om mina egna fel och brister på ett sätt som andra i min omgivning inte riktigt förstår… När jag blir missförstådd känner jag mig kränkt och blir ibland arg innan jag hinner analysera situationen.
Men om jag stannar upp och tar ett steg tillbaka och reflekterar så inser jag ofta att den som missförstått mig har sina randiga skäl att tänka och vara som den personen är. Då blir det lättare att förhålla sig till att bli missförstådd utan att bli kränkt av det. Men jag måste erkänna att jag ibland har mycket svårt att förstå hur en del personer låser sig i sin egen analys och tar för givet att det är den enda och rätta sanningen om mig.
Eftersom jag själv kan se mig på en armlängds avstånd så blir det svårt att förstå den som saknar förmåga att se sig själv och sin egen roll utifrån. Det blir ju så mycket lättare att förstå om man kan inse konsekvenserna av det egna handlandet i ett sammanhang där människor ska fungera i grupp.
Men jag har stött på dem många gånger, de som utropat sig själva till ägare av den enda och sanna tolkningen av allt och alla omkring sig. De som VET hur ett samhälle ska fungera. Vilket parti man ska rösta på. Vilken livsfilosofi som är den enda rätta och hur alla borde leva sina liv.
Alla, ja alla som är så saknar empati, respekt och inlevelseförmåga för andra sätt att se och nåde den som inte håller med dem och anpassar sig efter deras visselpipa!
…”du skulle sett, tänk att hen gjorde så!!?? Jaaa, HUUUR kan hen ha det så, tycka så, göra så, tänka så….” etc etc etc
*DUBBELSUCK*
Men jag vägrar ingå i det där skitsnacket! Jag vägrar ingå i en grupp där det ska pratas på det sättet, där man kan vara så inskränkt att man inte inser att alla har rätt att vara som de är! Man kan fördöma en handling, men man kan inte fördöma en människa! Å nu var det JAG som ägde sanningen! Så det så!
Average Rating