…sammanfattningsvis: Jag har fram till nu skaffat mig många erfarenheter, lärt mig mycket som jag haft nytta av och har mycket kvar att uppleva och skaffa erfarenhet av.

Familjen

Mamma är borta och henne saknar jag väldigt mycket till och från. Hon finns alltid i mina tankar och jag är tacksam eftersom hon gett mig de förutsättningar jag hade när jag började mitt vuxna liv. Många väldigt bra förutsättningar faktiskt och mycket klokheter, tack mamma!

Någon pappa har jag aldrig haft så ibland när jag ser eller hör om någon annans relation till sin far så har jag svårt att förstå tror jag. Men jag har ju märkt att jag missat något i livet… Men kan man sakna något man inte vet vad det är…? Hm… ja ja… det är väl en helt annan sak.

Syskon har jag och som barn älskade jag dem kanske inte alltid… men vem gör det? Av mammas och biologiska pappas relationer till sina syskon har jag lärt mig att det inte alltid är lätt att vara syskon som vuxna. Något även vi fick lära oss, jag och mina syskon. Men jag minns att mamma hade både jättebra och urusla relationer till sina syskon och så har det blivit för mig med! Alla mynt har både en fram- och en baksida och framsidan på mitt syskonmynt är jättebra och det är mycket tacksam för idag. 🙂

Jodå, jag har varit gift och skillt mig och det har gett mig många fina minnen och lärt mig vad sorg över misslyckande innebär. Men framför allt har det gett mig mina två fina grabbar som snart är vuxna nu. Jag är stolt över dem och vad det blivit av dem. Heja er, Jonatan och Ruben!

De erfarenheter som ett samboliv ger där två ex och två barnaskaror ska samsas har jag också skaffat mig. På gott och ont. De goda erfarenheterna är att vi alla har lärt oss ha det riktigt bra när vi är tillsammans. Visst var det svårt ibland i början, men jag har hört om andra i den här situationen som haft det JÄTTE-JÄTTE-MYCKET svårare än oss. Idag har alla ”våra barn” blivit fem fina individer som jag vet har alla chanser att göra sina liv till bra liv.

Utbildning och jobb

Jodå, jag hade en gång i tiden tänkt satsa på min konstnärliga ådra egentligen. Men jag var inte mogen för det som 18-åring och kanske borde jag haft bättre ekonomiska förutsättningar för att utbilda mig. Men skam den som gav sig, jag pluggade och jobbade om vart annat och ibland samtidigt när mina barn var små.

Det gav mig (nästan) en filosofie kanidat i medie- och kommunikationsvetenskap (det blev tyvärr bara en halv C-uppsats men annars tog jag alla poäng jag skulle plus lite till och några kurser med högsta betyg också).

Som småbarnsförälder och ensamstående med en fast tjänst som vårdbiträde i äldreomsorgen fanns det däremot inga chanser att få komma på intervju ens när jag sökte jobb. Jo, förresten EN gång blev jag kallad. Jag hade säkert skickat 300 ansökningar när detta hände. Jobbet fick jag inte, men längst ner i standardbrevet som talade om att tjänsten gått till någon annan stod det; ”Tack för en MYCKET trevlig intervju!” Alltid något! 🙂

När jag åkte på besök till Forshaga med mina barn sommaren 2002 så visste jag inte att jag skulle flytta hit året efter. Men när jag tog det beslutet så tänkte jag att jag ändå inte får något jobb med min utbildning som bas så jag kan lika gärna flytta. Då får jag ÄNTLIGEN en chans att sluta på Landalahus i alla fall, något som var målet med att utbilda mig. De gamla är anledningen till att jag stannade i yrket i 15 år, men organisationen, lönen och samhällets syn på de som arbetar inom den sektorn var anledningen till att jag ville därifrån.

Här i Värmland hamnade jag i Molkom, på folkhögskolan. Där läste jag journalistiklinjen och kände att jag hittat mitt yrke. Det kändes som handen i en handske att lära sig det yrket!

Men jobb…? Ja om det är svårt att få informatörsjobb så är det nog nära på omöjligt att få journalistjobb så frilansandet fick bli min gebit. Å tur hade jag också för jag fick ta över efter Sten Slottner som redaktör för tidningen Miljö&Hälsa i december 2005 och det uppdraget tampas jag med än idag. Det är alltid lika lärorikt, jag lär mig något nytt varje gång jag ska göra ett nummer av tidningen och jag älskar att redigera och göra layout och bildbehandla.

Jodå så att… jag tycker nog att jag fram till nu har lyckats bra med utbildning och jobb också. Ja, jag har ju varit SÅ mycket mer än bara vårdbiträde i äldreomsorgen också innan jag hamnade där. Jag har jobbat i affär, i restaurang, i tvätteri, i lågstadiet och som barn och hemhjälp… Personlig assistent har jag varit och innan jag började på Landalahus äldreboende var jag i öppna hemtjänsten i Johanneberg. Hm, jag har säkert glömt något jobb jag haft oxå… men allt det där var innan jag hamnade på Landalahus.

Jag har varit mycket ideellt engagerad fram till nu också. Både i Naturskyddsföreningen på både regional och lokal nivå och i företagarsammanhang, i Företagarna och i Älvorna – Forshaga Kvinnliga Företagarförening. Men kanske ska jag inrikta mig mer på mitt eget företagande i framtiden i stället för att arbeta ideellt så mycket som jag gjort fram till idag? Att arbeta ideellt är både krävande och ganska ensamt tycker jag, vi är några få som brinner men de allra flesta verkar ha anslutit sig till ”nånannanismen” som innebär att de har idéer och tankar om vad som behöver göras men det är någon annan som ska göra det… Hm, ja där kom lite gnäll…
Idag

…har jag det bra. Jag bor i världens mysigaste hus och jag har världens snällaste sambo. Vi har fem halvvuxna barn som alla artar sig bra. Han har fast jobb på samma adress sedan 1973 och själv kämpar jag på i mitt företagande som ännu så länge går bra för det mesta.

 

Framtiden

…får väl visa vad den för med sig. Men ska jag önska mig något så är det att kunna vidareutveckla mitt företag på något sätt. Hur och på vilket sätt får tiden visa….

Så där ja! Livskrönikan avklarad!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.