…, det funderade jag på när jag vaknade idag. Svaret är egentligen ganska enkelt. Jag blir arg när någon, jag eller vem som helst annars, råkar illa ut på grund av andra människors eller samhällets obetänksamhet eller brist på omdöme och eftertanke.

Jag tänkte efter och kom fram till att ett av de tillfällen jag varit riktigt arg på senare år så kom ilskan ur frustration och en känsla av att bli kränkt.

Nästa tanke blev, varför? Svaret på den frågan är att de personer som var närvarande vid det tillfället var människor som jag älskar och frustrationen kom sig av att just de inte lyssnade och förstod. I stället lyssnade de med ”sina glasögon på” och missförstod mig. Sedan låste de sig vid SIN tolkning av mig och vägrade ens försöka förstå när jag ville ge dem min förklaring…

Frustrerad blev jag för att de låste sig i sin tolkning och kränkt blev jag när de saknade förmåga, eller kanske inte ens VILLE se saken på fler sätt än genom sin tolkning. De gav sig själva tolkningsföreträde helt enkelt.

Genom deras glasögon framstod jag som någon helt annan än den jag egentligen är, jag fick en helt annan agenda än den jag har och hade där och då.

Eftertanke

Om en annan person ska tala om för mig vad jag känner, varför jag känner som jag gör, vad jag egentligen är ute efter och varför jag vill det jag vill. Ja då ska han eller hon först ha studerat mig och mina handlingar så att den som ger sig på detta verkligen känner mig.

Ska någon tala om för mig vem jag är och varför så ska det vara utan förutfattade meningar och redan utvalda tolkningar. Annars kan jag vara utan detta faktiskt.

Konstruktiv kritik är en annan sak. Men just det där lilla ordet ”konstruktiv” innebär en viss flexibilitet faktiskt, vilket inte alla tänker på tror jag. Att tala om för mig vem jag är och utgå ifrån att den egna tolkningen är den enda sanningen om mig fungerar inte. Konstruktiv kritik tar jag gärna emot men då vill jag först bli förstådd, annars blir jag naturligtvis kränkt.

Vissa människor har slutat lyssna, eller kanske aldrig lärt sig lyssna. De lyssnar helt enkelt bara tills de hittat en förklaring som de kan köpa sedan slutar de lyssna och har redan bestämt sig för hur det är. När jag möter detta hos människor jag älskar så gör det mig naturligtvis både frustrerad och ledsen.

Att få en etikett i pannan som talar om vem jag är och vad jag känner är nog bland det värsta jag vet. Det blir jag alltid arg över. Det är faktiskt så att det finns personer jag inte längre kan umgås med för att de gjort precis just så. Det går ju inte att vara tillsammans med någon som ser en helt annan person i mig än den jag faktiskt ÄR. Det säger sig självt!

Vi människor är mer komplicerade än vi ofta förstår. Det har MIN erfarenhet lärt mig och det har jag i min ryggsäck. Den erfarenheten har gett mig mina glasögon som jag ser andra genom. Det ger mig ett öppet förhållningssätt till andra människor. De är som de är för att de blev som de blev och de har sina orsaker att vara som de blev. Orsaker som JAG inte har en aning om egentligen eftersom jag inte lever deras liv.

Ofta tolkar vi andra på hur vi känner oss själva och det gäller att se upp med det och förstå att var och en av våra medmänniskor bär sina egna personliga känslor och erfarenheter. Det finns ingen som ser världen med exakt samma glasögon som de jag har. Det finns ingen som lärt sig se saker med hjälp av exakt samma erfarenheter som de jag har.

För mig är det självklart, förhoppningsvis, men jag blir arg och ledsen när jag möter andra som gör sina tolkningar utan denna eftertanke.

Lyssna förutsättningslöst

Det är svårt men nödvändigt att försöka låna glasögon som andra har för att verkligen kunna lyssna på dem och förstå. Vad jag menar är att jag släpper min egen tolkning. Jag försöker intala mig att personen jag har framför mig har lärt sig saker och ting om hur världen ser ut och fungerar på helt andra premisser än de jag själv har.

Han eller hon har upplevt saker som kanske inte är självklara för mig och jag kan aldrig riktigt veta hur han eller hon ser saker och ting, reagerar, känner och tänker. Tabula rasa, betyder oskrivet blad på latin. Så försöker jag se alla människor och sedan fyller jag pappret med vad de ger mig av sig själva. Samtidigt måste jag vara medveten om att jag gör mina tolkningar av det som pappret fylls av på grundval av MINA erfarenheter, tankar och känslor. Något som kanske inte alls stämmer med hur min medmänniska tolkat, känner och tänker…

…nä nu hinner jag inte mer för nu ska jag ut och fira 1:a advent…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.