Jag brukar alltid hävda att jag har en självklar rätt att vara den jag är. Naturligtvis anser jag samtidigt att alla andra har samma självklara rätt som jag.

Detta grundar jag på något jag fått med mig sedan barnsben, orsak och verkan. Jo, men vi är alla produkter av våra egna erfarenheter i kombination med hur miljöer format oss och på vilket sätt genuppsättningen påverkat våra förutsättningar att bli vad vi blivit.

Vilka vi blivit har vi faktiskt också själva att skylla. Det är de val vi gjort i livet som gett oss de erfarenheter som har format oss.

MEN och det är ett stort MEN, valen har vi gjort efter de förutsättningar vi haft. Det vill säga vilka val vi ställts inför, vilka som varit möjliga i olika situationer i livet.

Förutsättningarna är olika

Jag menar att en person född med silversked i  mun har haft fler valmöjligheter än den som kom till världen hos en mamma och pappa som söp. knarkade och var fattiga.

På samma sätt har invandrare i Sverige helt andra förutsättningar än svenskar, kvinnor har andra förutsättningar än män, unga har andra förutsättningar än äldre och så vidare…

DETTA grundar jag min rätt att vara den jag är på. Jag har blivit den jag är eftersom jag gjort de val jag gjort efter de förutsättningar jag haft genom livet så här långt. Till det ska läggas att jag fick min genuppsättning i mammas mage och jag har formats av de miljöer jag vuxit upp i vilket också har påverkat mina val i livet och gjort mig till den jag är idag.

Den jag är idag har jag därför full rätt i att vara. Men jag måste också vara ödmjuk…

En gång för länge sedan hade jag en vild diskussion i ett forum med en kille som sa sig vara övertygad moderat. Han påstod att alla föds med samma förutsättningar och därför kan alla gå hur långt som helst. Han påstod också att vårdbiträden och andra lågavlönade fick skylla sig själva. De tog för sig för lite och fick därför dålig status och dålig lön. Alla i den yrkesgruppen hade alltså sig själva att skylla, det var ingen annans ansvar.

Att säga att alla har samma förutsättningar att bli vad de vill är helt fel anser jag. Vi måste ödmjukt förhålla oss till det faktum att ingen har samma förutsättningar som alla andra.

Valmöjligheterna påverkas av förutsättningarna och de har faktiskt större betydelse än många verkar tro. Så även om det finns de som gör klassresor och blir fantastiska personer trots att de haft alla odds emot sig så är det inget som alla kan göra. Det är bara de individer som av olika anledningar får förutsättningar att göra vissa val i livet som lyckas med det.

För mig blir det svårt när jag möter de som INTE tycker att vi alla har en självklar rätt att vara som vi är. När jag inte förstår bakgrunden till deras resonemang. Men jag VILL gärna förstå och då blir det viktigt för mig att få höra hur andra resonerar. I det läget vill jag inte bli mästrad, jag vill ha en förklaring bara.

Sanningen

För mig är sanningen viktig. Ärlighet och sanning är inte bara klyschor som någon hittat på. För mig är de rättesnören i livet. Ibland kan sanningen vara mindre trevlig att få höra, ibland är den rent av olycklig. Den kan göra ont. Men det är ändå den som är sanningen och det är egentligen det enda vi har att förhålla oss till, hur hård den än kan te sig.

När jag umgås med andra människor strävar jag hela tiden efter att inte säga något som jag egentligen inte kan stå för. Jag vill alltid tala sanning. Men ibland måste man hålla inne med den för att det annars skulle slå för hårt, kanske såra någon eller göra någon illa på något annat sätt. Då gäller det att balansera, att se om den är nödvändig i just den situationen eller inte. För att komma med lögner i det läget är INTE min grej.

Men jag vet de som hellre friserar orden efter den de har framför sig än säger sanningen. Det är en sorts diplomati men detta har jag svårt att förstå. Det är dessa personer som jag nog skulle vilja veta vad de har i ryggsäcken för att kunna säga att de också har rätt att vara som de är… En sådan person far med osanning enligt mig, därför att det som sägs alltid blir det som lyssnaren vill höra och inte den egentliga sanningen.

Tanken att vara alla till lags och göra alla nöjda och glada är väl fin om det är den som ligger bakom. Men hamnar en sådan person mitt emellan två andra som har olika åsikter, olika sätt att se på saker och ting, ja då blir det problem. I synnerhet om båda dessa oliktänkare har någon form av relation till ”diplomaten” som säger det lyssnaren vill höra…

Hur fungerar det?

En annan fråga måste jag ställa och det är vart dessa personers egen sanning tar vägen? Att ständigt i alla lägen säga det andra vill höra måste hämma på något sätt kan jag tycka? När får de själva vara ärliga och sanna? Det måste väl ändå vara ett grundläggande behov hos oss alla att vara det…? Eller har jag fel?

Jag tror att vi alla är medvetna om våra egna fel och brister. Men det är väl ingen garanti kanske. Mer eller mindre är vi nog medvetna i alla fall. En del av våra fel har vi svårt att bemästra och det kan försätta oss i svårigheter ibland. Det är nog omöjligt att undvika att de dåliga sidorna gör sig påminda i alla lägen alltid.

När vi gjort saker som fått mindre bra följder. Vart gör vi av de känslorna och de tankarna då? Lär vi av det som skett så att vi kan hantera en liknande situation bättre nästa gång? Ja, det tror jag gäller de allra flesta. Men bara om vi inser vår egen del i det som blev fel. För om vi ser oss själva som oskyldiga offer i alla felsituationer lär vi oss aldrig något om oss själva.

Lär vi oss aldrig något när det blir fel så gör vi om samma sak, om och om igen tror jag. Då kan vi till slut se oss själva som en sorts sociala rättshaverister som ”alltid råkar ut för sådan skit”.

För om det aldrig är vårt eget fel att något dåligt sker så är det ”de andras fel”, då måste det ju vara alla andra som aldrig lär sig och inte jag själv. Eller?

I källaren eller under mattan

Jag tror att vissa av oss är medvetna om vår egen skit, det vill säga det vi gjort oss skyldiga till genom livet. Men hur många av oss kan fronta den? Se den i vitögat och analysera den på djupet?

Hur många av oss är beredda att säga förlåt när vi vet med oss att vi haft fel eller betett oss illa? Ibland har jag en känsla av att vissa jag möter aldrig bär skuld, de är som strutsar eller som gäss.

Antingen stoppar de huvudet i sanden och låtsas att felet som blev aldrig funnits. Men innerst inne måste de ju inse…eller? Eller så är det precis som om det finns en glatt yta på vissa. Det rinner liksom bara av som vatten på en gås och så går de leende vidare. Men är det dålig självinsikt eller är det bara en fasad då…?

Uttrycket ”att sopa skiten under mattan” har man ju hört och det fungerar säkert ofta men bara till en viss gräns. Mattan rymmer inte oändligt mycket skit, någon gång måste det städas även där. Vissa har kanske en hel källare att ösa ner skiten i för de verkar kunna gå genom ett helt liv utan att ta hand om skiten och analysera och säga förlåt.

Självrannsakan och självkritik

Visst är det viktigt att vända blicken innåt och försöka se sig själv i förhållande till andra människor. Att aldrig bry sig om hur man är, eller alltid blunda för sin egen sanning tillsammans med andra människor, lär inte skapa inre harmoni direkt. Det blir som att ständigt fly från sig själv…

Men att vara självkritisk och verkligen SE sig själv är också en konst. Det är inte lätt att böja sig för det faktum att man inte alltid ÄR rätt, GÖR rätt, TÄNKER rätt, BETER SIG rätt. Det är svårt, för att inte säga omöjligt för vissa.

Att inse att det som är rätt för mig inte nödvändigtvis är rätt för alla andra är en stor konst!

Det finns gott om personer som går omkring med vedertagna sanningar. Sanningar som de inte ens behöver basera på något. Det är bara så att de vet hur det egentligen är och sedan behövs ingen analys. Allt de säger är sådant som stämmer överallt i alla lägen i alla väder och för alla andra människor också. Som moderaten jag skrev om här ovan, alla har samma förutsättningar och de som inte  tar för sig i livet får skylla sig själva. Det var hans vedertagna sanning.

Men att våga ha fel är en konst som är få förunnat. Att erkänna för en annan människa att jag hade nog fel är inte lätt. Det är nog bland det svåraste som finns. Ändå kan det vara sanning ibland. Moraliskt etiskt bör vi hålla oss till sanning och inte ljuga, men om vi råkar ha fel och inte kan erkänna det så får det följder tror jag.

Ingen av oss KAN ha rätt i alla lägen. Ingen av oss kan till exempel veta exakt hur en annan människa ska leva sitt liv. Det är bara du som vet hur just du ska leva ditt liv och det är bara jag som vet hur jag ska leva mitt. Det innebär givetvis också att det bara är du som får ta konsekvenserna när det blir fel i ditt liv och jag i mitt.

Irritation och oenighet

Att gå runt och tro att man kan gå ihop med alla människor i alla situationer är en illusion av stora mått. Vi möts i olika skeden i livet, vi har med oss olika saker i våra ryggsäckar och vi ÄR olika på samma gång som vi kan befinna oss i olika faser. Det innebär i sin tur att vi inte alltid förstår varandra, då uppstår lätt friktion.

Jag hittade precis ett citat av Mao; ”Om någon inte retar upp mig kommer jag inte att reta upp honom, men om han retar upp mig så kommer jag absolut att reta upp honom också.”

Den där personen som alltid säger rätt saker till alla klarar sig inte heller alltid i alla lägen. Det kan ju hända att han eller hon stöter på någon som är på dåligt humör, någon som är allmänt avigt inställd till allt och alla just för tillfället. Då GÅR det inte att säga rätt saker. Det skär sig ändå.

Även de där ”säger-rätt-saker-till-rätt-personer-typerna” måste väl också stanna upp ibland och fundera innåt? I alla fall vore det ju på sin plats. Fast jag känner de som alltid ser sig själva som offer när de råkar möta någon som det inte går att säga rätt saker till. Då blir de orättfärdigt bemötta av den som är grinig. De känner sig förfördelade och orättvist behandlade. De sa ju rätt saker och ÄNDÅ!?

Händer det många gånger så blir väl alla de situationerna till skit som måste förvaras någonstans? Eller? Det borde ju behöva städas undan förr eller senare i så fall? Det går inte att sopa den känslan under mattan alltför ofta, även diplomater måste fronta sin skit förr eller senare tror jag. Att känna sig som ett oskyldigt offer alltför många gånger är inget som rinner av som vatten på en gås tror jag! Det stannar kvar och måste hanteras.

Självinsikt är a och o

Att se sin egen roll, sina egna fel och brister är inte alltid så lätt. Jag tror inte att någon av oss klarar av det till 100%. Inte ens om man har vilja och mod. Själv vill jag kunna ta konstruktiv kritik, jag vill analysera mig själv för att hitta mina egna fel och brister. Jag vill också analysera min egen roll i situtioner där jag varit med och det har blivit fel. Men jag vet också att jag aldrig kommer att kunna göra det fullt ut alldeles ensam.

Vi behöver varandra för att kunna bli bättre människor. Men då måste vi samtidigt respektera varandra och vi måste inse att ingen av oss är fullkomlig. Vi måste se att ingen av oss besitter den ultimata sanningen i något som helst läge. ALLT går att se på lika många sätt som det finns individer!

Men ska det bli balans måste vi ha också så mycket självinsikt att vi kan inse att vi aldrig  någonsin befinner oss i situationer där vi har fullkomligt rätt och alla andra fullkomligt fel.

Vi måste inse att vi är en av parterna i varje konflikt vi ingår i. Vi är aldrig oskyldiga offer! Den enda situation då vi kan bli oskyldiga offer är möjligen om vi blir utsatta för någon som totalt saknar självinsikt! Men vi är aldrig offer i möten med kloka och insiktsfulla personer som kan erkänna när de har fel. Där det uppstår konflikt måste vi se oss själva för att hitta fred. Både inom oss själva och mellan oss och de vi möter…

Det KAN hända att vi har fel och de andra rätt… Glöm aldrig det!

Bra citat!

” Viktigt att komma ihåg att ibland GÖR vi fel men vi ÄR aldrig fel.”

”Genom att känna sig själv känner man andra. Har jag svårt att se mig själv – har jag svårt att se andra – därför är det viktigt att medvetet söka upp feedback, hur andra uppfattar mig, för att hela tiden sträva efter att bli bättre.”


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.