Pappa jag och mamma.
Pappa jag och mamma.

…måste ju vara väldigt individuell egentligen om man skärskådar den. Vad jag syftar på här är vilka medel vi använder för att nå vår mening med livet. Vi gör det vi gör, men varför egentligen?

Kanske har vi var och en varsin mening med livet men för mig finns det nog särskilt två saker som spelar mer roll än allt annat. Familjen och vännerna och ”att göra skillnad”.

I min uppfostran ingick två förhållningssätt som extra meningsfulla, det var dels att det är bra med utbildning och dels att man ska göra rätt för sig.

Att göra rätt för sig innebär att man betalar det man är skyldig men också att man drar sitt strå till stacken, det vill säga arbetar och är en del i det dagliga arbete som vi människor gör. Dels en del i familjelivet men också en del i maskineriet samhället.

Att utbildning är bra fick jag lära mig av min mamma och av min mormor som båda tyckte att utbildning är bra.

När jag var 16 var jag osäker och visste inte riktigt vad jag ville bli och den osäkerheten följde mig upp i åren. Egentligen minns jag att kombinationen, inte veta vad jag ville och en vilja att jobba och tjäna pengar inte var så lyckad. Jag fick småjobb i affärer, i restauranger, i en tvätt och praktikplatser på skola och dagis bland annat. Men inget av detta ledde mig fram till vad jag ville bli när jag blev stor.

Av en slump fick jag jobb som vårdbiträde i äldreomsorgen och där arbetade jag sedan i 15 år med att dra mitt strå till stacken. Det här är ett område där jag saknade utbildning men där jag verkligen kände att jag gjorde skillnad varje dag. Mitt arbete där var mycket betydelsefullt för de gamla. Varje dag innebar bekräftelse i vad mitt arbete betydde. Däremot fanns det ingen som helst möjlighet att göra skillnad i ett större samhällsperspektiv.

Det arbete jag utförde för de gamla gav mig mening när jag såg nyttan av det jag gjorde. Men det var bara vi som arbetade där som såg den verkliga nyttan. Ur de högre chefernas och politikernas synvinkel var vi enbart en ENORM kostnadsbelastning och inget annat. För dem spelade det arbete vi utförde egentligen aldrig någon som helst roll utom när det gäller det faktum att vi var och en hade en prislapp. Vi var en kostnad i deras ekonomiska kalkyler, en kostnad som de hade i uppdrag att hålla nere. Arbetet vi gjorde värderades inte i nyttan det gjorde utan i pengar.

Jag läste på komvux när jag arbetade och när jag ”tagit studenten” skulle jag välja högskoleutbildning. Då var jag fortfarande vårdbiträde samtidigt. Ett av alternativen i min ansökan, man fick välja fyra eller fem tror jag, var personal- och arbetsorganisation. Jag minns inte exakt vad det programmet hette, men i studentmun kallades det PA-linjen.

Nu slumpade det sig så att jag kom in på ett av de andra alternativen som var media och kommunikation. Men hade jag kommit in på PA-linjen kanske jag hade arbetat som en kugge i organisationen som inte såg mitt värde som vårdbiträde. Kanske hade jag också omvandlat vårdbiträden och undersköterskor till kostnader i stället för att inse nyttan deras arbete gör…?

Men tillbaka till det här med mening i livet. Idag har jag en akademisk utbildning som jag kompletterat med praktisk utbildning. Jag har flera år som egen företagare som gett mig praktisk erfarenhet inom de arbetsområden som en journalist och en informatör har. Detta är då inom ett helt annat område än äldreomsorgen, men jag gör det jag är utbildad att göra och jag tjänar pengar på det …

Jag vill göra rätt för mig, jag vill betala för mig och det är tufft att tjäna pengar som egen företagare. Dessutom är det hård konkurrens på mitt område, inom media. Jag har en bredd som kan skriva, redigera och jag har stor datavana och många specialkunskaper inom mina arbetsområden. Men jag blir inte rik för det. Däremot betalar jag vad jag är skyldig och jag gör rätt för mig på alla andra sätt så gott jag kan.

Det jag oftast skriver om och sätter på pränt eller får ut på webben är dessutom ofta sådant som ”gör skillnad” i samhället också…

Men det är tufft och ibland blir jag trött.

Jag har aldrig åkt på en räkmacka någon gång i mitt liv, jag har alltid fått kämpa och idag är jag van att ha det så. Jag är van att trampa vatten för att hålla huvudet över vattenytan och jag är van att leva så. Jag undrar ibland om jag skulle klara av att plötsligt få en räkmacka att surfa omkring på…? Ja jag menar om jag till exempel skulle få ett uppdrag som gav mig så mycket pengar att jag inte behöver kämpa för att betala vad jag är skyldig? Eller om jag skulle få en storvinst på lotto eller så…?

Om jag skulle få en anställning som ger mig den månadslön mina kompetenser tillsammans är värda, hur skulle det bli?

Vännerna måste ibland komma på andra plats i min prioritering eftersom det är viktigare med jobbet. För min familjs räkning har det varit mycket lyckat att ha kontoret i hemmet. Mina söner har haft sin mamma hemma även när hon varit fullt upptagen av att arbeta. Att mamma alltid finns där för korta frågor och svar är få tonåringar förunnat idag. Många av mina vänner arbetar heltid med mycket övertid och då är de inte hemma när de arbetar. Då har de en arbetsplats som de åker till eller ännu värre, de har affärsresor som tar dem till andra länder. Deras barn blir många gånger lämnade ensamma och får sköta sig själva. I deras fall är det en stor fördel att det finns mobiltelefoner och datorer och internet.

När jag var liten var mamma aldrig längre bort än ett telefonsamtal men jag minns hur ensam jag kände mig när jag som sjuåring med nyckel runt halsen kom hem efter skolan. Jag kom hem till en tom lägenhet och om jag inte hade någon kompis att leka med så var det väldigt ödsligt hemma.

Mina yngre syskon var hos en dagmamma i uppgången bredvid i samma hus. Där fanns fler barn för dem att leka med och en dagmamma som gav dem att äta och tog hand om dem. Men mamma såg alltid till att jag hade hennes telefonnummer och jag visste dessutom var hon jobbade och dit kunde jag gå själv. Jag minns ödsligheten i lägenheten men jag minns också att jag trots det ändå kände mig trygg…

Trygghet är ett viktigt begrepp. Ekonomisk trygghet är en sak, att känna sig trygg och älskad är en annan.

Ekonomiskt otrygg, med kronofogden i hasorna och helt utan pengar har jag aldrig varit.  Men jag har närmat mig detta vid några tillfällen, dock inte genom eget handlande utan genom att bo ihop med de som dragit sådant på sig. Men jag har aldrig kunnat luta mig tillbaka i total ekonomisk trygghet heller eftersom jag aldrig har varit ekonomiskt oberoende.

Däremot har jag hela tiden haft trygghet i att vara älskad. Jag har haft och har vänner och familj som får mig att känna mig älskad och i detta tror jag att det bor en större och mer värdefull trygghet än den som finns i att vara ekonomiskt oberoende. Skulle jag tvingas välja skulle jag hellre vara fattig och älskad än rik och hatad.

Så nu har jag kokat ner det hela till att meningen med mitt liv inte är pengar, det är vänskap och kärlek!

2 tankar om “Meningen med livet…”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.