0
0
En klyscha men så är det väl, att det inte är själva målet som är målet utan vägen dit. I alla fall om vi pratar om livet. Klyschor är egentligen inte så dumma…
Idag vaknade jag och kände det som om jag gick i ett väldigt motlut. Som om jag traskade i en uppförsbacke som kräver väldigt mycket benstyrka för att jag ska ta mig över alltså.
Jag tänkte tillbaka var jag var år 2000 när jag var (nästan) klar med min utbildning, en fil kand i media och kommunikation.
Med en kvarts miljon i studielån, en anställning inom ett helt annat område och en dröm om att få arbeta med det jag utbildat mig till sökte jag jobb på jobb och fick ständigt samma svar;
– Tack för visat intresse, av de 300 ansökningar vi fått till den utannonserade tjänsten har vi valt att anställa en annan sökande.
Jag sökte nog några hundra jobb och fick komma på EN ENDASTE anställningsintervju. Det kan ju få vem som helst att tappa sugen. Den intervju jag blev kallad till fick jag ett personligt tack av. I brevet med ovanstående standardsvar stod, handskrivet av personalchefen:
– Tack för en trevlig intervju och lycka till!
Det var en uppförsbacke jag gick i den gången också. Och den var värre än den jag vaknade i idag. Då ville jag inte på några villkor vara kvar inom det yrket jag hade. Jag mådde skit och vantrivdes med förhållandena som de var där då.
Det var inte med själva arbetet jag vantrivdes med för det var nog det mest givande arbete jag någonsin haft. Något mer meningsfullt än att hjälpa andra människor och försöka se till att de har det så bra det går kan man inte ha. Inga pengar i världen kan väga upp det. Så är det.
Men vi måste var och en kunna överleva på vad vi tjänar. Det är dagens krassa verklighet tyvärr. Om det bara var meningsfullhet vi behövde så finns det hur mycket som helst att arbeta med.
Lönen jag fick gav mig inte tillräckligt varken symboliskt eller rent konkret. Den var mer som en förolämpning och räckte inte ens till det nödvändigaste. Mat, kläder och tak över huvudet.
Efter 15 år i yrket hade jag kommit upp i en lön på 16 500 kr i månaden för min heltidstjänst före skatt och det gav mig i bästa fall cirka 11 000 ut. Men det fick jag bara om jag inte hade varit hemma för vård av barn eller sjuk själv.
När man arbetar som jag gjorde befinner man sig längst ner i en sträng hierarki av påvar och småpåvar i flera led vilket gör att man alltid blir trampad på. Det är ingen som arbetat där jag var som kan säga att någon lyssnade på dem. Befinner man sig längst ner i den hierarkin blir man ofta bemötta med uttalanden som;
– Det ska inte du bry dig om. Det finns en tanke bakom det här och du är bara biträde.
Varje möte vi hade där vi satt runt ett bord och beskrev vår arbetssituation var det alltid något som skulle behöva mer resurser för att fungera. När det kom på tal fick vi alltid samma svar;
– Jag kan inte göra något åt det tyvärr. Vi har bara den här pengapåsen och den räcker helt enkelt inte till det. Vi måste prioritera.
Ibland var det underförstått att man skulle vara glad att man överhuvudtaget hade ett jobb och fick en lön…
Jag hade en kollega som sa:
– Det är ingen idé att klaga, det är bara att bita ihop och kämpa på.
Med den inställningen är det ju bara att lägga sig ner och ta vad skit som helst. Att aldrig kunna påverka sin arbetssituation är ju hopplöst och hur ska man då kunna utvecklas, hur ska arbetet kunna utvecklas? Jag ville inte vara kvar där. Jag vill aldrig mer arbeta under de förhållandena.
Om jag av någon outgrundlig anledning tvingas tillbaka till det yrket ska jag i alla fall ALDRIG mer arbeta där jag var anställd igen. Jag vet ju att det finns andra arbetsplatser som fungerar bättre även om det säkert inte blir mer i lönekuvertet för det. Det är säkert också svårt att påverka sin arbetssituation även på andra arbetsplatser….
För någon dag sedan pratade jag med en kompis som hade sökt efter ny personal där han är anställd. I ansökningskuverten han öppnat stod den ena klyschan efter den andra. Det finns vissa modeord som han antog att arbetsförmedlingen hjälpte dem att få med i sina ansökningar. Jag tänkte genast på ord som ”spetskompetens” och ”social kompetens” och liknande.
När jag själv sökte jobb vet jag att jag fick tipset att bre på, skriva att jag kunde saker jag inte kunde och så vidare. Överdriva och skrävla om hur bra jag är och så vidare. Men jag kan inte göra det. Kanske var det därför de alltid valt andra före mig?
Jag är den jag är och har väldigt svårt för lögner och överdriva saker. I min värld är ingen perfekt. Allt har en fram- och en baksida och det har även jag naturligtvis. Varför ska jag då bre på och överdriva och till och med ljuga om att jag kan sådant jag inte kan? Hur lever man upp till det om man skulle få jobbet undrar jag då?
Nej, en ärlig och rak beskrivning måste väl vara bättre då? Eller?
Ibland kan det vara rätt så frustrerande att inte ha möjligheter att göra det man vet att man kan. Jag tror att alla som får möjlighet att göra det man tycker är roligt och är bra på gör ett bra jobb. Det betyder också att de som inte får den möjligheten får svårare att göra bra ifrån sig. Fel man på fel plats är inte bra alltså.
Personligen kämpar jag vidare för att få göra det jag älskar att göra. Ibland har jag medflyt och ibland går det emot. Men det ligger hur som helst inte för mig att sätta mig på rumpan och rulla tummarna och invänta bättre tider. Hur det än är så har jag en rejäl drivkraft i ryggen. I motlut kämpar jag därför automatiskt vidare för att komma framåt ibland och ibland har jag turen med mig. Då är det bara att sätta sig och åka snålskjuts på medgången.
Jag brukar alltid framhålla att det inte leder någonvart att fokusera på fel och brister. Det är betydligt mer rätt då att fokusera på hur man kan förändra till det bättre, lösningar är bättre än problem. Hm, det där var kanske en klycha men i så fall är det en bra klyscha för hur kommer man vidare om man inte löser problemen?
Mitt liv är en väg. Den började i Långedrag en dag i maj när göken gol och nu har vägen lett mig till den här stolen, på det här kontoret i mitt hem och Tommys hus i det lilla samhället Forshaga.
IT tar udden av avståndet och gör hela världen till en enda stor arena med massor av möjligheter. För att ta vara på dem krävs en problemlösarinställning för hur skulle det gå om jag fokuserade på problemen?
Average Rating