Kvällsfunderar (grubblar/filosoferar) över människor och möten i livet.

Jag tror att vi möter människor när vi behöver dem och/eller när de behöver oss. Ibland rinner vänskapen ut i sanden. Det kanske är för att behovet tog slut. Kanske blir vi ibland mätta och andra behov tar över. Då behöver vi nya vänner.

Jag har några vänner som betyder och har betytt väldigt mycket för mig. Tänker jag efter riktigt ordentligt så inser jag att några få av mina känner mig nästan,  bara nästan,  bättre än jag känner mig själv. Det är tryggt att veta att de här vännerna finns. De finns där även om det blir långa uppehåll ibland då vi inte ses.

Men så finns det även några av mina vänner som har blivit alldeles speciella vänner. De som alltid kommer att vara speciella för att det finns en djupare förståelse under ytan mellan mig oss. En sorts samhörighet nästan. Ibland liknar det nästan kärlek mer än vänskap men det är inte på DET sättet. Fast på ett plan älskar jag att träffa de här personerna så det är nog ändå en sorts kärlek…. hm…

Just nu finns det en handfull sådana vänner som jag tänker på som speciella. Både kvinnor och män.

Manliga vänner kan ibland bli svårt för utomstående har jag märkt. Det finns många av båda könen som inte förstår. De verkar tro att bara kvinnor kan vara vänner med kvinnor och män med män. Fast så är det inte. Jag har flera manliga vänner och det funkar bra för mig.

Nä nu ska jag sluta skriva. Det är läggdags!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.