…har gått till anfall. Ja, i alla fall har det varit så sedan december tycker jag. Det är därför jag inte har skrivit i min blogg. Det vet jag. Orden är liksom inte självklara just nu.

Ibland tänker jag att det är någon som har agg mot mig som sitter någonstans och tänker illasinnade tankar med mig i fokus. Det är i alla fall som om det kommer negativ energi någonstans ifrån och försöker invadera mitt liv just nu. Frysen går sönder, inget verkar bli riktigt som jag tänkte och det är fler små saker som inte riktigt är som de ska.

Ibland känns det som om den är personligt riktat mot mig från någon, någonstans.

Jag brukar ha god kontakt med min inre kompass men det känns inte som om jag har det just nu. Jag känner mig en aning vilsen i tillvaron då och då helt enkelt.

Alla medaljer har givetvis både en baksida och en framsida. För det mesta brukar jag lyckas hålla mig ganska balanserad och försöka vara medveten om båda sidorna. Det positiva på framsidan väger upp det negativa på baksidan.

Men ibland är det som om en dimma sänker sig över framsidan medan baksidan blir mycket tydligare.

Att det blir så, beror det på negativa krafter som kommer inifrån mig själv eller har jag rätt när jag ibland tror att någon annan sitter på sin kammare och önskar att jag ska ha det mörkt, trist och svart…?

Jag gör i alla fall vad jag kan för att undvika personer som jag vet stjäl min energi. Det finns några här på orten och det finns några på andra håll också.

Om jag ägnar dem för mycket kraft blir det svårare för mig att ta mig tillbaka till min inre kompassriktning och det är ju inte bra.

Kris i livet

Kriser har man då och då i livet. Min värsta var nog ändå när jag var runt 35. Då började det med en djup depression. Den tog jag mig så småningom målmedvetet ur. Men jag lyckades ta mig upp på isflak i en orolig sjö. Det var ingen trygg tillvaro när jag hela tiden kände det som om jag skulle falla och som om jag var ensam i min kamp.

Bättre fly än illa fäkta finns det ett talesätt som lyder. Men ibland måste man välja sina strider också.

Jag är enveten som få och jag är trygg idag om jag jämför med hur det var då. Bägge fötterna står på jorden och livet är faktiskt rätt bra även om det tidvis kunde vara bättre på vissa punkter.

Den negativa energin sveper omkring mig men den kommer liksom aldrig riktigt åt mig. Inte som den gjorde när jag var 35, då var den på insidan min själ. Det är ett område som jag sedan dess äger. Där är jag hemma. I mig själv. Det är en trygghet i det som inget kan rå på oavsett vad som händer runt omkring mig och det känns i alla fall bra mitt i eländet.

Elände och elände förresten… Jag klarar mig alltid! Den vissheten finns där och jag är inte ett dugg orolig för mina närmaste heller. Jag har en sambo som också är enveten som få och som alltid klarar sig på ett eller annat sätt och jag har två söner som är vuxna nu. Mer eller mindre i alla fall. De har vuxit upp till två bra killar som jag är säker på klarar sig bra också.

…men trots det längtar jag efter värmen, våren och jag vill ha tillbaka kontakten med min inre kompass, så som den är när den är som bäst. Inte som nu när det är störningar där hela tiden!

Men då och då går mina tankar till en person som jag tror har det MYCKET värre. En som jag hoppas kommer ut på andra sidan tunneln i ljuset, stärkt och tar nya tag… Det finns ännu en person som kommit att betyda mycket för mig som jag misstänker också går genom en kris just nu… så ensamma är vi aldrig när det är så här… Dessutom finns det ALLTID de som har det ännu värre…

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.