…än att bara bli älskad av alla andra. Jo, men så är det. Ingen kan älskas av alla, inte ens den som lägger ner energi på att få till det…

Det slog mig just. Förr när jag var yngre blev jag ofta förvirrad av alla som skulle berätta för mig vad jag skulle tycka, tänka, säga, göra och hur jag skulle se ut. Nu för tiden blir jag arg när det händer!

Vad är det för människor som gör så? Sådana som själva har någon som berättar för dem hur de ska göra…? Det är inte bara fel att göra som andra säger åt en utan att reflektera själv först. Dessutom är det faktiskt omöjligt att göra som alla säger. I så fall får du ju ändra frisyr, arbete, utbildning och politisk åskådning och tro stup i kvarten.

Idag har jag lärt mig att jag har alla svar på vem jag är, vad jag tycker och vad jag vill inom mig själv. I min själ, eller var det nu sitter, finns svaren. De frågorna behöver jag aldrig fråga någon annan om.

Men det finns ett annat problem. Nämligen att verkligen stå för det också. Ja, jag menar när de där ”besservissrarna” kommer och talar om för dig vad du ska göra, att då verkligen säga ifrån om du inte vill. DET kan vara svårt.

Säger du att du inte känner för att göra som de tycker så kanske de slutar älska dig, eller så kanske de inte ens börjar älska dig…?

Att ständigt hitta svar till människor som vill att du ska göra si eller så utan att trampa någon på tårna kan ju vara bra. Men att inte kunna det utan svara svävande, eller låta folk tro att du ska göra som de vill att du ska? Nej då är du ute på hal is tycker jag! Alla KAN inte älska dig och hur kan du älska dig om du ljuger till höger och vänster, vita lögner är inget man ska ha som standard tycker jag.

Jag skulle då aldrig kunna leva med mig själv om jag avlämnade vita lögner till alla i stället för att säga nej med en gång!

För om du säger till någon att ”vi får se, kanske” så har du gett ett halvt löfte. Eller hur? Men säger du ”nej, jag kan/vill inte” så har du gett ett rakt besked.

Jag känner några som inte kan säga ”vi får se” ens, utan som ger ännu mer svävande svar. Kanske till och med säger ”ja” med munnen medan ögonen säger ”nej”. När jag ser det och ställer personen i fråga mot väggen så framhärdar denne med sitt ”ja” fast ögonen fortsätter att säga ”nej”.

I det fallet tappar jag förtroendet för personen i fråga. Hur ska jag kunna tro på dubbla budskap..? Men när det händer måste jag förhålla mig till detta på något sätt. Alltså väljer jag att ta orden före blicken och personen i fråga får ju göra det som svaret ”ja” nu gällde då! Men jag hoppas innerligt att jag inte baktalas som ragatan som ”tvingade” till något… vilket jag tror är fallet ibland!

Återigen, att vara ärlig och säga som det är måste väl ändå vara det som känns bäst innerst inne…? Eller…?

Hur mår en person som säger ja till saker med munnen men nej med hjärtat flera gånger varje dag? Jag skulle i alla fall ha svårt att älska mig själv då!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.