Per jag och Stefan 1983-84
Till vänster Per efternamnet har jag tappat. I mitten jag och till höger Stefan Jonasson. Vi gick på Komvux, på Fjällskolan i Masthugget tillsammans 1983-84. Vi tre var de tre musketörerna en period...

….”Life is a Rollercoaster med Ronan Keating, försommar med vinden i ansiktet…

Solen sken, måsarna svävade mot en blå himmel och vinden fick håret att fladdra bakom mig där jag for fram på min cykel. Det var nog i närheten av tågbron över Göta Älv vid Gamlestan. Jag hade den här låten i öronen och jag bara njöt…

På Spotify har jag skapat en låtlista som heter just ”Minnenas musik”. Den här låten är en av dem. Och jag har tänkt många gånger att jag ska skriva blogg medan lyssnar och skriva ner mina minnen som kommer medan jag lyssnar. Jag tror inte att jag är ensam om att ha musikminnen. Vi är nog många som kopplar musik med en händelse, en tid i livet, en känsla…

Nästa låt i listan är So strong med Labi Siffre. När jag hör den här låten minns jag en soffa i rosaaktig plycsh. Det var en bäddsoffa i två delar. En tvåa och en trea. Kuddarna var lite dumma när man satt i den för de ville gärna glida ut och ryggkuddarna gled ner bakom.

Soffan stod i en etta på tredje våningen i ett rivningsfärdigt hus strax nedanför Ramberget på Hisingen. Om du la en boll i köket så rullade den utan att du gav den fart ut i vardagsrummet. Där bodde jag vårvintern 1989 efter att jag hade flyttat från Härryda. Från huset i Björksjödamm som var det första huset jag köpt i mitt liv… Men jag kunde inte bo kvar där ihop med mannen jag levt med i fyra år, jag var helt enkelt tvungen att flytta…

Lägenheten med soffan tillhörde egentligen en före detta anställd i affären där jag handlade när jag jobbade i hemtjänsten. Det var min före detta man som hjälpte mig att få den så att jag slapp bo hos mamma.

Skivan med Labi Siffre hade han med sig till mig i lägenheten med soffan. Vi lyssnade på den tillsammans i den där soffan…

Avalon med Roxy Music får mig att hoppa tillbaka ännu längre i tiden. En våtsnöregnvåt motorväg, på väg från Göteborg till Malmö tillsammans med Eva och Tobbe. Väl framme fick vi först inte bo hos Claes och hans familj, men till slut gick det bra ändå… Det var en fredagkväll vi kom dit och på lördagen tog vi flygbåten till Köpenhamn. Jag minns egentligen bilfärden bäst… vi hade väldigt roligt i Köpenhamn också men vad vi gjorde minns jag lite dåligt…

Hela Avalon-skivan gick varm i mitt rum med de gula väggarna i Långedrag också så mitt rum minns jag oxå. Väggtapeten som var vid sängen, det gröna skrivbordet vid fönstret och mormors kassaskåp som stod där inne.

Nästa låt blev The Rythm Divine med Yello och Shirley Bassey. Den förflyttar mig till mitt favoritpass på Friskis och Svettis vid Domkyrkan i Göteborg, ditt jag åkte tre gånger i veckan när Ruben var liten bäbis. Anna hette hon nog, den energiska och glada tjejen som ledde det passet. Hon arbetade även som bröllopsfotograf, jag minns att jag såg hennes namn under foton i GP.

På slutet av hennes pass, till avslappningsövningarna och stretchen hade hon den här låten och varje gång njöt jag i stora drag när den kom. Till slut frågade jag vad den hette, skrev upp det och gick och köpte CDn och jag minns att jag hade ett kassettband med den låten om och om och om igen på ena sidan. Vad hette det nu igen, jo Freestyle, så hette den där lilla spelaren som man hade på den tiden…

Sign your name med Terence Trent D’Arby är en låt som förflyttar mig till huset i Härryda. Rocky, den svarta labradoren är ute på löplinan i trädgården och jag sitter på trappen på altanen med en mugg kaffe och röker. Där ute i skogen kunde jag ha på mig vad som helst och håret kunde få vara som det ville. Jag lyssnade på fåglarna och bäckens brus. Långt bort hördes tåget som fick mig att tänka på Duvnäs… ett ljud som alltid får mig att tänka på när jag var liten och var i Dalarna..

Men Terence Trent D’Arby får mig att tänka på det lilla huset i skogen. Av någon outgrundlig anledning är jag alltid ensam där. Jag tror inte att Torbjörn var hemma så värst ofta när jag tänker tillbaka på den tiden… Var han hemma var han ute och höll på med bilarna som belamrade den egentillverkade carporten. Eller så högg han ved eller så var han ute och fiskade och då var han ändå inte hemma… Ibland hände det att han satt i källaren och band flugor till fisket också… Ja ja…

The Look med Roxette förflyttar mig till en svettig danskväll på gamla Whitan med Håkan. Vi dansade så svetten sprutade och jag njöt i fulla drag. The Look gör mig alltid glad för det var jag där och då. Vi gick dit och åt ”black&white” i källaren först och sedan gick vi upp till nattklubben och dansade loss…

In the army now med Status Quo förflyttar mig tillbaka till Långedrag. Men inte till det gula rummet utan till ett rum i källaren på ett sutteränghus på Koggegatan. Det var ganska stökigt och luktade instängt där. Men den här låten gick på stereon och det var hösten 1982. Det var då jag och Claes blev ihop igen… den hösten var vi oskiljaktiga och hade planer på att flytta ihop.

Men det var inte realistiskt och i Malmö fick Claes jobb så det var bara att flytta till Skåne. Jag minns att även jag blev erbjuden jobb men tackade nej till det… Jag var hemkär och vågade inte riktigt. Som 17-18-åring var jag ganska feg faktiskt… Fast tänk om jag hade blivit skåning…??? Hm.. nu är jag värmlänning i stället.

Wherever I lay my hat med Paul Young förflyttar mig till Majorna, det är höst 1983 och jag är ledsen över att jag och Claes har brutit upp men glad över att ha börjat plugga på Fjällskolan. Under några veckor den hösten bodde jag hos Maryanne. Vi var ofta ute och åkte i hennes grå Volvo 142. Körde en runda på Avenyn och där var det nästan alltid några killar som fick syn på oss och började följa efter oss. Maryanne körde till Majorna och där lurade vi bort dem och sedan åkte vi tillbaka in till Avenyn.

Ibland stannade vi och klev ur bilen och pratade med grabbarna. Ibland var Cattis och Eva med oxå och då var vi fyra brudar i en grå Volvo. 🙂

Ett par killar vi träffade hade en grön liten bil med PA-system under huven där fram. Vi kallade dem för Bengt och Bengt men det hette de inte…

2-4-6-8 Motorway med Tom Robinson Band var låten jag fick min första kyss till. En blöt och ganska kladdig historia som jag minns det, men det var bara en kyss. Inget mer. I ett mörkt rum i Vargåna i Deje… Hm.. ja ja…

Nä nu ska jag sluta skriva till Minnenas musik för den här gången…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.