Sommaren 2002 åkte jag, Jonatan och Ruben till Lingonstigen 5 i Forshaga för att hälsa på Tommy Svensson, en kär vän från förr. Mamma körde oss till stationen och medan jag lyfte ur bagaget ur hennes bil sa jag;
– Det är som det är och det blir som det blir!
Vi stannade här i en vecka och…
…den veckan sa det inte ”klick” som det gjorde för kungen och Silvia, det sa ”PANG”! Så sa Tommy förr när han berättade historien om oss för alla som ville höra på… Nu har det gått nio år snart och nästa år är det tioårsjubileum.
Vardagen är här men vardagsromantik har vi kvar och när jag hör en viss låt så kommer ett särskilt minne tillbaka. Hur glasklart som helst!
…då minns jag för alltid den där dagen i augusti 2002 då jag var så ledsen.
Vi var tillbaka i Eriksbo och jag och barnen hade varit ute och gått nere vid Lärjeån. Det hade varit diskussioner om både det ena och det andra med deras pappa den där dagen. Men det är så det är innan saker och ting lagt sig efter en skilsmässa…
När man är gift, sambos och ihop en längre tid hittar man sina platser i en relation. Den platsen blir till en sorts vardagskostym och den vänjer man sig vid.
När man skiljer sig, separerar så måste man vänja sig av med den. Kostymen som varit en trygghet passar inte längre och man blir som Bambi på hal is i relationen till sitt ex.
Ibland tycker man att det är den andres fel att man halkar på isen, ibland gör man det ändå. Men man är inte bekväm. Inte förrän man hittat en ny kostym att ha på sig… Eller när man vant sig vid att hålla distans till den man förr inte hade någon distans alls till.
Hur som helst så var det en av de där dagarna när jag kände mig som Bambi på hal is, när jag var förtvivlad över att jag bara halkade omkring och inte kunde hitta balansen i tillvaron.
Den där dagen hade det faktum att jag hade varit i Forshaga och att det sagt PANG flyttat en bit ifrån mig. Just där och då hade livet efter skilsmässan tagit över och jag hade hade just då inte det stora gläjdeämnet i livet, Tommy, så nära.
Det var bara den där förtvivlade halkiga situationen som fyllde mitt medvetande när jag klev in genom min lägenhetsdörr.
Så lyssnade jag av min telefonsvarare och vad hör jag då? Jo, Tommy, och med sin gitarr sjunger han:
Jag minns inte detta själv men Tommy säger att vi sjöng den medan vi promenerade från hållplatsen i Hjällbo mot Eriksbo den sommaren. Vi hade varit på Göteborgskalaset och vi hade haft SÅÅ roligt!
Jag somnade på spårvagnen och när spårvagnsrösten ropat upp hållplatsen väcker Tommy mig försiktigt och frågar:
– Hjällbo, är det bra eller dåligt?
Jag har fortfarande roligt åt den frågan för jag ser den ur ett annat perspektiv också. Så ja, är Hjällbo bra eller dåligt? Hm, det beror nog på vem man frågar…
Men känslan jag fick när jag ledsen och bedrövad lyfter luren, lyssnar av telefonsvararen och hör den underbara stämman sjunga denna fina låt för mig är obeskrivlig.
Den känslan finns där varje gång jag hör ”Morgon på Kungsholmen” och den gör sig påmind då och då i vardagen också…
Tommy är mannen i mitt liv!
Vi har fått varsin ny kostym och ett nytt liv tillsammans och vi har tillsammans upplevt både gläjde och sorg och jag minns faktiskt än hur jag längtade så hjärtat höll på att brista varje kväll när jag skulle sova i min säng där i Eriksbo…