Igår skrev jag om människor som ser sina medmänniskor som konkurrenter. Efter ett samtal med en vän igår kom jag på att det finns två sorters sätt att se sina medmänniskor som konkurrenter. Hon säger att hon är tävlingsmänniska och som sådan ser hon naturligtvis sina medmänniskor som konkurrenter.

Skillnaden mellan det hon menar och dem jag syftade på i gårdagens blogg är att en tävlingsmänniska är i behov av sina medmänniskor för att kunna tävla medan de andra känner sig hotade av människor i sin närhet. Inte bara på jobbet och hemma utan överallt i alla sammanhang.

Som tävlingsinriktad ser man sina medmänniskor som jämställda och man kan njuta av en ”god match”, det är något positivt i det om det inte går till överdrift. Två lika kan sporra varandra så att båda når långt och det är ju bra.

Men det andra sättet att konkurrera går ut på att till varje pris manövrera ut sina motstådare som annars kan ta den egna platsen på alla möjliga sätt. Inte bara i en situation, i ett tävlingsmoment utan i den här konkurrensen handlar det nästan om liv och död. Det gäller att verkligen oskadliggöra sina motståndare så att de inte kan komma upp till samma nivå som man själv är. Herre på täppan är målet och alla andra ska helst stå nedanför tronen och se upp på den som vinner den här konkurrensen.

En tävlingsmänniska kan samarbeta med andra på många sätt men om de spelar ett sällskapsspel så kommer tävlingsinstinkten igång. Eller om det handlar om att söka en tjänst eller om det är att få göra en arbetsuppgift eller liknande. Det är inte riktigt det samma som att ta en kommentar om vackert väder som en utmaning…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.