I torsdags morse tog jag bussen till stan i sällskap med Jonatan som skulle till John Bauer. Han försvann ner i tunneln under stationen och själv klev jag på tåget till Göteborg. Väl där hann jag handla strumpor innan det var dags att ta flygbussen till Landvetter.

Flygplanet till ParisAir France och en fönsterplats var ju inte helt fel! 🙂 Det är så häftigt när flygplan lyfter tycker jag. Att sitta där och kika ut på molnen från ovan är också en helt klart godkänd känsla!

På Charles De Gaulle flygplats var det varmare än i Sverige, nästan sommar fortfarande. När jag kom ut i ankomsthallen stod en taxichaufför där med en skylt som det stod Wik på. Precis som på film! Jag fick ju dra min användbara mening på min knaggliga franska: – Je ne parle pas tres bien francais, parlez vous ingles?

Det gjorde ju inte taxichauffören särskilt bra då. Men vi lyckades prata ändå. Han hälften franska eller tre fjärdedelar kanske och resten engelska och jag engelska och ett och annat ord på franska. Hahaha! Ja ja… det gick!

Vi åkte till en annan del av flygplatsen där vi hämtade upp en journalist till. Det visade sig vara en trevlig kille från Stockholm som är läkare i botten men som skaffat sig journalistutbildning. Vi satt och förundrades över all trafik och över taxametern som stod på strax över 300 Euro när vi kom till Rouen.

Hotellet var fint och höll bra klass. Ensamt på rummet bara. Det är betydligt mysigare att bo på hotell med Tommy… jag längtade efter honom varje gång jag blev ensam på rummet.

Eftersom vi passerat Zenith, konferensens lokaler, kvällen innan var det inga svårigheter att hitta från hotellet. Väl där lyckades jag med konststycket att ta bakvägen in. Vakten som stod där höll på att inte släppa in mig. Men det kom en vänlig man som lät mig åka med honom in genom grinden och sedan hjälpte han mig hitta Caroline som var arrangören på plats.

Jag fick läman mitt körkort i utbyte för ett par lurar som jag kunde ha när jag ville ha franskan tolkad till engelska. Och vem vill inte det när det handlar om vetenskapliga fakta och språket blir akademiskt?

Fredagen och lördagen blev två intressanta och roliga dagar. Fulla av nya tankar kring miljöproblemen och vilka följder det kan få med läkemedelsrester i dricksvatten, nanoteknologi som får härja fritt utan att vi tagit reda på vilka effekter den kan ha. Även klimatet kommer att ställa krav, insektsburna sjukdomar, översvämningar med föroreningar som följd och värmeböljor. Vad vi ställer till, vi människor! *suck*

På fredagkvällen blev vi journalister hämtade vid hotellet med taxi för att åka till centrum och till en festlokal. Där blev det välkomstdrink med små tilltugg. Minipajer som var jättegoda till exempel. Till detta fick vi svängiga toner från ett storband.

Jag med Dr Maillard som var den som hjälpte mig in på Zenith när jag kom från fel håll.
Jag med Dr Maillard som var den som hjälpte mig in på Zenith när jag kom från fel håll.

När det blev dags att sätta sig till bords hamnade jag tillsammans med en engelsk och en spansk journalist. Övriga runt bordet var en tolk och sex fransmän. Det var särskilt ett äldre par som var väldigt underhållande. Mannen är läkare och arbetar med äldre och mat. Hans fru hade varit inredningsarkitekt innan hon blev pensionär. De pratade om mat, om sjukdomar och om en bok som mannen skrivit om en kost för den som ville gå ner i vikt.

Jag hade väldig hjälp av att tolken satt där. Hon var fantastisk och översatte hela tiden både det vi sa på engelska och det de andra sa på franska. Vilken yrkesskicklighet! Jag var djupt impad efteråt! Utan henne hade vi aldrig haft så trevligt som vi hade!

Det blev sent men jag var uppe och piggnade till på lördagen ändå.

På eftermiddagen kom samma taxichaufför och hämtade mig, en italiensk och en polsk journalist. Det blev en trevlig resa tillbaka till Paris också. Jag och den polske journalisten satt i baksätet och pratade till och från. Han var mycket underhållande och rolig att prata med. Bland annat sa han att han tänkt lära sig svenska men att han hört att det är svårt.

Ja, sa jag, för det har jag oxå hört. Jenifer som jag lärde känna någon gång i början på 80-talet kunde både spanska, tyska och franska men hon tyckte svenska var det svåraste hon gett sig in på.

När jag kom hem hade jag en bunt visitkort och jag har fått en ny vän på facebook.

Den här upplevelsen kommer jag aldrig att glömma. Det var hur häftigt som helst när talarna kom in i pressrummet och vi samlade oss runt personen i fråga. Där satt vi journalister med våra diktafoner och ställde frågor.

En tysk man som är professor och en läkare i organisationen som anordnade konferensen gjorde störst intryck på mig. Det var en ung kille från WHO som också kommer att sitta kvar i minnet. Han pratade nästan som om det fanns stadshemligheter i WHO. Det ställdes frågor han inte ville, fick eller kunde svara på. Då log han artigt och bad om ursäkt samtidigt som han sa att han inte kunde svara.

TV-folk intog till och från fåtöljer för att göra tv-intervjuer och en av intervjuerna som gjordes på fredagen visades senare på kvällen i fransk tv. Konstig känsla att veta att man satt någon meter därifrån…

Planet hem gick när det blev mörkt, kvart över sju på kvällen. Jag somnade nog och sov mer än halva vägen. Väl framme på Landvetter stod det massor med chaufförer med lappar som det stod namn på. Men den här gången var jag hänvisad till flygbussen. Jag åkte hem till Eva där Barbro väntade. Hon hade rostat några brödskivor till mig och dukat upp grönsaker. Sedan satt jag i soffan med ett glas vitt och min kvällsmat när Emma och hennes kille dök upp och senare Victor.

Eva var hos sin nya kärlek… hon verkar ha hittat rätt nu och jag håller tummarna!

Tack för att jag fick sova i din säng, Eva! 🙂

På söndagen var det fullt på alla tåg men jag träffade på en trollkarl i biljettkassan som trixade till det så jag kom med tåget ändå. Utan platsbiljett. Men jag fann en ledig plats och där fick jag sitta utan att det kom någon som hade bokat den.

På stationen i Kil stod min goa Tommy och även om jag gärna hade stannat i Frankrike så var det gott o se honom. För om jag ska ut och resa så gör jag faktiskt helst det tillsammans med Tommy! Så är det… vi ska nog tågluffa fler gånger om vi får tillfälle!

Nu har jag redigerat och skrivit och skickat iväg Miljö&Hälsa och innan den kom iväg har jag mailat med Caroline igen för att få bilder från konferensen. Å där fanns ju en på mig oxå…

2 tankar om “Till Rouen – en upplevelse utöver det vanliga”

  1. JO, jag håller med – det är alltid ensamt på hotellrum när man är själv. Tyckte det var så spännande med tjänsteresor för några år sedan men nu är det blasé…ensamt och samma trist frukostbuffé. Stannar hellre hemma om jag kan… Fast å andra sidan blir det tjänsteresa till Göteborg i november och då kan jag hälsa på familjen i samma veva – då är det inte dumt med tjänsteresa ;-). Kram!

  2. Det här var en fantastisk upplevelse så de ensamma stunderna på hotellrummet var överkomliga. Men det är låter ju bra att du kan åka till Götet å få betalt å kan hälsa på familjen! Ekonomiskt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.