…baksidan är att vi fortfarande lever i en värld där makten tillhör gubbar i kostym som tar mycket för givet. Gubbar som, enligt ett citat från en framstående kvinna, inte själva kan laga sin mat och tvätta sina egna kläder ens. Gubbar som enligt mig, inte styr särskilt klokt…

De där gubbarna lever i sin lilla bubbla, eller grotta eller vad man nu ska kalla den verklighet som de tar för given. De har i alla fall väldigt liten insikt i det arbete som ger dem kläder på kroppen och mat i magen och de gör sällan något själva på hemmaplan. De där gubbarna som håller makten i sina händer värderar börshusets index högst i livet. Världens kvinnor är globalt sett inte många i maktens korridorer men de som trots allt är där måste anpassa sig efter gubbarnas spelregler.

Skillnader mellan bussförare och vårdpersonal

När jag var yngre och innan jag fick barn märkte jag inte av det här med könsroller så mycket. Vi kvinnor kan säga vad vi vill, vi kan göra som vi vill i det här landet och det finns egentligen inget som hindrar oss att leva det liv vi vill. MEN så kommer barnen in i bilden, eller så jämför vi olika yrkesgrupper med varandra. Eller så gör vi psykosociala studier av män och kvinnor på arbetsplatser, hur de fungerar ihop, och då märker vi att det finns skillnader.

Senast igår såg jag inslag på Värmlandsnytt på SVT där det handlade om arbetspass med delade turer, arbetsdagen delas i två arbetspass under en dag för att arbetsplatsens behov av bemanning ska täckas upp. Men det är ett arbetsschema som är bättre för arbetsgivaren än för arbetstagaren.

Bussförare har lyckats förhandla sig bort från dem medan sådana arbetspass ökar bland vård- och omsorgspersonalen. En facklig företrädare för bussförarna, en man naturligtvis, stod och sa att sådana arbetspass hade tagits bort för att höja statusen hos bussföraryrket.

Höja statusen var något man pratade om i slutet på 80-talet när det gällde personal i vård- och omsorg. Sedan hette det att samma yrkesgrupp skulle kompetensutvecklas på 90-talet. Men hur kan det då komma sig att vård- och omsorgspersonal får fler och fler delade turer?

Ja, för mig blir svaret ganska självklart. Jo, för att det är ett kvinnodominerat yrkesområde. Nu kanske det är många män som jobbar i vården och många kvinnor som kör buss men traditionellt är bussförarnas fackliga organisation en mansdominerad sådan och då blir det den skillnaden. För kommunal intervjuades en kvinna i medelåldern och hon svarade att man arbetar för att ta bort delade turer… men hur kommer det sig då att de blir fler?

Delat samhälle

En sak som jag diskuterade med en vän igår var just detta med män och kvinnor. Vi är inte överens om allt men en sak som jag håller med honom om är att vi delar in oss i grupper i Sverige idag. Gamla för sig, barn för sig, invandrare för sig och så vidare… Förr bodde människor alla ihop och alla i alla åldrar lärde av varandra, formades av varandra.

Idag ska små barn lämnas in till barnomsorgen när de är runt året och där får de sedan vara tills de börjar skolan. Efter skolan får de gå till fritids där de stannar tills föräldern kommer och hämtar dem efter sin arbetstid. Skola och barnomsorg är avdelat från äldreomsorgen.

Äldreomsorgen tar hand om de gamla när de inte längre klarar av att ta hand om sig själva. Idag får i och för sig anhöriga en allt tyngre roll men själva idén om äldreomsorgen är att de arbetsföra ska kunna arbeta medan deras gamla får omsorg av samhället. De gamla umgås med andra äldre och de träffar sällan yngre och nästan aldrig barn. Äldre och barn ingår dessutom i den tärande sektorn och bör därför styras hårt ekonomiskt eftersom det är en kostsam del av samhällsekonomin.

Den del av befolkningen som är arbetsför och produktiv bör helst ingå i den närande sektorn för att kommunens, länets, rikets och världens ekonomiska hjul ska gå så bra som möjligt. Den närande sektorn är den del av samhället som gubbarna i maktens korridorer prioriterar.

I min föreställningsvärld är kvinnor och män lika värda och mammor och pappor är lika viktiga för barnen. Själv har jag aldrig haft någon pappa men jag har alltid saknat en.

Till sin spets…

Gamla människor och barn har också samma värde som alla andra människor i vårt samhälle. Deras behov är lika viktiga som statens är av att de ekonomiska hjulen snurrar. Men ibland får jag en känsla av att det vore bättre om vi avskaffade barndomen och ålderdomen och enbart hade arbetsduglig och frisk befolkning i alla länder.

En arbetsduglig befolkning som föds som 20-åriga välutbildade, starka, friska och arbetsvilliga och som går rakt från födsel och direkt in i produktionen. Dessutom skulle vi ha en karriärstege där de börjar i botten och självklart har ambition allihop för att arbeta sig uppåt i organisationen.

Då skulle vi kunna avskaffa den tärande sektorn helt. I gubbarnas värld verkar detta i alla fall vara idealet.

Vardag, familjeliv, barn, hushåll och äldre är egentligen ganska oviktigt… För trots att de inte kan laga sin mat och ta hand om sina kläder själva så får de ju ändå mat i  magen och kläder på kroppen så varför ska de behöva bry sina skallar med detta…? Det är ju självklarheter, det finns ju bara där…

Omänskligt

Människor föds, växer upp och blir vuxna innan de blir gamla och till slut dör. På vägen kan de bli sjuka och hamna i svårigheter som gör att de behöver hjälp på många olika sätt och i andra delar av världen tvingar krig och oroligheter en del att fly. Men är syftet med oss allihop att vi ska ingå i produktionen och omsätta denna till siffror i börsernas index? Eller varför finns vi människor egentligen?

Den här planeten vi bor på, är den bara en enda stor råvaruklump som vi människor ska omsätta till siffror på börsen?

Är dina föräldrars mål med att sätta dig till världen att du ska ingå i produktionshjulet?

Ibland kan jag få känslan av att det är så det är. Vi vanliga dödliga ska inte bry våra små hjärnor med att fundera över vad som är viktigt i livet, vi ska matas med Big Brother, Idol och Melodifestivalen. Vi ska springa på H&M och shoppa och vi ska spela på hästar och fotboll och Lotto. Men vi ska inte tänka så mycket själva…

Medan vi roar oss på vårt håll kan samhällsmaskinen ställas om så att myndigheternas uppgift blir att se till att så många som möjligt ingår i produktionens hjul. Sjuka och arbetslösa ska till varje pris producera och pensionärer kan (om de vill) arbeta tills de är 75.

…en tanke till…

Mitt i allt det här är det svårt att få in en tanke på vart det här produktionsinriktade samhället är på väg. Produktionen är viktigare än produkterna, finns det köpare så ska det produceras och nya produkter hittar marknaden varje dag.

Nya kemikalier, nya hål i planetens yta, arter som dör ut, mark och vatten som förgiftas, fiskar som matas med paracetamol och östrogen, isbjörnar med flamskyddsmedel i blodomloppet och många många fler spår som människornas produktion lämnar på planeten…

Produktionen och alla transporter som behövs behöver energi och varför ska vi behöva bry oss om radioaktivt avfall och stora radioaktiva gruvområden? Huvudsaken är väl ändå att vi får energi till vår produktion…*DUBBELSUCKAR*

Tungt att leva med…

…allt detta är det! Men det var baksidan som jag ser den och ibland blir den mer dominant än framsidan i livet.

Men på framsidan finns källan till min livsglädje!

Nu är det februari och snart är det mars. I mars är vi ytterligare ett steg närmare våren. Våren då livet tittar fram. Gräset blir grönt och fåglarna börjar sjunga. Det blir varmare ute och det finns inte mycket som kan vara så ljuvligt som en varm sommardag, blå himmel och näsborrarna fulla av sommarens dofter. Skog, nyslaget hö och havet…

För mig är livet i sig framsidan! Det är där min källa till livsglädje finns, det är livet i sig själv som är värt att kämpa vidare för. Det är livet i sig själv som är själva anledningen till att jag sitter här och skriver. För utan livet hade jag inte funnits!

Hoppet…

Finns det liv så finns det hopp och hoppet är det sista som överger människan!

Jag hoppas att världens gubbar en dag stannar upp och får klart för sig att det inte är en självklarhet att de har kvinnor som gör markjobbet åt sig. Jag hoppas de själva lär sig laga sin egen mat, tvätta sina egna kläder så att de förstår att det inte bara är något som görs av sig självt.

Jag hoppas att de en vacker dag lär sig förstå att barnen är mycket mer värda än index på börshusen, att det faktist är DE som är framtidens hopp! Jag hoppas att de också lär sig att de har de gamla att tacka för att de finns till och lever här och nu!

Det FINNS de som tror och vill…

Det finns människor som tror och vill och som tänker själva. Det finns faktiskt de av oss, både kvinnor och män, som inte fyller all sin tid med intriger i TV-såpor och annat trams. Jag syftar på alla de eldjälar som arbetar hårt för sådant de tror på. Inte för sin egen skull utan för alla andras.

Så länge det finns människor som tror finns det hopp och så länge det finns hopp finns det liv och livet är därför värt att leva tycker jag!

Livet är framsidan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.