Drömmen om rätt sätt att uppfostra barnen…?

av CICCI  JOHANSSON SVENSKA B KOMVUX 1996

Att uppfostra barn är inte alltid så lätt. Innan de egna barnen kommer har de flesta människor drömmar om hur de själva skall bli som föräldrar. Man vill inte göra om samma misstag som de egna föräldrarna gjorde. Kanske fick du utegångsförbud när du gjort något dumt, du kanske till och med fick stryk, detta har du lovat dig själv att inte utsätta dina barn för. När du sedan står där med din tonåring som inte kom hem klockan tolv igår utan sov över hos en kompis istället, (givetvis utan att ringa, vilket gjorde dig sjuk av oro), vad gör du då? Vad styr ditt handlande i den här situationen?

Ser vi på våra barn som på ett ”oskrivet blad” vilket vi som föräldrar skall fylla med nyttigheter? Föds de med inneboende förutsättningar att bli vad de blir eller är det vi som föräldrar som formar dem? I Neil Postmans Den förlorade barndomen får vi lära oss att 1700-talets sätt att se på barnen lade grunden för vår syn på barndomen. Postman skriver om två förgrundsgestalter när det gäller begreppet barndomen; Locke  och Rousseau. Locke står för en i mina ögon ganska sträng och hård syn på barnuppfostran. Han förespråkade boklig bildning vilket skulle ge barnet ett bra förstånd. I kombination med en väl utvecklad fysik blir barnet en bra individ. ”Uppskattning och skam är de starkaste sporrarna av alla för förståndet, sedan det väl har lärt sig att värdesätta dem. Om man hos barnen kan skapa smak för beröm och känslighet för skam och vanära, har man …lärt dem den sanna principen.” Barn är enligt den Lockeanska, protestantiska uppfattningen alltså ”en outvecklad person som genom uppfostran, boklig bildning, förnuft, självkontroll och skamkänsla kan bli en civiliserad vuxen.” Den här uppfattningen speglar en syn på civilisation som något eftersträvansvärt och fint. Det går en röd tråd genom den här betraktelsen att vuxenlivet är ett bättre kapitel i livet än barndomen.

Rousseau däremot var av en annan uppfattning, han förespråkade ”det naturliga tillståndet”. Det skulle bli alltför komplicerat att förklara detta i detalj, jag får nöja mig med att säga att Rousseau hyllade det naturliga. Han menade att den moderna civilisationen gjorde människor onaturliga. På många sätt hade han rätt tycker jag, miljöförstöringen är ett bra bevis. Vi människor har med hjälp av vår moderna civilisation nästan förstört naturen. När det gäller barndomen var det hans åsikt att det är det stadium då människan befinner sig närmast ”det naturliga tillståndet”. Med den Lockeanska modellen av uppfostran blir det ”naturliga” hos barnet förstört enligt Rousseau. Då tar man ifrån barnet dess ärlighet, nyfikenhet och spontanitet. Istället skapar man en individ som är anpassad för det moderna samhället, det vill säga värdesätter civilisationen på ”rätt” sätt.

Postman skriver att dessa två synsätt har följt med in i vår tid. Man kan faktiskt hålla med om det till en viss grad. Vad jag tycker mig se så kan man säga att det är som i en våg. Ibland väger det över åt det Lockeanska hållet, då skall till exempel unga brottslingar sitta i fängelse. När det väger över åt det andra hållet kan det bli till reformer i skolan, SIA-reformen är ett bra exempel på det. För dem som inte vet vad det var kan jag säga att den i stort gick ut på att barnen skulle lära sig i sin egen takt, mycket fritt. Man skulle  läsa det som man hade lust med för tillfället utan att för den skull halka efter. Jag kommer ihåg att min lärare skrev i ena änden på tavlan vad som skulle göras under veckan, sedan var det upp till var och en att hinna med detta. Det slutade med att vi fick gå tillbaka till traditionella lektioner igen, alla gjorde inte som de skulle.

Jag anser att man bör se barn delvis som ett så kallat ”oskrivet blad”, utan att glömma deras medfödda ”naturlighet”. Ett visst fritt spelrum måste man nog lämna åt deras ”barnslighet”, men man måste också som vuxen visa dem vad som är rätt och fel när det krävs. Jag menar inte nödvändigtvis forma dem in i vårt civiliserade samhälle utan snarare lära dem bli självständiga, men hänsynsfulla och kloka individer. Att kunna tänka självständigt och ändå vara hänsynsfull mot livet, naturen, sina medmänniskor och även mot sig själv utan egoism. Det vill jag lära mina barn!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.